Etikett: begravning

Kurs i begravning

Av , , Bli först att kommentera 4

Ryktet om min sjuklighet sprids med ljusets hastighet. Härom dagen fick jag via mejl ett erbjudande från ett studieförbund att börja en studiecirkel i ämnet borgerlig begravning. I cirkeln ska man bland annat avhandla ämnen som ”vad händer när jag dör”. Jaha, det låter ju intressant. Dock ej särskilt uppmuntrande.

Det utlovas även ett studiebesök, dock oklart vart. Kanske till nån inspirerande gravgård eller till nån knotig snickare som tillverkar likkistor (till ateister)? Fördelarna med en studiecirkel om min framtida begravning, skulle vara att jag får träffa andra sjuklingar som befinner sig i riskzonen och som börjat grubbla över hur och var man ska grävas ner i den kalla jorden – som ateist eller som troende.

urna
Grav eller sprida askan?

Någon borgerlig gravplats finns det inte, utan i det fallet måste även ateisten begravs på kyrkogården. Om de anhöriga inte smyger i väg till skogs med askan och sprider den under en gammtall eller i en bäck.

Hela idén med en borgerlig begravning är att ceremonin och lokalen är befriad från kristna symboler. Ingen korsfäst Jesus, inga änglar målade i taket. I övrigt är förberedelserna desamma med kremering i 800-1200 grader. Istället för psalmen Blott en dag … sjunger man Gabriellas sång. Klart är att intresset för borgerliga begravningar hela tiden ökar och utgör nu var tionde begravning.

220px-N-s-dos-passos-19
Jesus är bannlyst vid borgerlig begravning.

Studiecirkeln då? Nja, jag står nog över. Jag vill att det sjungs i kyrkan och vill bli nergrävd i vigd kyrkojord, nu och i framtiden. Vill ligga lik i vitskjorta och kostym, och med mina knäppta händer liggande över bröstet. Viktigast av allt är inskriptionen på min gravsten: Dansa på min grav. Vad gäller dansandet hälsas alla välkomna: kristna, muslimer, buddister och ateister. Dock får dansarna icke ackompanjeras av bluesmusiker.

Men hur är det med ateisterna? De som så tvärsäkert säger att de minsann inte tror – på nåt. Är det verkligen möjligt? Men vad de egentligen gör är ju att de tror att de inte tror. Alltså tror de på ingenting.

För övrigt säger jag som Vilhelm Moberg: ”Tag vara på ditt liv! För nu är det din stund på jorden.” Därmed skjuter jag detta med begravningar på framtiden – i synnerhet de som är borgerliga.

© Kent Lundholm

Ps! I min roman ”Män som spelar schack” (2019) grubblar huvudpersonen Rulle Stenlund över sin död och begravning. Han skriver en sista vilja för att underlätta för sina kvarvarande vänner. Helst skulle han vilja att askan ströddes över sjön i Baklandet, men är rädd att askan innehåller så många gifter och tungmetaller att de i framtiden leder till en genetisk katastrof.

Om du vill läsa boken: Länk till beställning

 

Till minne av Stefan Back

Av , , 2 kommentarer 6

Denna vackra, soliga morgon så har mina skor varit ute och gått en sväng med mig. Hyggligt att ta med lilla mig, eller hur. Men så är det oxå ett par riktigt dyra skor, så det är nog inte mer än rätt att jag får haka på då och då. Lite svårpromenerat, då det ständigt växlade mellan is, snösörja, vattenpölar och barmark. Det går inte ligga på maxfart hela tiden, utan det kräver att man ofta växlar ner.

löpare

 

Men att det drar åt vår är helt klart. Blev omsprungen av fem-sex löpare i tajta overaller och specialtillverkade löparskor – och jäklar vad de försvann snabbt i fjärran. För en si så där 40 kilo sedan så var även jag en hygglig löpare. DM 2:a i 4000 terränglöpning, banrekord på I 20:s tre kilometersbanan. Milen sprang i terräng på 36.50 och landsväg på 35 minuter. Sprang sällan banlöpning eftersom jag blev så uttråkad, men de gånger jag gjorde det var det på hyggliga tider. Jag började springa på tid och med ett mål i sikte i 15 års åldern och märkte snabbt att jag blev lugnare, kunde fokusera bättre, fick bättre motorik, blev mindre aggressiv och rädd – ja, jag funkade helt bättre. ADHD-barn jag var (men utan att veta om detta. (Diagnosen fick först när jag fyllt 53 år …) Studier visar att barn med ADHD mår bra av att träna hårt. Studier visar hård träning stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos oss med ADHD. Man har kunnat se att fysisk aktivitet, likt som medicinerna, ökar dopamin och noradrenalin i hjärnan, vilket gör det lättare för barnet att koncentrerar sig.

Jag har skrivit mer om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Förlaget säljer nu den kritikerrosade boken till reapris, 145 kr: >>> BESTÄLL

* * * * * * * * * * * *** * ** ** * * * ** * * * * ** * * ** **

stefan

 

Nolita och Stefan Back sommaren 2016. NK i Umeå.

