Etikett: Covid-19

Alla kan bli smittade

Av , , Bli först att kommentera 9

Coronapandemin sveper fram över länet och i Lycksele och Storuman i förra veckan var andelen Covid-19 fall högst i Sverige. Veckan innan det låg Storuman i topp. Då har man räknat antal fall per 10 000 invånare. Detta efter att Västerbotten varit relativt förskonade i våras. Nu råder akutläge  i Västerbotten. Man har infört skärpta råd i länet som i stort går ut på att sluta träffa folk inomhus, förutom sin familj eller någon nära vän.

Nu är det slut på festandet och de stora middagarna. Slut med att sitta tätt ihop och sörpla i sig kaffe. Slut på att besöka olika arrangemang, museer etc. Slut på möten i allmänhet. Kulturen läggs i malpåse. Det gör vi för att stoppa smittspridningen och rädda livet på de svagaste i samhället, våra gamla och de som lider av svåra sjukdomar. Vi gör det av solidaritet och klokhet. Hoppas alla de som hittills ansett sig vara odödliga inser detta – och att de förstår att ALLA kan bli smittade. Alla kan också smitta sina nära och kära. Det är nu vi får se vilka som tyvärr är obildningsbara.

För en sån som jag, en högriskpatient, återstår att flytta in i min troglodytgrotta. Har tvingats avsluta den nyttiga neurologrehabiliteringen, tagit på mig munskyddet och besöker endast apoteket och den lilla Coopaffären för bygga upp ett matlager. Åter tvingad till ensamheten.

Ute i världen är läget katastrofalt. 54 miljoner blivit smittade och drygt 1,3 miljoner har dött i Covid-19. Läste i dag på text-TV att Mexiko nu har över en miljon smittade, med 6000 nya fall per dygn och nu 98 000 döda i Covid-19. USA är världens värst drabbade land sett till antal smittade och avlidna. Sedan mitten av oktober har antalet fall åter ökat. Totalt har nära 230 000 personer avlidit i USA.

Trump, den dåren, verkar strunta i detta då han mest är upptagen att stämma delstater och klaga över att Demokraterna ”har stulit röster” av honom. Det finns dock  inga som helst bevis för att det skulle ha förekommit valfusk i USA:s presidentval i förra veckan. Det uppger både landets federala valmyndighet och de olika delstaternas valmyndigheter i ett gemensamt utlåtande. I själva verket ska detta vara det säkraste valet i USA:s historia. Men vi har sett exempel despoter runt om i världen till och med påstå att Covid-19 bara är ett påhitt.

Glöm inte de hjältar som dött när de försökt rädda smittade Covid-19 patienter. 1500 sjuksköterskor runt om i världen har dött av smittan då de saknat skyddsutrustning. Totalt har 30 000 sjukvårdsanställda runt om i världen dött av Covid-19. Hjältar!

När allt är över väntar en psykisk pandemi. Den psykiska ohälsan bland vårdpersonalen lär skjuta i höjden. Även bland de som tvingats till isolering lär reagera psykiskt. Dessutom gissar jag att beroendet av rusdrycker lär skjuta i höjden under denna pandemi.

Samtidigt måste vi vara vaksamma mot de dårar som utnyttjar det kaos som uppstår i pandemins spår och försöker avskaffa demokratin och ersätta den med tyrannvälde. 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Covid-19 inne på NUS

Av , , Bli först att kommentera 10

Sovit dåligt. Klev upp vid 04-tiden. Vet inte exakt vad som skapar oron? Är det stormen som får rutorna att skaka, eller magknipet, eller är det beskedet från neurologrehabiliteringen som skapar oro. Förmodligen en kombination. I går ringde en kvinna som med stressad röst meddelade att rehabiliteringen är stängd den kommande veckan. En ur personalen har testats positiv för Covid-19. Eftersom inkubationstiden kan vara upp till två veckor (5 dagar är vanligast), så har jag förmodligen suttit i hens rum och pratat om min Parkinson och om framtiden. Jag fick genast snuva och blev sträv i halsen. Ren inbillning eftersom det släppte under kvällen.

Det kan bli en gigantisk smittspårning. Patienterna och personalen på rehab är väl hanterbara med cirka tio patienter och lika många i personalen. Hela patientgruppen är högrisk personer som lider av sjukdomar som stroke, MS, Parkinson och andra neurologiska sjukdomar.  Vi tillhör gruppen som knappast överlever många dagar i en respirator, bland annat på grund av nedsatt lungkapacitet. Det är klart att jag blir rädd. I dag börjar 4 dygnet sedan jag senast var på rehabiliteringen – i morgon det 5 dygnet.

Om de kan spåra Covid-19 till de tre våningarna ovanför neurologrehabiliteringen så finner de patientgrupper som till stora delar är högriskpatienter: Strokeavdelningen och två geriatriska avdelningar. Då får de väl bomma igen hela byggnaden. De som blir instängda lever farligt.

Hittade den här bilden från november 2019 då jag och Lena åkte till Kont som ligger vid havet. Ett år …Då hasade jag mig långsamt fram med hjälp av en rollator och var rejält krokig och sned. Hade jag inte haft min Esterroman att jobba med hade jag blivit galen av oro. Men efter ändringar i medicinerna och lite träning behöver jag numera inte ens käppen jag köpte för 300 spänn. En paus i sjukdomsförloppet. Den obotliga sjukdomen fortskrider i det tysta och dödar i en rasande fart de nervceller som producerar dopamin – som behövs för att styra musklerna, hålla balansen, som får en att kunna uppleva njutning. Men jag försöker vara glad över förbättringarna. Dock är jag lika förstoppad nu som då och fortsatt rysligt trögtänkt.

