Etikett: självmord

Livsfarlig sjukdom

Av Kent Lundholm, 24 oktober 2019 kl 08:52, Bli först att kommentera

Åter en natt med oron som sängkamrat. Förändringar är inte min starkaste sida. Inte heller har jag varit någon anhängare av överraskningar. Jag var ett barn som fick ångest av att öppna presenter och julklappar inför publik. Min taskiga impulskontroll gjorde att jag omöjligt kunde kontrollera mina känslor, så låg där ett par stickade par sockor (istället för plåtbilen jag önskat mig), så kunde hela världen se min ilska och mitt missnöje. Kontrollförluster har alltid ställt världen på kant.

Ett hopkok av symtom
I barndomen och tonåren var det min ADHD som gav sådana knäppa reaktioner; det var då som denna så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättning styrde mitt liv. ADHD är ingen sjukdom, men ger sjukdomsliknande symtom. När sedan min bipolära sjukdom bröt ut i 20-års åldern blev det svårt att säga vad som var vad. I vissa stycken var symtomen desamma, som taskig impulskontroll, plötsliga humörsvängningar, rastlöshet, tankeflykt, sömnbesvär, dålig minne, sämre koncentrationsförmåga.

Lägg till att jag i stort sett på egen hand fick ratta mig förbi hindren, fram tills jag i femtioårsåldern fick mina diagnoser. Mitt liv har varit märkligt. Ibland skrämmande, ibland skithäftigt. Ena dagen modig, nästa dag sängliggande på grund av panikattacker.

Det svänger fort
WHO räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Det gäller i skoven då sjukdomen gör en antingen manisk/hypoman eller livsfarligt deprimerad. BS är en sjukdom med snabba, tvära kast. Fallet från en mani uppe i det blå, kan på några minuter förvandlas till en nattsvart depression. Medan en ”normal” depression sakta växer fram under flera veckor, ibland månader, så tar det bara några timmar, ibland kortare tid, innan världen blir nattsvart, när man lider av BS.

Normala perioder
Däremellan, så lever man ett relativt normalt liv. Det kan gå år mellan skoven. I mitt fall har det det gått åtta år sedan den senaste maniska fasen. Folk brukar tro att man i manin svävar omkring i ständig lycka och köper lyxbilar på löpande band. Det är vanligt att det bor bor en känsla av depression, av sorg och rädsla, även i den maniska fasen. Varningstecken för att ett nytt skov är på gång, är att man tål stress sämre, ständig panik och försämrad sömn. Då vet man att nåt helvete är på gång.

Fel eller ingen diagnos
Det är inte så underligt att man börjar självmedicinera sig om man lever ett sådant liv, när man ständigt möter läkare som bara skakar på huvudet; oförmögna att ställa rätt diagnos. Hela 35 procent av de bipolära är utan behandling i 10 år. 70 procent får inledningsvis fel diagnos. För mig blev det för mycket av alkoholen. Så många som 40-50 procent av de bipolära får någon form av missbruksproblem. När jag väl fick diagnosen och hamnade på ett behandlingshem så fick jag ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos. Man lider både av en kronisk psykisk sjukdom och ett missbruk. Svårbehandlat tillstånd. Det gick bra för mig. Nu har det gått tio år sedan jag jag drack senast och genom att ta stämningsstabiliserande mediciner så hålls min BS i schack.

Livsfarlig sjukdom
Som jag tidigare skrev så är BS en livsfarlig sjukdom. Vi som har BS har en ökad självmordsrisk och av de 1500 som årligen tar sina liv, är 20 procent av dem bipolära. Men självmorden är inte den vanligaste orsaken Vi lever ett kortare liv på grund ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och stroke. Män med en kronisk psykisk sjukdom får i genomsnitt sina liv förkortade med 20 år, kvinnor 15 år. En av orsakerna till dessa dystra siffror är att psykiskt sjuka får en sämre tillgång till somatisk vård. Det tycks vara så att alla kroppsliga smärtor är av psykisk härkomst. Mediciner, inaktivitet, viktuppgång, diabetes leder i tidig ålder till en hjärtinfarkt eller en stroke.

Men det som ADHD och BS gav mig var kreativiteten, modet, nyfikenheten och vetgirigheten. Jag fick även en stor portion av empati och en avog inställning till orättvisor.

För övrigt ska jag idag träffa folk från socialförvaltningen, då jag försöker få hjälp i vardagen på grund av mina funktionsnedsättningar jag lever med – och som knappast blivit bättre av att jag drabbats av ytterligare en kronisk hjärnsjukdom: Parkinson.

