Vad en författare bör veta om snöskotrar
Under de tolv år som jag verkat som författare, med fyra publicerade romaner, har jag framträtt inför publik ett otal gånger. Nu när den fjärde kommer ut (Vedtjuven), är det åter dags att ge sig ut på vägarna. Börjar nästa vecka med Lycksele och Umeå.
Under årens lopp är det vissa framträdanden som i minnet brinner klarast.
Ett av dem är när jag skulle snacka om mina böcker inför ett hundratal elever på Tannbergsskolan i Lycksele. Längs fram i den stora aulan satt alla de elever, främst flickor, som verkade seriöst intresserade – medan de bakre bänkraderna ockuperades av killar med skoterkepsarna djupt nerdragna i pannan, och med jättelika snusprillor under läppen.
Detta skulle bli en utmaning … Jag lade undan min böcker och började istället att tala om mina minnen från just denna aula (på vars skola jag klarat mig igenom gymnasiet). Jag berättade om min uppväxt i en by som inte fanns på kartan och om mina bästa vänner som alla var i sjuttioårsåldern.
Jo, de lyssnade verkligen. Även killarna med skoterkepsarna. Så långt hade jag lyckats, men det återstod en prövning. Det var dags att lämna ordet fritt: ”Ja, ni undrar säkert över nåt. Fråga på nu!” Det blev knäpptyst. Jag tittade desperat på lärarna, men även de sänkte blicken. Den skrivintresserade tjejrna första raden? Nä, de satt där stumma. Till slut reste sig en av killarna med svart skoterkeps och blåste upp sig. Se där, en som vill veta något om mitt författarskap, mina romaner …
”Hördu, ha du nån skoter, då?” frågade han högt med en bräcklig målbrottsröst.
Spridda skurar av skratt. Där stod jag, ensam på den stora scenen. Alla stirrade på mig, med något rofyllt i blicken. Nå, författarjävel, ta dig ur detta – om du kan! Tur att jag åtminstone hade kört skoter under hela min uppväxt. Så utan att jag hann hejda mig, drog jag historien om den första skotern i Baklandet. Den lilla, röda ockelbon som pappa köpte. Den som bara gick att köra i en riktning – rakt ner genom snön … Jag fick skrattarna med mig. Killen i kepsen, som försökt få mig ut på halt vatten (djup snö …) var den som drog igång applåderna.
Så en författare måste även ha ett visst hum om skotrar, för att klara av ett framträdande.
Nå, har du nån skoter, då …
KENT LUNDHOLM
Senaste kommentarerna