Förra veckan träffade jag en ung psykolog. Hon ställde en allvarlig fråga: ”Kent, vad önskar du dig mest i livet just nu?” Fasen att man får en sån intressant existentiell fråga, samtidigt som jag led av svåra magplågor. Jag svettades ymnigt och led stoiskt av århundradets förstoppning! Cement i tarmarna (ett mycket vanligt symtom vid Parkinson då tarmrörelserna tappar farten). Jag tänkte efter.

”Tja, jag önskar mig ett stort glas plommondryck och en lagom hög toalettstol”, svarade jag tålmodigt i mitt lidande. Hon log osäkert i tron att jag drev med henne. Men en gravt förstoppad man i min ålder skojar absolut inte om sådana plågsamma, dödliga tillstånd. ”Plommondryck”, upprepade hon och skrev en lång anteckning. Kanske nåt om min ödmjukhet: Jag kunde ju ha sagt evigt liv. I varje fall om detta hade varit en skröna …

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Risker med isolering

Av , , Bli först att kommentera 2

Bra att man lättar på isoleringskraven. Den påtvingade ensamheten kan lätt bli en psykisk pandemi. I ensamheten reagerar våra kroppar med farlig stress – på samma sätt som de gjorde hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken. Om detta skrev ja om i mars då jag själv satt instängd mot min vilja, i en påtvingad ensamhet. Höll på att bli galen.

Jag har under livet valt att emellanåt dra mig tillbaka och stänga dörren om mig – men nu var det en påtvingad ensamhet. Det är nåt helt annat. Jag behöver emellanåt lugn och ro för att kunna fokusera på mitt skrivande. Men skillnaden är stor på frivillig och påtvingad ensamhet.

Ofrivillig ensamhet ger ett stresspåslag i kroppen. Orsaken är att våra hjärnor tolkar ofrivillig ensamhet som någonting livsfarligt. Jag blev en grottman, en troglodyt med ett blodtryck som ökade, där blodsockernivåerna, kärlsammandragningarna steg, sömnlösheten blev påtaglig – vilket i sig ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Ensamhet kan alltså dra igång en flera tusen år gammal kroppsreaktion, då ensamhet verkligen var en fara för livet. Fortfarande, efter alla dessa år, tolkar alltså vår hjärna ensamhet som nåt livsfarligt vilket i sin tur just ger ett stresspåslag i kroppen. Hälsoriskerna vid ofrivillig ensamhet kan jämföras med att röka. Ensamma personer löper även högre risk att drabbas av cancer och försvagat immunförsvar.

Lider man dessutom sedan tidigare av psykisk ohälsa, så kan stressen bli än starkare då rädsla, depression, ångest blir metatabletter i vår kemiska fabrik vi bär omkring på. Vid ensamhet rubbas även hormonsystemet. Stresshormonet kortisol ökar, medan hormoner som är förknippade med positiva känslor, såsom oxytocin, serotonin, dopamin och endorfiner minskar eller stängs av. Eftersom vi med psykisk ohälsa är mer sårbara vilket leder till en sämre förmåga att hantera stress, som generellt har svårt för att bli instängd. I den påtvingad ensamheten, vaknar känslor som att känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen.

Flocken ett skydd

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam. Ulvarna kan ta dig!

Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu krävs det att vi än större utsträckning att vi hjälps åt och med en ryslig disciplin är måna om varandra. Men i grund och botten finns ett eget personlig ansvar att hålla avstånd, tvätta händer, använda handsprit, undvika folksamlingar – och nu måste vi få de dansande ungdomarna som kommer vandrande i kluster, att inse att de inte är odödliga och att även de kan vara smittbärare och en dag kan ”dräpa” mormor och morfar.

Jag tillhör ju inte gruppen 70 plus, utan den över 60 år och som är högriskpatient (diabetes, astma, stroke, Parkinson, bipolär, överviktig) som förmodligen inte en Covid 19. Men även jag försöker att röra mig ute på gator och torg som en vanlig man. Jag följer de generella rekommendationerna stenhårt – för jag har insett att total isolering är i mitt fall farligare än att bli smittat av coronaviruset.

 Nu krävs disciplin, att vi hjälps åt, att vi är solidariska och dagligen tränar på vår empati och vårt medlidande. Pandemin finns ju kvar. Den tycks ladda för en andra våg och kan på sikt inte bara dräpa oss, utan även öppna dörrar åt stollarna som vill utnyttja situationen genom att attackera demokratin och istället införa ett välde av envåldshärskare och diktatur.

Det finns med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Hjälp oss att våga röra oss lite mer fritt, att slippa ständigt vara rädda – och sluta att ifrågas’tta oss som om vi inte finns. Var en god kamrat!

Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blivit tydligt. Vid psykisk ohälsa kan gamla symtom och gamla beteenden väckas till liv. ”Galenskapen” växer till sig. Vid längre ensamhet börjar även kroppen att  ta skada.

Tillägg:

Det finns olika slags ensamhet:

Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.

Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Inför munskydd

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag har suttit isolerad i drygt två månader. Men det har sina risker att undvika coronaviruset.  Risken är att distanstänkandet och isoleringen väcker liv till olika slags fobier, typ social fobi. Att leva under påtvingad ensamhet, skapar stress i kroppens inre system och hjärnans kemiska fabrik. Vårt arv från stenåldern larmar: Se upp min bäste herre, ni befinner er utanför flocken. Just nu saknar ni ett socialt sammanhang och vargen kan komma och ta dig när som helst. Stressen mal på i det tysta. Stressen ökar än mer. Jag överlever kanske coronan men dör i en stroke eller hjärtinfarkt … Man tvingas väga de olika riskerna mot varandra – trots att de torde ha olika måttenheter och vara rysligt svåra att jämföra.

Folk i klunga
Jag följer rekommendationerna (eftersom jag är infektionskänslig och riskpatient) och så här under sommartid när jag kan träffa mina vänner utomhus – dock med ett par meters avstånd. Jag är även utrustad med alkoholgel och även andra handdesinfektionsmedel, jag tvättar ofta händer. Jag är utrustad med vinylhandskar och munskydd de gångerna måste på apoteket eller måste inhandla lite mat de dagarna jag inte har nån att be om hjälp. Är stenhård med 2 meters avståndet, undviker människor i klunga. Jag är ute i världen och smyger när de öppnar vid 07–08 på morgonen eller 22.00. Tänker smittspridning hela tiden, nåt jag fick lära mig under sjuksköterskeutbildningen. Jag drar mitt strå till stacken – men numera verkar folk skita i föreskrifterna. Folk sitter, står, går, handlar mat i klungor, de trängs vid kassorna.

Rekommendera munskydd
Jag kan inte förstå varför vi i Sverige inte kan införa krav på munskydd – ungefär som engelsmännen och skottarna (och som de gjort i Kina i hundra år) Nej, vetenskapen och forskningen är ännu bristfällig, det saknas evidens säger somliga forskare och sätter sig sen ner och inväntar denna evidens som kanske kommer om tre år: ”Jo, det har visat sig att munskydd skyddar mot covid-19”.

Munskydd i allmänna miljöer
Nu har även WHO, Världshälsoorganisationen, skärpt rekommendationerna när det gäller munskydd och beskriver det som en del i strategin att bekämpa covid-19. Medicinska munskydd skyddar personer från att bli smittade samt hindrar de som har infektionen från att sprida den, enligt WHO. Man rekommenderar också munskydd i allmänna miljöer där det kan vara svårt att hålla distans för personer som är över 60 år eller har underliggande sjukdomar. Detta rekommenderar WHO trots att det saknas evidensbaserad forskning. Man går mer på magkänslan och på de empiriska fakta som finns.

England står på tur
I England måste alla från och med den 24 juli, som ska besöka allmänna miljöer, typ butiker, bussar etc bära munskydd. Man rekommenderar också munskydd i allmänna miljöer där det kan vara svårt att hålla distans för personer som är över 60 år eller har underliggande sjukdomar. Skottarna har redan infört kravet på munskydd.

Ben Cowling, professor i epidemiologi vid Hongkong universitet tror att asiaternas tradition att bära munskydd kan ha bidragit till att sakta ner en andra våg av smittan.  ”Jag tycker att Sverige och andra länder som inte rekommenderar ansiktsmasker borde tänka om. Speciellt för kollektivtrafiken och offentliga platser, säger Ben Cowling. Nä, han har ingen evidensbaserad forskning att luta sig mot – och då ska vi förbaskade snusförnuftiga svenskar naturligtvis inte ens diskutera ämnet. Vi väntar och ser.

Tudelad svensk forskarkår
Ett tjugotal läkare och forskare i Sverige skrev i juni en gemensam debattartikel i Aftonbladet och krävde att Sverige ska inför krav på munskydd. Det finns allt fler mindre studier runt om i världen som visar att munskyddskrav haft en enorm effekt på minskad smittspridning av covid-19 (En amerikansk studie). Men behöver inte vara raketingenjör för ta på sig ett munskydd. Jag tror att det är en jävligt enkel handling och kostar heller inte så mycket. Till skillnad från att isolera en hel stad. Det sitter i min ryggmärg det jag lärde mig som sjuksköterska: Använd munskydd om du riskerar att bli smittad av en patient eller om du är mån om att Du inte ska smitta svaga, sjuka patienter. Lurigt med corona är att VI KAN VARA smittbärare utan några särskilda symtom. Vi vet heller inte om vilka mängder av viruset som behövs att för att det ska kunna spridas med luften. Men eftersom covid-19 tycks smitta spridas ganska lätt tyder det på att det krävs en ganska liten mängd av luftburet virus för att vi ska hamna i en respirator eller dö kvävningsdöden.

Risk för smitta på grund av 3 kr
Härom dagen var jag inne på en liten COOP-butik här på Ersboda. Klungor överallt. Jag går som rekommenderat omvägar. Jag haltar fram med min nyinköpta käpp, iförd handskar och munskydd, naturligtvis. Man kan nog se på mig (typ munskydddet) att jag är ganska skraj för att bli smittad. Jag betalar för mina varor (ca 400 kr) och går ner till slutet av varubandet, men har glömt påsen. Kön har nu kommit fram till kassan. Expediten verkar inte reflekterar ett dugg kring smittspridningen kommer att bli utsatt för – p.g.a. 3 kronor. Jag ber snällt: ”Jag kan väl få en påse av dig, så att jag slipper stuva om i kön för att inte riskera smittan.” Han glor på mig: ”3 kronor annars ingen påse!” Han har ju i sak helt rätt. Påsarna kostar ju 3 kr. Men hans attityd får mig att känna mig som den ökände papperspåsetjuven. ”Nå 3 kronor eller inte?” Det börjar bli oroligt i kön, folk vet inte hur de ska göra då expediten inte verkar begripa nåt. Såna gånger får man ju lust att säga nåt elakt, men jag skiter i det. Hukar mig och tränger mig in mellan två män, avstånd: 1 decimeter. Sen tränger jag mig framför näste kund som står vid kortmaskinen. Fattar inte vad som hänt med kön. Den är ju helt hoptryckt. Avstånd en halvmeter, högst. Expediten står med korslagda armar och väntar på sina 3 kr – som jag betalar, sen tackar jag för en finfin service. Jo jag vet … Kunde inte låta bli att låta en aning ironisk därunder mitt munskydd. ”Men det förstår väl farbror, att alla måste betala 3 kronor för påsarna, annars är det ju orättvist.” Nä, han hade ju rätt i det. Hur skulle det se ut? Räknade ut i huvudet att jag handlar för ca 30 000 kr årligen i denna butik. Jag funderar att flytta den kostnaden till en annan butik … Där man i vissa speciella lägen försöker trolla med knäna för att lösa ett dylikt problem. Det ju hänt mig ett par gånger tidigare. De gångerna har jag faktiskt fått en kasse av expediten. Jo, en 3-kronorskasse.  Men det sa jag inte. Risken är att man blir sedd som en Gnällspik eller får epitetet ”Arga Gubben.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Man med käpp

Av , , Bli först att kommentera 7

Härom dagen köpte jag mitt livs första käpp. Det var inte alls det nederlag som jag tidigare i livet inbillat mig att det skulle vara. Förr i tin brukade män som fyllde 50 år få en käpp i present av sina kompisar. Käppen var då symbolen för att man skulle ta det lite lugnare och att man framgent skulle behöva ett stöd i livet. Framför allt så var femtio år en hög ålder förr i tin, då var man utslitte å förvärkt efter ett helt liv i timmerskogen. Jag har skaffat käpp för att kunna slå den i skallen på de som kommer närmare mig än rekommenderade 1,5-2 meter.

Jag är 62 år när käppen kommer in i mitt liv. När jag tar längre promenader är det gåstavar eller rollatorn som gäller, men ska man en sväng på apoteket eller som i går ett besöka hos Guran och Monica i Täfteå kommer käppen väl till pass. Lena tycker att jag ska träna på en snygg, avslappnad pose: Typ cool, världsvan och välklädd Dandy. Med käpp.

Har haft en period då jag gått relativt stadigt, förmodligen för att läkarna ökat på min Parkinsonmedicin. Tyvärr är dessa piller så uppiggande att jag får svårt att sova. I morse var jag upp vid 03.00 och började skriva – då hade jag sovit i tre timmar, knappt.

Jag tänker tillbaka ett par-tre år, mardrömsåren, då jag började falla och slå mig, då jag plötsligt inte längre kunde simma utan sjönk till Nydala sjöns botten eller då jag ”glömt” hur man trampar fram på en cykel. Värst var nog perioderna då jag inte tog mig nerför trapporna i min dåvarande lägenhet på Backenvägen på Pig Hill. Jag var trött och uppgiven. Försökte fixa ett lägenhetsbyte på egen hand, en lägenhet med hiss eller på bottenplan, men det sket sig. Orkade helt enkelt inte. Så till slut vände jag mig till kommunen för att få hjälp med en handikappanpassad bostad. Med alla mina funktionshinder och epitetet Öfvre Norrlands sjukaste författare skulle väl det vara en baggis. Icke.

När man är i nöd, när man själv inte klarar av att sköta sig själv och tappar modet, så  måste man be om hjälp hos myndigheter, sjukvård och sina vänner. Men sådant tar emot. Särskilt om man är en Bror Duktig. Ur denna skara kliver Guran fram, en gammal polare från Lyckseletiden på 70-talet. ”Vill du att jag ska hjälpa dig”, frågade han och menade vad han sa. Hur länge hade jag inte väntat på att nån skulle ställa just den frågan till mig. Han säger att det ska ordna sig, men att byråkratin kan dra ut på tiden. Så sant. Men han fanns där vid min sida och fixade och donade – och var en blåslampa i baken på de som bestämde. Utan Guran vete fan hur det gått. Jag hade börjat känna livsleda.

Periodvis hängde både jag och Guran med huvudet. Det var svårt att få besked och hur kommunen resonerade. Vi gick sida vid sida och påminde ibland om två trötta hästar. Jag har en känsla av någon ”trollade med knäna” då jag plötsligt erbjöds en lägenhet. En tvåa med hiss. Då hade jag levt bland flyttkartonger sedan i oktober. Skulle ha fått flytta in i februari – men då säger min knasiga hyresvärd nej. Men den första april får jag flytta in. Men under vissa förbehåll.

Jag förstod mig inte på lagstiftningen och gör det fortfarande inte. Det är ett gytter av paragrafer och lagar. Utan Gurans hjälp hade jag varit förlorad. Till slut förstod jag att det handlade om att jag fick rätt ”etikett” för att få kommunal hjälp. Om jag hamnade i kategorin ”socialfall” (vilket jag naturligtvis inte är) ökade chansen att tilldelas ett socialt boende (bland annat för familjer i ekonomisk knipa). 2019 fanns det 25 000 sociala kontrakt i landet. Jag skulle vara en av dessa som satte min namnteckning på ett sånt kontrakt.

Nu bor jag i en helt vanlig tvårummare med hiss på Ersboda. Men medan jag bor i Bostadens lägenhet hyr jag den av socialtjänsten med en massa förbehåll som att inte leva rövare, supa och skita ner, störa grannarna. Då kan de med buller å bång sparka ut mig på gatan. I mitt kontrakt står det att jag förbinder mig att hålla rent i lägenheten och städa noga. Oanmälda besök kan tydligen göras. Om ett år, om jag då lever i en välstädad lägenhet och inte varit ute på balkongen och ropat okvädinsord till grannarna eller pissat i hissen, så kan jag kanske få ett förstahandskontrakt på denna lägenhet eller nån annan som passar mig.

Låter detta förnedrande? Hugger det i integriteten? Jag är ju inget socialfall, är skötsam och har aldrig missat en enda hyra under mitt liv, har heller aldrig någonsin blivit vräkt. Det finns ju heller ingen ond baktanke med denna lösning, bara en praktisk modell. Faktum är att jag räddades och fick flytta in i en fin tvåa med hiss. Det hade ett visst pris, men det svalde jag. Hade det varit för 20 år sen, hade jag vänt upp och ner på kommunhuset.

Jag är lugn och skötsam och har efter en period med för mycket av alkoholen, inte druckit en droppe alkohol på 12 år, är numera en rätt så känd kulturjournalist och författare som skriver minst 8 timmar per dag och åker runt i landet och föreläser om Psykisk ohälsa och framträder som författare (till 6 romaner) och som satt upp ett flertal muntliga berättarföreställningar. Skriver nu på ”tegelstenen” Älskade Ester. Hade jag haft några ytterligare ”poäng” vad gäller mina funktionshinder hade jag hamnat i en grupp som tydligen kallas för ”Personkrets” (låter som en känd Norénpjäs”) och då fått all slags hjälp som ADHD-Kent.

Men jag hade förmodligen suttit kvar två trappor upp på Backenvägen om jag inte svalt och knipit käft när detta koncept presenterades. Uppriktigt sagt så skiter jag vad myndigheterna vill kalla mig för (Lundholm var namnet), jag räddades och fick flytta till en fin tvåa där jag trivs mycket bra. ”Detta är just för tillfället enda lösningen, även om den verkar underlig”, sa Guran till mig, som är synnerligen insatt i de sociala lagarna som gäller i kommunen. Guran är en klok, förnuftig man och blev min stigfinnare. Vi har känt varandra sen grundskolan i Furuvik, Lycksele, sen har våra vägar korsats då och då under livet, men under denna livskris kliver han fram som en ängel och bevisar vilken god kamrat han varit och är.

Jag är ju dessutom så pass multisjuk att jag inte orkar fajtas för mina rättigheter. All ork går åt till att skriva mina romaner. Jag lider av sviterna efter en stroke 2015, fick diagnosen Parkinson 2018 (en sjukdom som jag tydligen haft i tio år), en galopperande diabetes, astma, benödem, höftartroser, bipolär sjukdom, ADHD, panik/ångest syndrom. Nästa stora kamp, för att att mitt liv ska bli bra och drägligt, är att få tre olika kliniker inom sjukvården att behandla HELA Kent. Idag är jag uppdelad i olika bitar där neurologen sköter min Parkinson, Äldre Psyk skriver ut sömnmedicin och håller koll på mina depressiva faser, distriktsläkaren sköter om det övriga som astma, hypertoni och inte minst min diabetes. Även i detta fallet skulle jag behöva en empatisk stigfinnare för att hitta en ärrad, kunnig distriktsläkare som likt spindeln i nätet har huvudansvaret för HELA Kent. Men det är en annan fråga.

Sen kom coronan och jag hamnade i isolering pga att jag är en högriskpatient som inte överlever respiratorvård. Satt isolerad april och en bit in i juni. Sen skaffade jag munskydd och vinylhandskar och började göra riskfyllda besök på apoteket och COOP (under tidiga morgnar).

Några av mina läkarpolare menar att isoleringen inte var bra för mig. Allt stillasittande mångdubblar risken för en ny stroke.

”Det nog troligt att du klarar dig undan Covid-19 men dukar under av en blodpropp eller blir galen av de sociala fobier du utvecklar i din ensamhet.”

Vårdens hjältar och en bikt

Av , , Bli först att kommentera 6

Covid-19 slår till runt om i världen – nu när man mot allt sunt tänk öppnat gränserna så att folk kan flyga kors och tvärs över delar av världen. Har en känsla av att storhopen av folk tror att myndigheterna blåst faran över. Folk trängs på barer, restauranger, folk flockas på gator och torg, låter sig packas som sardiner i de snikna resebolagens flygplan och på tågen. Trots att vi borde förstå att det inte finns några ”giftfria” zoner dit vi kan åka gömma oss.

I delstaten Victoria i Australien har coronan slagit slagit till och nu ska man isolera folk igen och stänga gränserna mellan delstaterna. Från Indien rapporteras en kraftig ökning av coronafall. I USA råder kaos och i vissa delstater har man nått 95 procent av IVA-vården = man kan inte ta emot fler patienter. Folk får vackert dö i sina hem och som vanligt är det de fattiga och svarta som råkar värst ut.

