Jagad av Corona

Jag har alltid varit duktig på att skjuta problemen framför mig, i tron att de löser sig av sig själva. Emellanåt har jag liknat en man på flykt. Fast på gamla dagar så inser jag det krävs en personlig kraft för att nåt ska bli gjort. Nu börjar det så sakta gå upp för mig vad gäller Coronaviruset, att jag är en av de som stryker med ifall sjukdomen Covid-19 sätter tänderna i mig.

Verkligheten kan ibland vara en riktig käftsmäll.

En som blivit smittad av coronaviruset får besvär från lindrig förkylning till en allvarlig lunginflammation. Ur detta utvecklas en infektionssjukdom. Covid-19 är en ny sjukdom och var inte känd innan coronavirusutbrottet i Kina 2019.

Om detta sker så krävs ett starkt immunförsvar, vilket jag inte har. Jag lider dessutom av diabetes, astma och Parkinson. Respiratorvård återstår. Jag har alltså nedsatt lungkapacitet. Jag är 61 år men torde ha en kondis som är sämre än de flesta 70-åringar då mina balanssvårigheter har gjort det svårt att träna. Jag börjar förstå. Jag håller mig inomhus, undviker folksamlingar. Blir jag smittad så stryker jag med.

Jag har under det senaste året jagats av tanken: Måtte jag hinna skriva klart romanen om Ester. Då har jag trott att det skulle vara min Parkinson som skulle hindra mig. Men det är ett virus. Det är pesten.

Gruvar mig för flytten den 28 mars. Ska jag fly till skogs? Jag måste väl vara på plats när flyttfirman och mina vänner kommer för att hjälpa mig med flytten och städningen. Får sitta här och invänta ett mer positivt tänkande.

Too Old to Rock ’n’ Roll: Too Young to Die! (Jethro Tull 1976)