Vill du veta mer om psykisk ohälsa, läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

>>> Beställ boken

Behandla hela patienten

Av Kent Lundholm, 19 januari 2017 kl 08:25, Bli först att kommentera

Tufft väglag hem från Övik. Snöslask, halt, bitvis spårigt, samtidigt som jag var rätt slut i huvudet efter föreläsningen tidigare under dagen. Det var 25 vetgiriga elever på sjuksköterskeutbildningen som kommit för att lyssna på min historia och ta del av de kunskaper jag skaffat mig under årens lopp. Det var roligt att få vara magister, efter alla mina litterära framträdanden. Nu var det mer fakta som levererades och jag tror att de kommer ha nytta av dem när de om ett år ska ut i verkligheten på något av landets sjukhus. Av dessa 25 var det bara en som tänker satsa på psykiatrin. Då som nu står det inte högt i kurs att jobba med psykiskt sjuka och som ny syrra vill man istället åka ambulans, jobba på akuten eller operation för att testa sina färdigheter att rädda liv.

Minuterna innan föreläsningen i Övik.

Som vanligt var det några som efter föreläsningen ville ha personliga råd. Några av dem hade personliga problem av psykisk ohälsa, antingen själv eller som anhörig. Svarade så gott jag kunde. Slogs åter igen av hur snårigt det är att få adekvat hjälp, att man fortfarande ska övertyga (tjata sönder) en distrtiktsläkare för att få denne att skriva en remiss till psykiatrin för utredning eller få tillgång till välutbildade KBT-terapeuter. Enda chansen att få träffa en psykiatriker när man mår som sämst är att sätta sig på akuten och vänta i timmar, sedan få utskrivet en burk Stesolid och rådet att återvända till vårdcentralen och boka en tid hos en kurator.

Psykiatrin och somatiken måste börja samarbeta mer, för som det är nu hamnar patienterna lätt mellan stolarna. När man väl blir behandlad inom psykiatrin och får sina mediciner och sin terapi, är det vanligt att medicinerna i kombination med att man blir inaktiv av sjukdomen, går upp i vikt, får högt blodtryck, förhöjda kolesterolvärden, högt blodsocker och på sikt diabetes. Detta måste behandlas parallellt. Annars blir det som socialstyrelsen varnar för. Jo, man får ordning på den psykiska sjukdomen men patienten dör lik förbannat 20-30 år i förtid. Inte av självmord – utan av hjärt- och kärlsjukdomar (hjärtinfarkt, stroke.) Men så går det när man bara behandlar ”halva” patienten.

Lite skrivjobb, sedan diska och städa i köket, för att avrund detta med att traska iväg till Coop och handla mat inför helgen. Lena kommer idag vid middagstid. Härligt.

För övrigt lönar det sig att ha dörren på glänt. Om inte annat för att släppa in de människor som vill en väl och som har förslag på positiva lösningar.

Den bipolära döden

Av Kent Lundholm, 10 september 2016 kl 08:28, 1 kommentar

Ser lite grått ut, men inget regn. Ännu. Vore trist då vi tänkte besöka Pilgatans kulturmarknad, en trevlig händelse. Hade själv tänkt vara med i år, men glömde deadline för anmälan. Men lika bra det. Är ganska trött och slut i skallen efter två framträdanden i följd. Måste unna mig lite ledighet. Jag är ju en person som har svårt för Långsamheten, när ”inget” händer, vilket gör det svårt att leva i nuet. Jag är mer av den typen som tänker: Framåt, alltid framåt! Däremellan är det periodvis (även om det blivit mindre med åren) ett himla grottande och grävande i det som varit, det som redan har hänt. Men det där NUET, ni vet den exakta punkt där livet pågår, har jag svårt att pricka av.

I går stod jag på scenen i landstingsfullmäktigesalen här i Umeå och blickade ut över ett par hundra brukare, terapeuter, psykiatripersonal, läkare, forskare, samtidigt som jag uppmanades vara vänd mot kameran som spelade in och sände live till flera andra ställen i Västerbotten och om jag inte hörde fel även i Norrbotten. Förmodligen den största publik jag talat inför. Men jag var underligt nog inte särskilt nervös och det berodde nog på att jag äger det ämne jag talar om eftersom boken jag skrivit ”Spring Kent, spring!” handlar om mig själv och det liv jag levt. Jag är mitt eget facit.

Jag höll ett föredrag om den ”Bipolära döden”. Bipolär sjukdom är livsfarlig eftersom de drabbade löper drygt 20 gånger högre risk för självmord. Om man då lägger till ADHD som ger en taskig impulskontroll och alkohol som bryter ner ens omdöme torde risken öka än mer. Denna samsjuklighet är rätt så vanlig och bidrar till svårigheterna att ställa diagnos på bipolär sjukdom. Jag vill mena att man måste finna bättre diagnostiska verktyg för att tidigare ”plocka upp” de som vandrar omkring här på jorden med en bipolär sjukdom – det skulle rädda många liv. I dagsläget är det cirka 70 procent av de bipolära som först får en annan diagnos och 35 procent är obehandlade i tio år. Då hinner konsekvenserna bli stora, och leder de inte till självmordsförsök så förmodligen till missbruksproblem på grund av självmedicinering. Personligen var jag i femtioårsåldern innan jag fick mina diagnoser.

