Etikett: Covid-19

Bo i en tunna eller på en pelare

Av Kent Lundholm, 30 mars 2021 kl 08:51, Bli först att kommentera

Å dessa fanatiska män, som vet hur man handskas med isolering. Genom tiderna har de dykt upp ur tristessen och visat på en imponerande kreativitet och handlingskraft. När en annan blivit handlingsförlamad, så har en sådan Simeon Syliten, som redan på 400-talet kombinerade ensamhet och isolering med att en strålande utsikt över den syrianska öknen.

Pelarhelgon

Han tog helt enkelt och byggde en 18 meter hög pelare, på vilken han skulle sitta 30-40 år och knipa käft. Denne kristne asket var inte bara tyst, han var dessutom 18 meter närmare Gud, än de nere på marken. Eftersom jag inte har tillgång till nån pelare, men har jag funderat på att sitta några år på balkongräcket, i min väntan på vaccinet, och med tiden bli helgonförklarad av någon ortodox kyrka i mellanöstern. Då skulle jag göra något vettigt av min ensamma tillvaro.

Konsten att skapa mening

Inbillar mig att då skulle livet få en större mening, än att sitta i en tvårummare på Östra Ersboda och skriva obegripliga krönikor. Balkonghelgonet Lundholm. Det vore väl nåt. Att offentligt bli en sann eremit och botgörare. Men klarar jag verkligen av att knipa käft i dryga 40 år? (Då skulle jag vara 103 år …) Fast jag har läst att han ibland, typ vart femte år reste sig upp på sin pelare, som i det ögonblick blev en predikstol. Han lär ha samlat tusental följare som under tystnad hörde hans predikningar, då han spred den kristna läran 18 meter upp i luften. Om han suttit där och filat på sin predikan, övat på vartenda ord i 5–6 år, så lär det nog hans gudsord ha övertygat att följa hans exempel. Syriens och Palestinas öknar blev med tiden tillhåll för tusentals botgörare som satt i åratal på sina pelare. Alla inspirerade Simsons ensliga liv på jorden som garanterade ett evigt liv i himlen. Efter sin död blev Simeon helgonförklarad.

Han ger upp 30 år efter krigsslutet.

I min isolering så upplever jag stark frustration och drabbas ofta av känslan att ha blivit kvarglömd och övergiven. Kanske var det något liknande som den japanske löjtnanten upplevde. Under andra världskrigets slutskede, julen 1945, skickades löjtnant Onoda tillsammans med hundratals andra soldater till djungel en ön i Filippinerna. Där blev han kvar och fortsatte oförtröttligt sitt krig i över 30 år. Hiroo Onda blev kvarglömd i över trettio år, och under de åren fortsatte hans krig mot fienden som mest bestod av filippinska fiskargubbar. Först 1975 marscherade en trött och luggsliten Onodas ut ur djungel och överlämnade sitt svärd till president Markos. Under stor uppmärksamhet fördes den envise, tjurskallige soldaten till Japan. Där passade han inte in. Mentalt vara han ett antikt föremål från förr i tiden, så han gifte sig och flyttade till Brasiliens inland, i utkanterna av Amazonas djungel, där han slog sig på boskapsskötsel. Hur kunde han så katastrofalt missa krigsslutet 1945? Varför litade han inte på de som sa att kriget var slut? Fortsatte han i rena ilskan eller blev han paranoid och såg konspirationer och lögner i allt och hos alla. Han dog 91 år gammal anno 2014.

Soldat Onodas krig påminner om Sture Dahlströms roman ”Tango för enbenta” (1981) om den tjurige Karl Andersson, som kommer på kant med myndigheterna och världen. Till slut förklarar han krig mot byråkraterna. Han laddar sitt gevär och ockuperar sin gård som kommunen vill ta ifrån honom.

Nej, detta är inget för mig. Det fattas tid. Pelarhelgonets 18 meter höga pelare eller Onodas 30 år långa, inbillade krig, faller utanför min vilja och ork. Det är inga handlingar jag vill utföra under den tid jag har kvar.

Knipa käft i grupp

Det har blivit populärt med retreat i kristna sammanhang. Folk åker till avlägset belägna gårdar kniper käft över ett veckoslut, för att komma i kontakt med sitt inre, sin själ. Detta är precis vad jag sysslar i min tysta isolering på Ersboda. Det finns dagar då jag inte sagt ord på hela dagen. När jag försöker säga nåt på kvällssnåret, hörs bara ett väsande. Jag har besökt en logoped som lärt mig att upprepade gånger säga Aaaaa. Vi Parkinson sjuka måste träna rösten, då även de små musklerna kring stämbanden med tiden förtvinar och kommer med tiden göra mig evigt tyst.

Hunden Diogenes

En av de största kufarna vad gäller att göra något stort (eller slösa bort?) under sin stund på jorden, var en grekisk filosof vid namn Diogenes. Han bodde i en tunna och gav fan i att tvätta sig, vilket gjorde att han stank ”som en hund”. Han kom därför att kallas för Kynos, Hunden. Det skulle kunna vara något för mig. Om jag får tag i en tunna. Diogenes hade en synnerlig desillusionerad syn på världen – en riktig cyniker med andra ord. Genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft, uppstod en lycka och en inre frid.

Alexander den store besökte den berömde och illaluktande filosofen och frågade ifall Diogenes saknade något, om han kunde hjälpa ”Hunden” på nåt sätt. ”Flytta på dig! Du skymmer solens ljus!” Diogenes lär ha dött i sin tunna, 96 år gammal, samma dag som Alexander den Store avled. Han hade noga eftertanke önskat att hans döda kropp skulle kastas utanför stadsmuren, i ett dike, så vilda djur kunde kalasa på hans kropp. Ironiskt sett så ordnades till Diogenes minne en storartad begravning. Han som ville bli glömd av världen fick efter sin död en pelare rest till sitt minne – och ovan på den vilade en hund i finaste marmor.

En författare i ständig väntan.