I det aktuella numret av Vårdfacket (facktidning för oss som är sjuksköterskor) finns en gripande artikel som heter ”När döden kom till jobbet” och som handlar om hur sjukvårdens hjältar var dag riskerar sina liv för att rädda covid-19 patienter från att kvävas till döds. Ärrade sköterskor och läkare har aldrig nånsin varit med om nåt liknande, tro jag det. Vi får gå tillbaka till 1918 då Spanska sjukan skördade 50 miljoner offer.

Det är inte bara vi högriskpatienter som suttit isolerade i månader som kommer att behöva någon slags kristerapi för att vi inte ska utveckla någon form av social fobi, men det gäller i synnerhet vårdpersonalen som löper stor risk för utbrändhet, ångest, sömnsvårigheter. Beskrivningarna hur plågsam döden kan vara för den som drabbats av covid-19 är som att läsa en tortyrmanual från medeltiden.

Igår fyllde jag och Lena på vår andliga spänst med att besöka en glest befolkad kyrkstuga som ligger vackert vid Nydalasjön. Vid ett av bordet satt en ung tjej med prästkrage med en skylt framför sig: Prata med en präst. Sagt och gjort. Den unga prästen gick före till den nybyggda och gulmålade altanen nere vid vattenlinjen. Har redan glömt hennes namn, men på sjungande finska berättade prästen att hon vuxit upp i finska Karelen.

Bikt i det fria.

Jag hade en del frågor som rörde romanen, fakta om bland annat diakonin, som prästen besvarade så gott hon kunde. Sen berättade jag om romanen om Ester Nilsson (Duva) och hon häpnade när jag berättade om Esters deltagande i 2000-4000 begravningar och ett tusental bröllop. ”Åjo, nog är den kvinna värd att bli omskriven”. Sen biktade jag mig kort om min oro om ett förväntat kort liv, om känslan att förlora kontrollen över den egna kroppen och rädslan för att bli liggande som en stenstod. ”Jag retar mig på Guds tystnad”, sa jag. ”Du råkar inte han hans direktnummer. Skulle behöva byta några ord med honom”. Vi avslutade samtalet (ett bra initiativ av Ålidhems församling).

Spridda skurar blev till ett störtregn på hemvägen till Ersboda. Det öste ner i sådana mängder att jag fick för mig att vi befann oss i den yttersta tiden.

 

Lite sött å gött är jag väl värd …

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Prat om böcker

Av , , Bli först att kommentera 3

Så kom då äntligen sommarkvällen då jag återigen fick träffa polarna i läsecirkeln Bokpratarna. Nu när vi kunde sitta ute i den friska luften och på ett par meters mellanrum, kunde jag slappna av och glömde snart bort alla coronavirus. Vi är ett gäng äldre herrar som under fyra-fem år har träffats ca 4-6 gånger per år och diskuterat allehanda böcker, somliga bra, somliga mindre bra.

De flesta i gruppen känner varandra sedan många, långa år och har kommit att dela gamla minnen och värdegrund. Dock är vi ett gäng spridda karaktärer med olika infallsvinklar på livet. Vi är 60 +, flertalet har gått i förtida pension, och samtalsämnet brukar inledningsvis handla om våra sjukdomar. Vi är inte 20 år längre, inte ens 40. Vi håller på att bli ett gäng gammgöbba. I antalet svåra sjukdomar har jag kommit att bli en slags Guru. Men så är jag också Övre Norrlands sjukaste författare.

Våra olika karaktärsdrag leder ofta till en viss intellektuell spänst i våra diskussioner, våra val av böcker och naturligtvis i analyserna av dess innehåll. Ibland är vi helt överens. Vissa böcker sågas vid fotknölarna, vissa höjs till skyarna.

Jag har för närvarande ett stort behov av att bryta min isolering och påtvingade ensamhet – dock utan stoppa huvudet under armen och riskera att drabbas av Covid-19. Samtidigt måste jag ”roffa åt mig” 5-6 timmar per dag till mitt skrivande. Arbetspass som påbörjas vid 03-04-snåret och avslutat när andra kliver upp och äter frukost. Ett pussel som tar tid och energi – dessutom måste jag hinna ladda batterierna. Just den biten tar allt längre tid p.g.a. min Parkinson.

Från tidigare bokträffar.

 

Boken vi läst och analyserat är Johanna Elomaas biografi/roman/reportage ”Grottdykarna” om Mikko Paasis hjältedåd vid räddningen av tolv unga thailändska pojkar som höll på att dränkas i en grotta i Thailand. I den finns även en parallellhistoria om när Mikko i unga år råkade vådaskjuta en av sina bästa vänner. Upplagt för dramatik och spänning.

Men i detta fall menade vi alla att författaren misslyckats i berättarperspektivet, gestaltningen av karaktärerna och hade en avsaknad av inlevelse och dramatik. Hur kan man så kapitalt förstöra en sådan story? Det handlade trots allt om två kilometers dykning genom grottsystemet, enkel väg, där de ”fraktade” pojke efter pojke till räddningen – nersövda barn som räddades. Inte ens klaustrofobin får någon framträdande roll. Berättarperspektivet byts och bryts mellan nu och då vilket ger en ologisk tidsplan. Nä, det var synd på en sån fantastisk grundstory. Den får av mig + + Inte ett enda till.

En skrivandets dag. Har kommit fram till Esters tid som ”Prao” i Lycksele tingsrätt. Lördagen ska åtnjuta i solen med en picknickkorg tillsammans med den snälle och kloke Lars-Erik. På söndag bjuder jag min dotter Hanna på middag ute på balkongen. Sen börjar det dra ihop sig mot midsommar som jag ämnar fira, på nåt sätt, i Skellefteå hos Lena.

Lev väl go vänner!

/Kent

 

Eget ansvar …

Av , , Bli först att kommentera 9

Det verkar som om individens egna ansvar att följa rekommendationerna kring hotet mot folkhälsan allt mer faller platt till marken. Det märks i det lilla. I köerna i matbutiken, apoteket där tidigare folk lydigt hållit avstånd. Längs promenadstråken då man möter stora klungor av ungdomar som går tätt intill varandra. Det börjar smyga sig in upproriska stämningar mot ”De som bestämmer”. Det syns även i den senaste opinionsundersökningen.

Problemet är att regeringens och Folkhälsomyndigheten rekommendationer krockar med grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Runt om i världen demonstrerar tiotusentals mot rasismen i USA och till stöd för ”Black lives matter-rörelsen” Detta sker mitt i en pågående pandemi. Ett faktum helt enkelt. När man sa ja till en demonstration i centrala Stockholm, måste man väl har kunnat räkna ut med arslet att det skulle komma fler än rekommenderade 50 personer.

Vad gäller kampen mot rasismen är min ståndpunkt klar. Hade jag varit frisk och corona varit besegrat skulle jag ha kunnat gå med i denna demonstration mot den groende rasismen och det brutala polisvåldet mot svarta människor.

Men hur ska vi få bukt på pandemin? Hur skulle du tänka och känna ifall du slitit hund som läkare/sköterska på en IVA-avdelning i ett par månaders tid för att rädda livet på coronasmittade och se många plågas till döds – när det plötsligt blir okej för folk i tusental att få tränga ihop sig?

Hur många av de som packade ihop sig på Sergelstorg blev smittade under går kvällen, hur många kommer de i sin tur att smitta och hur många av dessa kommer att drabbas av Covid-19 och sluta sina dar i en respirator? Det slutade med i en konfrontation mellan demonstranter och polis där pepparsprejen flödade.

Själv har jag lydigt suttit isolerad i drygt två månader. Är en högriskpatient som ej överlever Covid-19. Ofta har dottern eller polarna handlat hem mat och hämtat ut medicin åt mig. Vid ett flertal tillfällen har jag varit tvungen att besöka apoteket och då burit munskydd och handskar, med handspriten i fickan. Jag och många har kämpat mot den tärande ensamheten som under en påtvingad isolering på sikt kan göra en ”galen”.

Kanske krävs ett omtag. Nog borde väl Folkhälsomyndigheten och regeringen kunna säga: ”NEJ! Inte fler än 50 personer på ett och samma ställe!” Detta för att minimera smittspridningen. Ska vi inte göra en sak i taget? Hur ska vi överhuvudtaget kunna använda våra grundlagsskyddade rättigheter ifall pandemin får härja fritt?

Detta kaos kommer att leda till allt mer partipolitiska utspel, vilket ger befolkningen intrycket att det finns olika ”sanningar.” Den tidigare politiska freden på grund av hotet mot folkhälsan, kommer istället att handla om jakten på ”skyldiga” på hög nivå. Individens egna ansvar kommer att luckras upp än mer. Vi står inför lagändringar. Tyvärr. Vi kan ju inte stå med hängande armar och förvånade ansiktsuttryck medan en livsfarlig pandemi härjar i stort sett runt hela världen.

*

Såg i går sista delen av dokumentären ”Att rädda ett barn”. En av de starkaste dokumentärer jag sett. Jag var så arg att jag inte kunde sitta stilla när den ena efter den andra ur föreningen BRY levererade lögn efter lögn i sina ambitioner att ”rädda ett barn undan sin far”. Argument som byggde på konspirationsteorier. Istället för att rädda ett barn så var man på väg att krossa ett barn. Se den på SVT Play!

PS! Glöm ej min tävling där två personer kan vinna två av mina romaner – helt gratis! Gå till min Facebooksida och läs mera! Till tävlingen

Sårbara människor

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är ganska lätt att hålla sig för skratt vad gäller smittorisken av coronavirus och den infektionssjukdom som det orsakar: Covid-19. Eftersom immunsystemet inte tycks funka så leder smittan till en explosion av coronavirus i mun och svalg, och när sedan viruset tar sig ner i lungorna kan det leda till döden. Särskilt om man tillhör nån av de 8 riskgrupperna.

Undertecknad finns med på tre av grupperna: Hjärt- och kärlsjuka (har haft en stroke), övervikt (yes) och Parkinson (okej då). Sedan finns det en grupp som nämner folk med olika former av rörelsehinder, så om jag räknar in min smärtande höftartos har jag prickat in hälften av de åtta grupperna och torde kallas för högriskpatient. Kan med fog kalla mig för Övre Norrlands sjukaste författare. Jag måste isolera mig, att undvika att röra mig där det finns mycket folk, gå på fester, vara med när det är dags för gubbfikat om tisdagarna. Jag portar de allra flesta besökare redan i dörren, de som kommer förbi min stora kroppshydda skickas in på toa där de får tvätta händerna och gnugga in dem med sprit.