Men nu är det inte enbart självmord som leder till överdödlighet för personer som varit psykiskt sjuka en längre tid. Medellivslängden bland svenska män med en kronisk psykisk sjukdom är 20 år kortare än genomsnittet och 15 år bland kvinnorna. Männens medellivslängd är i samma nivå som på Haiti, medan kvinnornas nivå som med Nepal. Den främsta orsaken till att psykiskt sjuka lever ett kort liv är inte självmord, utan det är hjärt- och kärlsjukdomar. Den psykiska sjukdomens ångesttillstånd leder till passivitet och tröstätande. Dessutom finns det en rad psykmediciner som ger högt blodtryck och viktuppgång. Alltså går man upp i vikt, får högt blodtryck, höga blodfetter och diabetes. Psykiskt sjuka hamnar lätt mellan stolarna. Den somatiska vården sköter om det höga blodtrycket, medan psykiatrin mäter koncentrationshalten av litium – men aldrig mötas de. Om nu detta är allmänt känt inom vården, varför tas inte ett helhetsgrepp? Socialstyrelsen har också kunnat konstatera kroniskt sjuka psykpatienter har avsevärt mindre tillgång till somatisk vård.

För övrigt blir vi oss själva i den takt vi blir sedda.

Köp min bok ”Spring Kent, spring!”

>>> Beställ

Byte av medicin

Av Kent Lundholm, 7 september 2016 kl 07:47, Bli först att kommentera

Tung i skallen, svårt att få fart på tankarna, på orden – allt medan solen lyser utanför mitt fönster och verkar lova en fin septemberdag. Jag har inte bloggat på några dagar, men har helt enkelt inte orkat. Orsaken är att jag och min läkare har kommit överens om att byta min ADHD-medicin. Sedan två år tillbaka har jag tagit de snabbverkande Ritalin för att få dopaminet att sätta fart på mina hjärna och på så sätt ge mig bättre arbetsminne, bättre koncentrationsförmåga och göra mig lugnare. Den medicinen har gett mig ett ”nytt” liv, men problemet är att de bara verkar ett par timmar vilket gör att jag är tvungen att ta Ritalin 7-8 gånger per dag, vilket tvingar mig att ständigt gå omkring med en pillerask i byxfickan och försöka komma ihåg att ta en tablett varannan timme, vilket jag naturligtvis glömmer lite då och då.

Därför håller vi på att fasa in en medicin med längre effekt, vilket gör att att det ska räcka med att ta medicinen två gånger per dag. Problemet är att det tar två-tre timmar innan de ger full effekt, vilket gör mig trög och håglös under morgonen. Har enorma igångsättningssvårigheter, vilket är ett av de symtom som följer med ADHD. Man vill göra saker, men får ångest av tanken att göra det och blir istället sittande. Nu ska dosen sakta höjas, så jag hoppas att det ska bli bättre med tiden.

Tänker ibland på alla de mediciner som jag under årens lopp tvingats ta för att få bukt på min ADHD, bipolära sjukdom, paniksyndrom, sömnsvårigheter, behandlingar som varit nödvändiga för att få mig att fungera i samhället och som människa. Men usch vilka biverkningar som en del av dessa piller haft. Efter upptäckten av min bipolära sjukdom 2003, fick jag en medicin som gjorde att jag gick upp 20 kilo på ett knappt år. Vilket förmodligen ledde (i kombination av stress) till att jag fick diabetes. Numera är det en balansgång mellan den medicin jag tar för att hålla blodtrycket nere efter stroken förra hösten och det faktum att ADHD-medicinen kan göra att blodtrycket ökar. Komplicerat, jobbigt, samtidigt som jag måste gilla läget.

Nu börjar höstens författarturné så sakta att ta fart. På torsdag åker jag till Vindelns bibliotek (18.30) för att tala kring min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och på fredag ska jag framträda i landstingshuset här i Umeå (15.30) och tala kring temat ”Förebyggandet av självmord”. Självmord är vanligt förekommande blad oss som har bipolär sjukdom. Det lär ska vara ca 200 personer på plats i fullmäktigesalen, forskare och vårdfolk, plus att föreläsningen sänds per länk runt om i länet och andra landsting. Jag är inbjuden som ”expert” på att överleva den Bipolära döden – vilket jag gjort tre gånger. Numera lever jag. Tack gode gud!

Oj, så trött jag blev. Men är glad att jag orkade skriva en blogg.

För övrigt måste jag kämpa mig tillbaka till mitt kreativa liv. Det är inne i min kreativitet som det brinner en stark livskänsla. En tunn, blå låga. Där finns ingen strävan efter att ständigt överleva. Där lever jag fullt ut.

Etikett: självmord

Livsfarlig sjukdom

Behandla hela patienten

Den bipolära döden

Byte av medicin

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv