Behandla hela patienten

Tufft väglag hem från Övik. Snöslask, halt, bitvis spårigt, samtidigt som jag var rätt slut i huvudet efter föreläsningen tidigare under dagen. Det var 25 vetgiriga elever på sjuksköterskeutbildningen som kommit för att lyssna på min historia och ta del av de kunskaper jag skaffat mig under årens lopp. Det var roligt att få vara magister, efter alla mina litterära framträdanden. Nu var det mer fakta som levererades och jag tror att de kommer ha nytta av dem när de om ett år ska ut i verkligheten på något av landets sjukhus. Av dessa 25 var det bara en som tänker satsa på psykiatrin. Då som nu står det inte högt i kurs att jobba med psykiskt sjuka och som ny syrra vill man istället åka ambulans, jobba på akuten eller operation för att testa sina färdigheter att rädda liv.

Minuterna innan föreläsningen i Övik.

Som vanligt var det några som efter föreläsningen ville ha personliga råd. Några av dem hade personliga problem av psykisk ohälsa, antingen själv eller som anhörig. Svarade så gott jag kunde. Slogs åter igen av hur snårigt det är att få adekvat hjälp, att man fortfarande ska övertyga (tjata sönder) en distrtiktsläkare för att få denne att skriva en remiss till psykiatrin för utredning eller få tillgång till välutbildade KBT-terapeuter. Enda chansen att få träffa en psykiatriker när man mår som sämst är att sätta sig på akuten och vänta i timmar, sedan få utskrivet en burk Stesolid och rådet att återvända till vårdcentralen och boka en tid hos en kurator.

Psykiatrin och somatiken måste börja samarbeta mer, för som det är nu hamnar patienterna lätt mellan stolarna. När man väl blir behandlad inom psykiatrin och får sina mediciner och sin terapi, är det vanligt att medicinerna i kombination med att man blir inaktiv av sjukdomen, går upp i vikt, får högt blodtryck, förhöjda kolesterolvärden, högt blodsocker och på sikt diabetes. Detta måste behandlas parallellt. Annars blir det som socialstyrelsen varnar för. Jo, man får ordning på den psykiska sjukdomen men patienten dör lik förbannat 20-30 år i förtid. Inte av självmord – utan av hjärt- och kärlsjukdomar (hjärtinfarkt, stroke.) Men så går det när man bara behandlar ”halva” patienten.

Lite skrivjobb, sedan diska och städa i köket, för att avrund detta med att traska iväg till Coop och handla mat inför helgen. Lena kommer idag vid middagstid. Härligt.

För övrigt lönar det sig att ha dörren på glänt. Om inte annat för att släppa in de människor som vill en väl och som har förslag på positiva lösningar.