Gud så ofta, nu på sistone, som jag fått lust att skita i alla regler och rekommendationer och kasta mig ut i livet – istället för att sitta i en påtvingad ensamhet och försöka överleva. Det som hindrar mig är rädslan för att bli en av de Covid-19 patienterna som tvingas leva med hjälp av en respirator, kanske dåligt nersövd under 10-12 dygn, så att man ligger där i panik utan att kunna meddela sig. Påminner ju om medeltida tortyrmetoder – samtidigt som det kan hjälpa en åter till livet.

Ibland är det en nackdel att veta för mycket om olika faror i livet. Det kan begränsa en, eller rädda ens liv. Men som utbildad sjuksköterska vet jag en hel del om hur kroppen fungerar och vad som sker om Covid-19 slår sig på njurarna, vilka lungskador man kan drabbas av på grund av det höga trycket från respiratorn, om skadorna i halsen och på stämbanden – för att inte tala om det nervvrak som man kan bli efter att ha balanserat på slak lina över evigheten.

Är ju en sårbar människa som bara av isoleringen börjat må psykiskt dåligt och har känt hur ett nytt skov av min bipolära sjukdom knacka på dörren och hur gamla fobier återvänder efter att ha varit ”släckta” i tio års tid. Dör jag inte av ett fånigt virus, riskerar jag att bli galen eller att av inaktiviteten drabbas av en ny stroke. En kompis som är läkare tror att det senare, en ny blodpropp, är mångt större risk än att bita i gräset på grund av coronaviruset.

Kan jag välja? Vågar jag göra det? Tänk om min sista tid här på jorden slutar i ensamhet i en tvårummare på Ersboda … När jag istället borde tillbringa mer tid med min dotter (som redan levt många år med en frånvarande, sjuk far) och vara hos min älskade Lena, träffa polarna och snacka om de böcker vi läst, knata in på ett fik utan munskydd, vinylhandskar och med ett par tre småflaskor handsprit i ytterfickorna. Än hur jag gör så blir det ju fel och det som driver mig framåt är viljan att leva – och då måste jag först överleva.

Hoppas att mina vänner och käraste verkligen förstår mitt dilemma och att jag inte är pjoskig och inbillningssjuk i största allmänhet. Så snälla, klappa mig inte på huvudet och säg: ”Ryck upp dig för fan, Lundholm!” Generellt så är mänskligheten attackerad av ett virus som mekaniskt, känslolöst kan utplåna oss alla. Ja, om man drar frågan till sin spets. Redan före coronapandemin har vi kunnat se tendenser av kollektiv ångest vilket synts i F-kassans statistik där ”psykisk ohälsa” ligger i topp vad gäller sjukskrivningsorsak.

 

Hur tusan kommer det att se ut när dödshotet från Covid-19 klingar av och vi långtidsisolerade ska ut i samhället – men som har hunnit utveckla en social fobi/ångest som gjort oss livrädda för livet, för att kliva ut i verkligheten. Då har vi kanske skapat en psykisk pandemi?

Bloggade om detta ämne bl.a den 1 maj.

Bloggtext om psykisk pandemi

Isolerade med psykisk ohälsa

 

På skogspromenad

Av , , Bli först att kommentera 6

En aning av sommaren. I går i varje fall. Vid sexsnåret lyser himlen blå – trots att vädergubbarna lovat ösregn. Men det kommer väl. Promenerat i skogen, varit ute i friska luften, suttit och solat på Lenas balkong. Framför allt har jag bytt miljö efter många veckor i min tvårummare. Nu är jag i Skellefteå.

Redo med munskydd och vinylhandskar, under gårdagen inköpta på Clas Ohlson. Det alla apotek saknar, finner man till ett bra pris på Clas Ohlson. Handskarna jag beställde på ett av apotekens webbsida kostade tre gånger så mycket. De gick inte köpa i butiken, och skulle beställas med en massa tillkommande frakt. Likadant med handspriten som aldrig finns på stadens apotek, kan man vraka och välja bland, lastade på pallar inne på COOP, litervis eller mindre sprejflaskor till ett bra pris. Var gör apoteken sina köp? Ryska maffian? Vore det inte för att de hjälpligt försöker tillhandahålla receptbelagda mediciner, så skulle Clas Ohlson kunna överta deras verksamhet. Tror att det skulle funka bättre och effektivare.

Ni tycker kanske att jag är fånig som går omkring med munskydd och vinylhandskar, att jag rent ut sagt är eljest. Men om ni tittar på dagens Text-TV sidan 168-169 och läser om de åtta riskgrupper som Socialstyrelsen radat upp så förstår ni mig kanske? Om man uppfyller en av dessa grupper räknas man som en riskpatient. Jag finns med i TRE grupper och blir då en högriskpatient. Grupp 4: Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar (stroke). Grupp 5. Fetma. Yes! Grupp 6: Parkinson.

Den 20/5 uppmärksammade VK mitt romanprojekt. Ester har blivit inne i Lycksele och intresset är stort för min roman ”Älskade Ester”. Dagen när artikel var publicerades ringde det ofta i min mobil och det plingade i min e-post. Folk ville tipsa, ge råd, berätta sina minnen. Det bästa tipset var om en kvinna som växte upp i Öretorp, granne med Esters Nygård. Samtalet med den kvinnan i Lycksele rätade ut många frågetecken. Hon hade anteckningar på en mängd viktiga datum och berättade att hon ofta hälsade på Ester på ålderdomshemmet på 1930-talet och framåt. Nu vågar jag skriva klart romanen. Jag känner mig trygg i mina kunskaper om Ester – även om jag bara kan nedteckna 30 procent av mina kunskaper.