Under skrivandet av denna reflekterande text, har jag tappat lusten att ”göra något vettigt och stort” av min isolerade tillvaro. Jag får nöja mig med att jag finns. Min extraordinära tid i väntan på vaccinet torde nog vara att jag ska verka som skriftställare och skriva meningslösa texter, som denna. Jag har blivit varnad för att stirra mig blind på isoleringen och min väntan på vaccin, då människan är mer än sina tankar och fantasier. Jag har en kropp som tar stryk av den Ensamhetens inre stress – som ökar hormonutsöndringen och som i sin tur höjer puls och blodtryck.

Nog skulle det vara plågsamt ironiskt att jag en dag slog upp mina blå ögon, drabbad av en halvsidesförlamad kropp efter att ha drabbats av en ny stroke – samma dag som det ligger ett brev från Region Västerbotten på golvet i hallen. En inbjudan till vaccination. Men jag skulle nog inte bli förvånad, utan i rena ilskan krypa ner i en pappkartong och se till att den blir skickad till Spetsbergen.

Inga föreläsningar, trots att Ester är på väg.

Men det är nog så den största, värsta frustationen är att inte kunna träffa läsarna när romanen ”Älskade Ester” släpps i maj. Är frustrerad över att inte få följa Ester ut i världen efter att ha lagt ner en sådan energi och hårt arbete på skriva de 600 sidorna. Det är därför jag funderar på att bosätta mig i en tunna och rensa bland känslorna, slippa paniken och sorgen (ilskan) att likt soldat Onoda bli kvarglömd på en ö där kriget sedan länge sedan tagit slut.

Dansar iklädda foliehatt

Av Kent Lundholm, 28 mars 2021 kl 09:31, Bli först att kommentera

Den tredje vågen slog tidigt till i Västerbotten. Det muterade brittiska viruset sprider sig snabbt, vilket ledde till särskilda, stränga rekommendationer för att stoppa smittspridningen. Ingen kan ha undgått det som sker i länet, i landet, i världen, att pandemin rasar, smittar och dödar. Nu har det dykt upp fall där unga, till synes starka och friska, dukat under av det muterade viruset.

Odödliga ungdomar festar loss

Lik förbannat så tog 70 ungdom i Umeå sig friheten (det heter ju så numera: Friheten) i en studentkorridor på Ålidhem. De festade så att hördes över halva stan. I dag gäller åtta personer som MAX vid fester eller om idka kultur av nåt slag. Nu uppmanas de att isolera sig och avvakta symtom av att ha blivit smittade. Det är knökfullt på IVA med människor som kämpar för sitt liv, som ligger intuberade och kopplade till respirator.

Ungdomsfester har dykt upp lite varstans i landet – och det rör sig om ungdomar som på pappret borde vara intelligenta och belästa eftersom studentkorridorerna är knutna till att de studerar vid universitet. Men någonstans brister det i bildningen, samtidigt som en viss inspiration kan ha kommit från ”frihetsdemonstrationerna” där vaccinmotståndare och annat löst folk, bland annat högerextrema grupper (nazister), drivna av någon knasig konspirationsteori använder slagordet ”Frihet” då de menar att statsmakterna medvetet försöker dräpa oss. ”Coronaviruset finns inte! Pandemin är ett påhitt.” Märkligt – belästa ungdomar som en dag pluggar till sig en doktorshatt. Men frågan är om vi inte ska ge somliga en foliehatt …

Foliehatt modell stor.

I fyllan och villan, samtidigt som man i unga år anser sig vara odödlig, tar sig vissa sig friheten att skita i de rekommendationer som alla vi andra ser som en naturlig följd av den livsfarliga smittan som härjar därute. Vi är en stor grupp som lider av en rad sjukdomar som gör att vi löper stor risk dö om vi smittas – och vid smitta så behöver vi garanterat en plats på IVA. Men det räcker om fem av de festande ungdomarna insjuknar och behöver avancerad sjukvård, så blir än mer fullt på IVA .

Hitlers och Mussolinis favoritbok.

Solidaritet är ord som många verkar ha glömt, särskilt dess innebörd. Istället gäller Also sprach Zarathustra (Så talade Zarathustra). Den tyske filosofen Nietzsches bok om Övermänniskan.

Citat: ”Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde, som övervinner sitt öde, som ensam är ansvarig för sitt öde, utan några gudar. Han eller hon erkänner inga andra värden än det Han eller hon själv funnit värdefullt, och inga andra lagar, än de Han eller hon själv skapat åt sig. Hans eller hennes egen sanning, och kan inte vara någon annans sanning. De omständigheter som skapat Han eller hon, och det öde Han eller hon skapat åt sig, kommer ständigt att skapa Han eller hon åter; ”Den eviga återkomsten”.

Nu ska jag återvända till tvättstugan, i ett hus på Ersboda, där det för några dagar sedan började brinna i en lägenhet. Ryktet går om att den var anlagd, men det är väl en ny konspirationsteori som nått ända ut till Ostvägen 151. Det dyker väl snart upp ett gäng Ersbodaförnekare. Snart finns ingenting. Vi förnekar allt – till slut oss själva.

Gräddfil för somliga

Av Kent Lundholm, 25 januari 2021 kl 09:51, 1 kommentar

I Norge och Danmark stänger man ner kommun efter kommun. Det snabbt spridda muterade coronaviruset ökar tempot i spridningen. Vägarna in i Norge stängs. Det är bara en tidsfråga innan vi ser en ”tredje våg” även i Sverige. Det gäller att följa rekommendationerna, inte minst för att rädda IVA-vården. Många är vi som drar vårt strå till stacken. Medan somliga verkar var obildningsbara – eller så håller det på bli en klassfråga där den charmerande medel- och överklassen menar att de kan ta sig ta sig livsfarliga friheter, medan gamlingar och låginkomsttagare får stanna inomhus – och hålla ställningarna. Samtidigt dyker det upp gaphalsar som grumliga avsikter, med ordval som får mig att hoppa till, då de innehåller stänk av de konspirationsteorier som florerar. Ute i Europa rusar de runt med plakat och hävdar att kampen mot den världsomspännande pandemin inkräktar på deras frihet, att nedstängningarna är totalitära ingrepp i yttrandefriheten och deras rätt att klampa runt i tillvaron och sprida smitta. Det är deras fulla rätt i ett fritt samhälle.

”Allt är regeringens fel”

Här i Sverige pekas regeringen ut som medskyldiga till att över 10 000 personer dukat under i covid-19, att regeringen är odugliga och inte klarar av kampen mot detta livsfarliga virus. Om nu s+mp inte fixar detta, torde alternativet vara m+kd+sd vara riddarna som ”med liberala frihetstänkande” ska vara mer kompetenta att hantera krisen – eller? Vi har alltså att göra med ett virus som mänskligheten vet ganska lite om, som dykt upp ur tomma intet och hotar mänskligheten.

Men då ska stollarna åka på skidsemester – med argumentet att det främjar folkhälsan. För de som har råd, för de som inte bryr sig och som inte verkar känna till ordet solidaritet.

”Stort intresse för fjällresor inför sportlovet” läste jag igår på text-tv. Hur tusan resonerar folk egentligen? Visst, frisk luft – men nån gång ska folk in och käka på hotellen eller tränga ihop sig i nån stuga. Säkerligen en del fester om kvällarna. Det lär bildas klungor där viruset fort som tusan kan slå till (särskilt om vi har det muterade viruset i landet, vilket är troligt).

Det råder skarpt läge i kampen mot covid-19. Folk i vänkretsen smittas till höger och vänster. Vi har passerat 10 000 döda i landet. Riskgruppspatienter kurar inomhus i månader, folk handlar mat på udda tider eller ber andra handla, munskydd på bussar och tåg, sociala bubblor med max 8 personer. Många drar sitt strå till stacken, i väntan på vaccinet.

Vår tids hjältar

Grovjobbet, isoleringen, görs ju som sagt inte enbart för att undvika smitta eller smitta ner andra – utan i solidaritet med sjukvårdspersonalen som går på knäna. Knäcks den så ligger vi illa till. Okej, bli smittad i Sälen eller i Tärnaby … det betyder isolering på hotellrummet, blommar den ut i en akut covid-19 när lungorna slås ut och IVA-vård behövs, så finns ju alltid en liten sjukstuga i Sälen. Likadant i Tärnaby. Sen återstår väl helikopter till huvudorterna. Eller så drar de väl med sig smittan till hemorten. Eller det som följer med när folk i klunga ska förflytta sig till och från friheten i fjällen, en olycka inträffar: En frontalkrock på hemväg och 4-5 IVA platser blir upptagna. Vilket påfrestar vården ännu mer.

Men att vara beläst och besutten har inget med visdom att göra. Inte ett förbannade dugg.

I fotspåren av av detta egoistiska beteende så växer konspirationsteorierna. Nu mot vaccinet som ska dräpa oss alla och som i sin förlängning har att göra med en världsomspännande, hemlig sammanslutning (ledda av Tom Hanks och Obama) ska förslava oss eller att rika köpmän (Bill Gates) med vaccinet ska ta död på hälften av jordens befolkning. Det finns även de som spränger 5 G-masterna då de fått för sig att viruset sprids via den tekniken. Världen har blivit galen. Människor som jag förr sett som kloka, har förvandlats till rabiata sektmedlemmar.

Alla kan bli smittade

Av Kent Lundholm, 15 november 2020 kl 09:06, Bli först att kommentera

Coronapandemin sveper fram över länet och i Lycksele och Storuman i förra veckan var andelen Covid-19 fall högst i Sverige. Veckan innan det låg Storuman i topp. Då har man räknat antal fall per 10 000 invånare. Detta efter att Västerbotten varit relativt förskonade i våras. Nu råder akutläge i Västerbotten. Man har infört skärpta råd i länet som i stort går ut på att sluta träffa folk inomhus, förutom sin familj eller någon nära vän.

Nu är det slut på festandet och de stora middagarna. Slut med att sitta tätt ihop och sörpla i sig kaffe. Slut på att besöka olika arrangemang, museer etc. Slut på möten i allmänhet. Kulturen läggs i malpåse. Det gör vi för att stoppa smittspridningen och rädda livet på de svagaste i samhället, våra gamla och de som lider av svåra sjukdomar. Vi gör det av solidaritet och klokhet. Hoppas alla de som hittills ansett sig vara odödliga inser detta – och att de förstår att ALLA kan bli smittade. Alla kan också smitta sina nära och kära. Det är nu vi får se vilka som tyvärr är obildningsbara.

För en sån som jag, en högriskpatient, återstår att flytta in i min troglodytgrotta. Har tvingats avsluta den nyttiga neurologrehabiliteringen, tagit på mig munskyddet och besöker endast apoteket och den lilla Coopaffären för bygga upp ett matlager. Åter tvingad till ensamheten.

Ute i världen är läget katastrofalt. 54 miljoner blivit smittade och drygt 1,3 miljoner har dött i Covid-19. Läste i dag på text-TV att Mexiko nu har över en miljon smittade, med 6000 nya fall per dygn och nu 98 000 döda i Covid-19. USA är världens värst drabbade land sett till antal smittade och avlidna. Sedan mitten av oktober har antalet fall åter ökat. Totalt har nära 230 000 personer avlidit i USA.

Trump, den dåren, verkar strunta i detta då han mest är upptagen att stämma delstater och klaga över att Demokraterna ”har stulit röster” av honom. Det finns dock inga som helst bevis för att det skulle ha förekommit valfusk i USA:s presidentval i förra veckan. Det uppger både landets federala valmyndighet och de olika delstaternas valmyndigheter i ett gemensamt utlåtande. I själva verket ska detta vara det säkraste valet i USA:s historia. Men vi har sett exempel despoter runt om i världen till och med påstå att Covid-19 bara är ett påhitt.

Glöm inte de hjältar som dött när de försökt rädda smittade Covid-19 patienter. 1500 sjuksköterskor runt om i världen har dött av smittan då de saknat skyddsutrustning. Totalt har 30 000 sjukvårdsanställda runt om i världen dött av Covid-19. Hjältar!

När allt är över väntar en psykisk pandemi. Den psykiska ohälsan bland vårdpersonalen lär skjuta i höjden. Även bland de som tvingats till isolering lär reagera psykiskt. Dessutom gissar jag att beroendet av rusdrycker lär skjuta i höjden under denna pandemi.

Samtidigt måste vi vara vaksamma mot de dårar som utnyttjar det kaos som uppstår i pandemins spår och försöker avskaffa demokratin och ersätta den med tyrannvälde.

Covid-19 inne på NUS

Av Kent Lundholm, 2 november 2020 kl 05:31, Bli först att kommentera

Sovit dåligt. Klev upp vid 04-tiden. Vet inte exakt vad som skapar oron? Är det stormen som får rutorna att skaka, eller magknipet, eller är det beskedet från neurologrehabiliteringen som skapar oro. Förmodligen en kombination. I går ringde en kvinna som med stressad röst meddelade att rehabiliteringen är stängd den kommande veckan. En ur personalen har testats positiv för Covid-19. Eftersom inkubationstiden kan vara upp till två veckor (5 dagar är vanligast), så har jag förmodligen suttit i hens rum och pratat om min Parkinson och om framtiden. Jag fick genast snuva och blev sträv i halsen. Ren inbillning eftersom det släppte under kvällen.

Det kan bli en gigantisk smittspårning. Patienterna och personalen på rehab är väl hanterbara med cirka tio patienter och lika många i personalen. Hela patientgruppen är högrisk personer som lider av sjukdomar som stroke, MS, Parkinson och andra neurologiska sjukdomar. Vi tillhör gruppen som knappast överlever många dagar i en respirator, bland annat på grund av nedsatt lungkapacitet. Det är klart att jag blir rädd. I dag börjar 4 dygnet sedan jag senast var på rehabiliteringen – i morgon det 5 dygnet.

Om de kan spåra Covid-19 till de tre våningarna ovanför neurologrehabiliteringen så finner de patientgrupper som till stora delar är högriskpatienter: Strokeavdelningen och två geriatriska avdelningar. Då får de väl bomma igen hela byggnaden. De som blir instängda lever farligt.

Hittade den här bilden från november 2019 då jag och Lena åkte till Kont som ligger vid havet. Ett år …Då hasade jag mig långsamt fram med hjälp av en rollator och var rejält krokig och sned. Hade jag inte haft min Esterroman att jobba med hade jag blivit galen av oro. Men efter ändringar i medicinerna och lite träning behöver jag numera inte ens käppen jag köpte för 300 spänn. En paus i sjukdomsförloppet. Den obotliga sjukdomen fortskrider i det tysta och dödar i en rasande fart de nervceller som producerar dopamin – som behövs för att styra musklerna, hålla balansen, som får en att kunna uppleva njutning. Men jag försöker vara glad över förbättringarna. Dock är jag lika förstoppad nu som då och fortsatt rysligt trögtänkt.

Förra veckan träffade jag en ung psykolog. Hon ställde en allvarlig fråga: ”Kent, vad önskar du dig mest i livet just nu?” Fasen att man får en sån intressant existentiell fråga, samtidigt som jag led av svåra magplågor. Jag svettades ymnigt och led stoiskt av århundradets förstoppning! Cement i tarmarna (ett mycket vanligt symtom vid Parkinson då tarmrörelserna tappar farten). Jag tänkte efter.

”Tja, jag önskar mig ett stort glas plommondryck och en lagom hög toalettstol”, svarade jag tålmodigt i mitt lidande. Hon log osäkert i tron att jag drev med henne. Men en gravt förstoppad man i min ålder skojar absolut inte om sådana plågsamma, dödliga tillstånd. ”Plommondryck”, upprepade hon och skrev en lång anteckning. Kanske nåt om min ödmjukhet: Jag kunde ju ha sagt evigt liv. I varje fall om detta hade varit en skröna …

Risker med isolering

Av Kent Lundholm, 23 oktober 2020 kl 08:06, Bli först att kommentera

Bra att man lättar på isoleringskraven. Den påtvingade ensamheten kan lätt bli en psykisk pandemi. I ensamheten reagerar våra kroppar med farlig stress – på samma sätt som de gjorde hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken. Om detta skrev ja om i mars då jag själv satt instängd mot min vilja, i en påtvingad ensamhet. Höll på att bli galen.

Jag har under livet valt att emellanåt dra mig tillbaka och stänga dörren om mig – men nu var det en påtvingad ensamhet. Det är nåt helt annat. Jag behöver emellanåt lugn och ro för att kunna fokusera på mitt skrivande. Men skillnaden är stor på frivillig och påtvingad ensamhet.

Ofrivillig ensamhet ger ett stresspåslag i kroppen. Orsaken är att våra hjärnor tolkar ofrivillig ensamhet som någonting livsfarligt. Jag blev en grottman, en troglodyt med ett blodtryck som ökade, där blodsockernivåerna, kärlsammandragningarna steg, sömnlösheten blev påtaglig – vilket i sig ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Ensamhet kan alltså dra igång en flera tusen år gammal kroppsreaktion, då ensamhet verkligen var en fara för livet. Fortfarande, efter alla dessa år, tolkar alltså vår hjärna ensamhet som nåt livsfarligt vilket i sin tur just ger ett stresspåslag i kroppen. Hälsoriskerna vid ofrivillig ensamhet kan jämföras med att röka. Ensamma personer löper även högre risk att drabbas av cancer och försvagat immunförsvar.

Lider man dessutom sedan tidigare av psykisk ohälsa, så kan stressen bli än starkare då rädsla, depression, ångest blir metatabletter i vår kemiska fabrik vi bär omkring på. Vid ensamhet rubbas även hormonsystemet. Stresshormonet kortisol ökar, medan hormoner som är förknippade med positiva känslor, såsom oxytocin, serotonin, dopamin och endorfiner minskar eller stängs av. Eftersom vi med psykisk ohälsa är mer sårbara vilket leder till en sämre förmåga att hantera stress, som generellt har svårt för att bli instängd. I den påtvingad ensamheten, vaknar känslor som att känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen.

Flocken ett skydd

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam. Ulvarna kan ta dig!

Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu krävs det att vi än större utsträckning att vi hjälps åt och med en ryslig disciplin är måna om varandra. Men i grund och botten finns ett eget personlig ansvar att hålla avstånd, tvätta händer, använda handsprit, undvika folksamlingar – och nu måste vi få de dansande ungdomarna som kommer vandrande i kluster, att inse att de inte är odödliga och att även de kan vara smittbärare och en dag kan ”dräpa” mormor och morfar.

Jag tillhör ju inte gruppen 70 plus, utan den över 60 år och som är högriskpatient (diabetes, astma, stroke, Parkinson, bipolär, överviktig) som förmodligen inte en Covid 19. Men även jag försöker att röra mig ute på gator och torg som en vanlig man. Jag följer de generella rekommendationerna stenhårt – för jag har insett att total isolering är i mitt fall farligare än att bli smittat av coronaviruset.

Nu krävs disciplin, att vi hjälps åt, att vi är solidariska och dagligen tränar på vår empati och vårt medlidande. Pandemin finns ju kvar. Den tycks ladda för en andra våg och kan på sikt inte bara dräpa oss, utan även öppna dörrar åt stollarna som vill utnyttja situationen genom att attackera demokratin och istället införa ett välde av envåldshärskare och diktatur.

Det finns med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Hjälp oss att våga röra oss lite mer fritt, att slippa ständigt vara rädda – och sluta att ifrågas’tta oss som om vi inte finns. Var en god kamrat!

Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blivit tydligt. Vid psykisk ohälsa kan gamla symtom och gamla beteenden väckas till liv. ”Galenskapen” växer till sig. Vid längre ensamhet börjar även kroppen att ta skada.

Tillägg:

Det finns olika slags ensamhet:

Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.

Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Inför munskydd

Av Kent Lundholm, 15 juli 2020 kl 14:39, Bli först att kommentera

Jag har suttit isolerad i drygt två månader. Men det har sina risker att undvika coronaviruset. Risken är att distanstänkandet och isoleringen väcker liv till olika slags fobier, typ social fobi. Att leva under påtvingad ensamhet, skapar stress i kroppens inre system och hjärnans kemiska fabrik. Vårt arv från stenåldern larmar: Se upp min bäste herre, ni befinner er utanför flocken. Just nu saknar ni ett socialt sammanhang och vargen kan komma och ta dig när som helst. Stressen mal på i det tysta. Stressen ökar än mer. Jag överlever kanske coronan men dör i en stroke eller hjärtinfarkt … Man tvingas väga de olika riskerna mot varandra – trots att de torde ha olika måttenheter och vara rysligt svåra att jämföra.

Folk i klunga
Jag följer rekommendationerna (eftersom jag är infektionskänslig och riskpatient) och så här under sommartid när jag kan träffa mina vänner utomhus – dock med ett par meters avstånd. Jag är även utrustad med alkoholgel och även andra handdesinfektionsmedel, jag tvättar ofta händer. Jag är utrustad med vinylhandskar och munskydd de gångerna måste på apoteket eller måste inhandla lite mat de dagarna jag inte har nån att be om hjälp. Är stenhård med 2 meters avståndet, undviker människor i klunga. Jag är ute i världen och smyger när de öppnar vid 07–08 på morgonen eller 22.00. Tänker smittspridning hela tiden, nåt jag fick lära mig under sjuksköterskeutbildningen. Jag drar mitt strå till stacken – men numera verkar folk skita i föreskrifterna. Folk sitter, står, går, handlar mat i klungor, de trängs vid kassorna.

Rekommendera munskydd
Jag kan inte förstå varför vi i Sverige inte kan införa krav på munskydd – ungefär som engelsmännen och skottarna (och som de gjort i Kina i hundra år) Nej, vetenskapen och forskningen är ännu bristfällig, det saknas evidens säger somliga forskare och sätter sig sen ner och inväntar denna evidens som kanske kommer om tre år: ”Jo, det har visat sig att munskydd skyddar mot covid-19”.

Munskydd i allmänna miljöer
Nu har även WHO, Världshälsoorganisationen, skärpt rekommendationerna när det gäller munskydd och beskriver det som en del i strategin att bekämpa covid-19. Medicinska munskydd skyddar personer från att bli smittade samt hindrar de som har infektionen från att sprida den, enligt WHO. Man rekommenderar också munskydd i allmänna miljöer där det kan vara svårt att hålla distans för personer som är över 60 år eller har underliggande sjukdomar. Detta rekommenderar WHO trots att det saknas evidensbaserad forskning. Man går mer på magkänslan och på de empiriska fakta som finns.

England står på tur
I England måste alla från och med den 24 juli, som ska besöka allmänna miljöer, typ butiker, bussar etc bära munskydd. Man rekommenderar också munskydd i allmänna miljöer där det kan vara svårt att hålla distans för personer som är över 60 år eller har underliggande sjukdomar. Skottarna har redan infört kravet på munskydd.

Ben Cowling, professor i epidemiologi vid Hongkong universitet tror att asiaternas tradition att bära munskydd kan ha bidragit till att sakta ner en andra våg av smittan. ”Jag tycker att Sverige och andra länder som inte rekommenderar ansiktsmasker borde tänka om. Speciellt för kollektivtrafiken och offentliga platser, säger Ben Cowling. Nä, han har ingen evidensbaserad forskning att luta sig mot – och då ska vi förbaskade snusförnuftiga svenskar naturligtvis inte ens diskutera ämnet. Vi väntar och ser.

Tudelad svensk forskarkår
Ett tjugotal läkare och forskare i Sverige skrev i juni en gemensam debattartikel i Aftonbladet och krävde att Sverige ska inför krav på munskydd. Det finns allt fler mindre studier runt om i världen som visar att munskyddskrav haft en enorm effekt på minskad smittspridning av covid-19 (En amerikansk studie). Men behöver inte vara raketingenjör för ta på sig ett munskydd. Jag tror att det är en jävligt enkel handling och kostar heller inte så mycket. Till skillnad från att isolera en hel stad. Det sitter i min ryggmärg det jag lärde mig som sjuksköterska: Använd munskydd om du riskerar att bli smittad av en patient eller om du är mån om att Du inte ska smitta svaga, sjuka patienter. Lurigt med corona är att VI KAN VARA smittbärare utan några särskilda symtom. Vi vet heller inte om vilka mängder av viruset som behövs att för att det ska kunna spridas med luften. Men eftersom covid-19 tycks smitta spridas ganska lätt tyder det på att det krävs en ganska liten mängd av luftburet virus för att vi ska hamna i en respirator eller dö kvävningsdöden.

Risk för smitta på grund av 3 kr
Härom dagen var jag inne på en liten COOP-butik här på Ersboda. Klungor överallt. Jag går som rekommenderat omvägar. Jag haltar fram med min nyinköpta käpp, iförd handskar och munskydd, naturligtvis. Man kan nog se på mig (typ munskydddet) att jag är ganska skraj för att bli smittad. Jag betalar för mina varor (ca 400 kr) och går ner till slutet av varubandet, men har glömt påsen. Kön har nu kommit fram till kassan. Expediten verkar inte reflekterar ett dugg kring smittspridningen kommer att bli utsatt för – p.g.a. 3 kronor. Jag ber snällt: ”Jag kan väl få en påse av dig, så att jag slipper stuva om i kön för att inte riskera smittan.” Han glor på mig: ”3 kronor annars ingen påse!” Han har ju i sak helt rätt. Påsarna kostar ju 3 kr. Men hans attityd får mig att känna mig som den ökände papperspåsetjuven. ”Nå 3 kronor eller inte?” Det börjar bli oroligt i kön, folk vet inte hur de ska göra då expediten inte verkar begripa nåt. Såna gånger får man ju lust att säga nåt elakt, men jag skiter i det. Hukar mig och tränger mig in mellan två män, avstånd: 1 decimeter. Sen tränger jag mig framför näste kund som står vid kortmaskinen. Fattar inte vad som hänt med kön. Den är ju helt hoptryckt. Avstånd en halvmeter, högst. Expediten står med korslagda armar och väntar på sina 3 kr – som jag betalar, sen tackar jag för en finfin service. Jo jag vet … Kunde inte låta bli att låta en aning ironisk därunder mitt munskydd. ”Men det förstår väl farbror, att alla måste betala 3 kronor för påsarna, annars är det ju orättvist.” Nä, han hade ju rätt i det. Hur skulle det se ut? Räknade ut i huvudet att jag handlar för ca 30 000 kr årligen i denna butik. Jag funderar att flytta den kostnaden till en annan butik … Där man i vissa speciella lägen försöker trolla med knäna för att lösa ett dylikt problem. Det ju hänt mig ett par gånger tidigare. De gångerna har jag faktiskt fått en kasse av expediten. Jo, en 3-kronorskasse. Men det sa jag inte. Risken är att man blir sedd som en Gnällspik eller får epitetet ”Arga Gubben.”

Man med käpp

Av Kent Lundholm, 11 juli 2020 kl 09:46, Bli först att kommentera

Härom dagen köpte jag mitt livs första käpp. Det var inte alls det nederlag som jag tidigare i livet inbillat mig att det skulle vara. Förr i tin brukade män som fyllde 50 år få en käpp i present av sina kompisar. Käppen var då symbolen för att man skulle ta det lite lugnare och att man framgent skulle behöva ett stöd i livet. Framför allt så var femtio år en hög ålder förr i tin, då var man utslitte å förvärkt efter ett helt liv i timmerskogen. Jag har skaffat käpp för att kunna slå den i skallen på de som kommer närmare mig än rekommenderade 1,5-2 meter.

Jag är 62 år när käppen kommer in i mitt liv. När jag tar längre promenader är det gåstavar eller rollatorn som gäller, men ska man en sväng på apoteket eller som i går ett besöka hos Guran och Monica i Täfteå kommer käppen väl till pass. Lena tycker att jag ska träna på en snygg, avslappnad pose: Typ cool, världsvan och välklädd Dandy. Med käpp.

Har haft en period då jag gått relativt stadigt, förmodligen för att läkarna ökat på min Parkinsonmedicin. Tyvärr är dessa piller så uppiggande att jag får svårt att sova. I morse var jag upp vid 03.00 och började skriva – då hade jag sovit i tre timmar, knappt.

Jag tänker tillbaka ett par-tre år, mardrömsåren, då jag började falla och slå mig, då jag plötsligt inte längre kunde simma utan sjönk till Nydala sjöns botten eller då jag ”glömt” hur man trampar fram på en cykel. Värst var nog perioderna då jag inte tog mig nerför trapporna i min dåvarande lägenhet på Backenvägen på Pig Hill. Jag var trött och uppgiven. Försökte fixa ett lägenhetsbyte på egen hand, en lägenhet med hiss eller på bottenplan, men det sket sig. Orkade helt enkelt inte. Så till slut vände jag mig till kommunen för att få hjälp med en handikappanpassad bostad. Med alla mina funktionshinder och epitetet Öfvre Norrlands sjukaste författare skulle väl det vara en baggis. Icke.

När man är i nöd, när man själv inte klarar av att sköta sig själv och tappar modet, så måste man be om hjälp hos myndigheter, sjukvård och sina vänner. Men sådant tar emot. Särskilt om man är en Bror Duktig. Ur denna skara kliver Guran fram, en gammal polare från Lyckseletiden på 70-talet. ”Vill du att jag ska hjälpa dig”, frågade han och menade vad han sa. Hur länge hade jag inte väntat på att nån skulle ställa just den frågan till mig. Han säger att det ska ordna sig, men att byråkratin kan dra ut på tiden. Så sant. Men han fanns där vid min sida och fixade och donade – och var en blåslampa i baken på de som bestämde. Utan Guran vete fan hur det gått. Jag hade börjat känna livsleda.

Periodvis hängde både jag och Guran med huvudet. Det var svårt att få besked och hur kommunen resonerade. Vi gick sida vid sida och påminde ibland om två trötta hästar. Jag har en känsla av någon ”trollade med knäna” då jag plötsligt erbjöds en lägenhet. En tvåa med hiss. Då hade jag levt bland flyttkartonger sedan i oktober. Skulle ha fått flytta in i februari – men då säger min knasiga hyresvärd nej. Men den första april får jag flytta in. Men under vissa förbehåll.

Jag förstod mig inte på lagstiftningen och gör det fortfarande inte. Det är ett gytter av paragrafer och lagar. Utan Gurans hjälp hade jag varit förlorad. Till slut förstod jag att det handlade om att jag fick rätt ”etikett” för att få kommunal hjälp. Om jag hamnade i kategorin ”socialfall” (vilket jag naturligtvis inte är) ökade chansen att tilldelas ett socialt boende (bland annat för familjer i ekonomisk knipa). 2019 fanns det 25 000 sociala kontrakt i landet. Jag skulle vara en av dessa som satte min namnteckning på ett sånt kontrakt.

Nu bor jag i en helt vanlig tvårummare med hiss på Ersboda. Men medan jag bor i Bostadens lägenhet hyr jag den av socialtjänsten med en massa förbehåll som att inte leva rövare, supa och skita ner, störa grannarna. Då kan de med buller å bång sparka ut mig på gatan. I mitt kontrakt står det att jag förbinder mig att hålla rent i lägenheten och städa noga. Oanmälda besök kan tydligen göras. Om ett år, om jag då lever i en välstädad lägenhet och inte varit ute på balkongen och ropat okvädinsord till grannarna eller pissat i hissen, så kan jag kanske få ett förstahandskontrakt på denna lägenhet eller nån annan som passar mig.

Låter detta förnedrande? Hugger det i integriteten? Jag är ju inget socialfall, är skötsam och har aldrig missat en enda hyra under mitt liv, har heller aldrig någonsin blivit vräkt. Det finns ju heller ingen ond baktanke med denna lösning, bara en praktisk modell. Faktum är att jag räddades och fick flytta in i en fin tvåa med hiss. Det hade ett visst pris, men det svalde jag. Hade det varit för 20 år sen, hade jag vänt upp och ner på kommunhuset.

Jag är lugn och skötsam och har efter en period med för mycket av alkoholen, inte druckit en droppe alkohol på 12 år, är numera en rätt så känd kulturjournalist och författare som skriver minst 8 timmar per dag och åker runt i landet och föreläser om Psykisk ohälsa och framträder som författare (till 6 romaner) och som satt upp ett flertal muntliga berättarföreställningar. Skriver nu på ”tegelstenen” Älskade Ester. Hade jag haft några ytterligare ”poäng” vad gäller mina funktionshinder hade jag hamnat i en grupp som tydligen kallas för ”Personkrets” (låter som en känd Norénpjäs”) och då fått all slags hjälp som ADHD-Kent.

Men jag hade förmodligen suttit kvar två trappor upp på Backenvägen om jag inte svalt och knipit käft när detta koncept presenterades. Uppriktigt sagt så skiter jag vad myndigheterna vill kalla mig för (Lundholm var namnet), jag räddades och fick flytta till en fin tvåa där jag trivs mycket bra. ”Detta är just för tillfället enda lösningen, även om den verkar underlig”, sa Guran till mig, som är synnerligen insatt i de sociala lagarna som gäller i kommunen. Guran är en klok, förnuftig man och blev min stigfinnare. Vi har känt varandra sen grundskolan i Furuvik, Lycksele, sen har våra vägar korsats då och då under livet, men under denna livskris kliver han fram som en ängel och bevisar vilken god kamrat han varit och är.

Jag är ju dessutom så pass multisjuk att jag inte orkar fajtas för mina rättigheter. All ork går åt till att skriva mina romaner. Jag lider av sviterna efter en stroke 2015, fick diagnosen Parkinson 2018 (en sjukdom som jag tydligen haft i tio år), en galopperande diabetes, astma, benödem, höftartroser, bipolär sjukdom, ADHD, panik/ångest syndrom. Nästa stora kamp, för att att mitt liv ska bli bra och drägligt, är att få tre olika kliniker inom sjukvården att behandla HELA Kent. Idag är jag uppdelad i olika bitar där neurologen sköter min Parkinson, Äldre Psyk skriver ut sömnmedicin och håller koll på mina depressiva faser, distriktsläkaren sköter om det övriga som astma, hypertoni och inte minst min diabetes. Även i detta fallet skulle jag behöva en empatisk stigfinnare för att hitta en ärrad, kunnig distriktsläkare som likt spindeln i nätet har huvudansvaret för HELA Kent. Men det är en annan fråga.

Sen kom coronan och jag hamnade i isolering pga att jag är en högriskpatient som inte överlever respiratorvård. Satt isolerad april och en bit in i juni. Sen skaffade jag munskydd och vinylhandskar och började göra riskfyllda besök på apoteket och COOP (under tidiga morgnar).

Några av mina läkarpolare menar att isoleringen inte var bra för mig. Allt stillasittande mångdubblar risken för en ny stroke.

”Det nog troligt att du klarar dig undan Covid-19 men dukar under av en blodpropp eller blir galen av de sociala fobier du utvecklar i din ensamhet.”

Vårdens hjältar och en bikt

Av Kent Lundholm, 8 juli 2020 kl 07:54, Bli först att kommentera

Covid-19 slår till runt om i världen – nu när man mot allt sunt tänk öppnat gränserna så att folk kan flyga kors och tvärs över delar av världen. Har en känsla av att storhopen av folk tror att myndigheterna blåst faran över. Folk trängs på barer, restauranger, folk flockas på gator och torg, låter sig packas som sardiner i de snikna resebolagens flygplan och på tågen. Trots att vi borde förstå att det inte finns några ”giftfria” zoner dit vi kan åka gömma oss.

I delstaten Victoria i Australien har coronan slagit slagit till och nu ska man isolera folk igen och stänga gränserna mellan delstaterna. Från Indien rapporteras en kraftig ökning av coronafall. I USA råder kaos och i vissa delstater har man nått 95 procent av IVA-vården = man kan inte ta emot fler patienter. Folk får vackert dö i sina hem och som vanligt är det de fattiga och svarta som råkar värst ut.

I det aktuella numret av Vårdfacket (facktidning för oss som är sjuksköterskor) finns en gripande artikel som heter ”När döden kom till jobbet” och som handlar om hur sjukvårdens hjältar var dag riskerar sina liv för att rädda covid-19 patienter från att kvävas till döds. Ärrade sköterskor och läkare har aldrig nånsin varit med om nåt liknande, tro jag det. Vi får gå tillbaka till 1918 då Spanska sjukan skördade 50 miljoner offer.

Det är inte bara vi högriskpatienter som suttit isolerade i månader som kommer att behöva någon slags kristerapi för att vi inte ska utveckla någon form av social fobi, men det gäller i synnerhet vårdpersonalen som löper stor risk för utbrändhet, ångest, sömnsvårigheter. Beskrivningarna hur plågsam döden kan vara för den som drabbats av covid-19 är som att läsa en tortyrmanual från medeltiden.

Igår fyllde jag och Lena på vår andliga spänst med att besöka en glest befolkad kyrkstuga som ligger vackert vid Nydalasjön. Vid ett av bordet satt en ung tjej med prästkrage med en skylt framför sig: Prata med en präst. Sagt och gjort. Den unga prästen gick före till den nybyggda och gulmålade altanen nere vid vattenlinjen. Har redan glömt hennes namn, men på sjungande finska berättade prästen att hon vuxit upp i finska Karelen.

Bikt i det fria.

Jag hade en del frågor som rörde romanen, fakta om bland annat diakonin, som prästen besvarade så gott hon kunde. Sen berättade jag om romanen om Ester Nilsson (Duva) och hon häpnade när jag berättade om Esters deltagande i 2000-4000 begravningar och ett tusental bröllop. ”Åjo, nog är den kvinna värd att bli omskriven”. Sen biktade jag mig kort om min oro om ett förväntat kort liv, om känslan att förlora kontrollen över den egna kroppen och rädslan för att bli liggande som en stenstod. ”Jag retar mig på Guds tystnad”, sa jag. ”Du råkar inte han hans direktnummer. Skulle behöva byta några ord med honom”. Vi avslutade samtalet (ett bra initiativ av Ålidhems församling).

Spridda skurar blev till ett störtregn på hemvägen till Ersboda. Det öste ner i sådana mängder att jag fick för mig att vi befann oss i den yttersta tiden.

Lite sött å gött är jag väl värd …

Prat om böcker

Av Kent Lundholm, 12 juni 2020 kl 06:53, Bli först att kommentera

Så kom då äntligen sommarkvällen då jag återigen fick träffa polarna i läsecirkeln Bokpratarna. Nu när vi kunde sitta ute i den friska luften och på ett par meters mellanrum, kunde jag slappna av och glömde snart bort alla coronavirus. Vi är ett gäng äldre herrar som under fyra-fem år har träffats ca 4-6 gånger per år och diskuterat allehanda böcker, somliga bra, somliga mindre bra.

De flesta i gruppen känner varandra sedan många, långa år och har kommit att dela gamla minnen och värdegrund. Dock är vi ett gäng spridda karaktärer med olika infallsvinklar på livet. Vi är 60 +, flertalet har gått i förtida pension, och samtalsämnet brukar inledningsvis handla om våra sjukdomar. Vi är inte 20 år längre, inte ens 40. Vi håller på att bli ett gäng gammgöbba. I antalet svåra sjukdomar har jag kommit att bli en slags Guru. Men så är jag också Övre Norrlands sjukaste författare.

Våra olika karaktärsdrag leder ofta till en viss intellektuell spänst i våra diskussioner, våra val av böcker och naturligtvis i analyserna av dess innehåll. Ibland är vi helt överens. Vissa böcker sågas vid fotknölarna, vissa höjs till skyarna.

Jag har för närvarande ett stort behov av att bryta min isolering och påtvingade ensamhet – dock utan stoppa huvudet under armen och riskera att drabbas av Covid-19. Samtidigt måste jag ”roffa åt mig” 5-6 timmar per dag till mitt skrivande. Arbetspass som påbörjas vid 03-04-snåret och avslutat när andra kliver upp och äter frukost. Ett pussel som tar tid och energi – dessutom måste jag hinna ladda batterierna. Just den biten tar allt längre tid p.g.a. min Parkinson.

Från tidigare bokträffar.

Boken vi läst och analyserat är Johanna Elomaas biografi/roman/reportage ”Grottdykarna” om Mikko Paasis hjältedåd vid räddningen av tolv unga thailändska pojkar som höll på att dränkas i en grotta i Thailand. I den finns även en parallellhistoria om när Mikko i unga år råkade vådaskjuta en av sina bästa vänner. Upplagt för dramatik och spänning.

Men i detta fall menade vi alla att författaren misslyckats i berättarperspektivet, gestaltningen av karaktärerna och hade en avsaknad av inlevelse och dramatik. Hur kan man så kapitalt förstöra en sådan story? Det handlade trots allt om två kilometers dykning genom grottsystemet, enkel väg, där de ”fraktade” pojke efter pojke till räddningen – nersövda barn som räddades. Inte ens klaustrofobin får någon framträdande roll. Berättarperspektivet byts och bryts mellan nu och då vilket ger en ologisk tidsplan. Nä, det var synd på en sån fantastisk grundstory. Den får av mig + + Inte ett enda till.

En skrivandets dag. Har kommit fram till Esters tid som ”Prao” i Lycksele tingsrätt. Lördagen ska åtnjuta i solen med en picknickkorg tillsammans med den snälle och kloke Lars-Erik. På söndag bjuder jag min dotter Hanna på middag ute på balkongen. Sen börjar det dra ihop sig mot midsommar som jag ämnar fira, på nåt sätt, i Skellefteå hos Lena.

Lev väl go vänner!

/Kent