En slaskig, halkig, regnig och en alldeles underbar helg. Vi hade tänkt drar till Julmarknaden uppe på Gammlia under lördagen, men när skorna inte ville fästa på isen och regnet smattrade mot paraplyet så tog vi istället bussen ner på stan och drack hett kaffe och åt varsin stor bagel. Sen strosade vi mellan butikerna inne i Utopia och konstaterade hur dyra skjortorna och skorna var. Vi får hoppas att tomten lurade i närheten och hörda våra önskemål. Vad gäller julklappar detta år så kommer inköpslistan att halveras jämfört med i fjol. Sparar pengarna till några biljetter till operan, nån häftig teaterföreställning eller kanske en god middag på något av stadens restauranger.

Varje dag, varje timme, minut, sekund gör vi människor goda,snälla saker. Det är viktigt att tänka på det när vi hela tiden matas med hur ond vår värld blivit.Jo, ondskan finns närvarande och är påtaglig – men vi får inte glömma allt gott som görs. Godhet behöver inte bestå av stora handlingar – det kan räcka med att sträcka ut en hjälpande hand, lämna över sätet i bussen till en gammal tant, säga nåt snällt till den ständigt buttre på jobbet. Godhet kostar inte. Och vänlighet är en gåva som vi nästan alltid får tillbaka.

Minns en märklig händelse under åren jag jobbade som sjuksyrra. I en av salarna låg en gammal, döende man. Han hade verkat som präst hela sitt liv och brukade leende säga att det var dags att möta Gud. Varje dag kom en annan äldre man och besökte den döende prästen. Han var alltid stiligt klädd i vitskjorta, slips, kostym, som om det vore helgdag veckans alla dagar. Kanske var det en högtidsstund när de möttes. De brukade ta varandras händer och le stort mot varandra. Sedan slog sig besökaren ner, greppade den svarta bibeln för att med hög stämma läsa valda stycken för sin döende vän, som låg där med slutna ögon och knäppta händer ovan på täcket.

Jag frågade en av de äldre sköterskorna om även han som satt och läste kom från kyrkan? Hon skakade på huvudet med ett allvarsamt drag över ansiktet. Männen hade varit vänner sen barndomen. Den ene blev präst och med politiska åsikter ute på högerkanten, medan han som var uppklädd och läste ur bibeln med hög, fast stämma var kommunist och övertygad ateist. Den mannen satt nu och läste ur Höga visan för sin döende vän. Var inte det godhet? Dessutom hade de förmågan att se förbi varandras åsikter och se den barndomskamrat och vän som fanns bortom sina vitt skilda ställningstaganden om världen och Gud. Åsikterna vägde lätt i jämförelse med kärleken till varandra.

Samtalen ska rädda oss. Det är när vi slutar att tala med varandra, när vi slutar att pröva våra ståndpunkter så att vi genom goda argument tvingas byta ut vissa av våra tankar som vi blir primitiva och släpper fram grottmannen. Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid. Något sådant skrev Strindberg för längesedan.

Tisdag och onsdag ska jag tillbringa i Sävar för att genomgå en del tester för att se hur mycket skada hjärnan tog av stroken jag drabbades av i augusti. Fredagen den 11/12 ska vi hämta senaste numret av Vasaplan och sedan ska tidningarna (4000 ex) säljas på gator och torg. Veckan därpå börjar vi planera för februarinumret.

För övrigt är jag en lycklig man.