Igår den 24 mars begravdes min käre, gode vän Stefan Back i Norberg där han var född och uppvuxen. Under 90-talet bodde han i Umeå och var kommunreporter hos VK, senare blev han informationschef vid Umeå kommun.Jag hade inte ork att åka ner till begravningen, vilket fyllde mig med skuld. Men jag orkade helt enkelt inte, då jag hade mina egna demoner att kämpa mot. Trösten är att det blir en minnesstund även i Umeå, någon gång när tjälen gått ur marken. Då ska jag ta farväl på riktigt. Det som gör mig ont är vetskapen av hur illa behandlad Stefan blev av sjukvården, hur läkare efter läkare misstrodde hans fruktansvärda smärtor. En gång var jag och Stefan i färd med att skriva en debattbok om hans liv, men ingen av oss hade ork att fullfölja det projektet.

Till minnet av Stefan Back

Minnestext:
”Stefan, vi fann varandra direkt. Vi bytte blickar och log samtidigt när vi möttes första gången på Umeå kommunfullmäktige. Du som utsänd från VK och jag från Folkbladet. Men vi såg aldrig varandra som konkurrenter. Ofta pratade vi om allt annat än politik; om livet, kärleken, barn, resor. Vi glömde helt sonika bort att lyssna på politikerna i talarstolen – men i det fallet missade vi inte så mycket.

Några år senare, i början av 90-talet, blev vi och våra familjer grannar på Tomtebo, vår plats på jorden i varsitt radhus. Om sommarkvällarna satt vi ofta på baksidan av våra hus, drack kall öl och diskuterade filosofi, litteratur, religion och våra drömmar om att en gång skriva en bok. Ser dig sitta där tillbakalutad och kisa genom pipröken med din stora cowboyhatt uppskjuten i pannan. Däremot kom vi aldrig någonsin överens om vilken musik som var bäst – du med din reggaemusik och jag med mina symfoniska Genesis-plattor.

Så drabbades du allt mer av sjukdomen, av denna märkliga EDS, som allt mer fyllde dina dagar och nätter med ständig smärta och som med åren bröt ner din kropp. Du ringde ofta till mig för att berätta om din sjukdom, men i själva verket ville du ha tröst och ett och annat gott råd. Ofta kände jag mig villrådig efter de samtalen och det hände ofta att jag drabbades av dåligt samvete för att jag inte orkade göra mer för att hjälpa dig. Men jag hade ju mina egna demoner att kämpa emot.

Det var en av dina sista dagar i livet som du ringde mig. Den gången var det nära till gråten för oss båda. Du hade fått beskedet att hoppet var ute, att cancern hade vunnit. Båda två saknade den gången ord. Efter det samtalet skulle vi aldrig mer talas vid. Ju fler dagar som går desto mer saknar jag dig Stefan; vännen jag kunde tala om allt med och du i sin tur som berättade det mesta för mig. Geografin kom till slut emellan oss, först Bali, sedan Norberg – men vår vänskap var alltid nära, tätt intill, nu, då och för evigt i mitt hjärta.

Vila i frid Stefan, min gamle vän!”

För övrigt inser jag alltmer att livet verkligen är tidsbegränsat.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

En begravning och två resor

Av , , Bli först att kommentera 3

Kvart i sex. Solen lyser utanför mitt fönster. Skulle bara se slutet på en film, vilket ledde till att jag naturligtvis somnade på soffan och vaknade vid femsnåret med kläderna på, liggande i soffan – utan några som helt minnen av hur filmen slutade. Låg och läste en stund, sen klev jag upp och övergav tanken om att kunna somna om. Det är ungefär lika stor chans som att få en komet i skallen. Var ganska slut efter middagen, men så hade jag färdats tjugo mil i bilen och varit en av de cirka femtio som i Åmelse kyrka tog farväl av Ebbe.

20160708_215059

Ebbe Brändström från Maltträsk var en betydelsefull person under min uppväxt. Han var en de personer som verkligen såg mig och hjälpte mig att överleva i en värld som ständigt skrämde slag på mig. Om jag verkligen kände Ebbe är svårt att säga, men jag lärde mig känna hans egenskaper och personlighet – men så tillbringade jag mellan årskurs ett och sju mer än 2000 timmar med Ebbe. Det var han som körde bussen mellan Baklandet och Lycksele, en färd som tog cirka en timme och femton minuter – enkel väg. Redan under första bussresan satte jag mig längs fram i bussen, på sätet bredvid honom. Jag var ju van att mest umgås med vuxna människor, då Bäckmyran tidigare tömts på varenda unge. Jag kom istället att mest leka med gamla gubbar eller lyssna på farmors märkliga berättelser. Så medan de övriga skolbarnen satt längst bak i bussen och delade på hemligheter, satt jag längst fram bland de vuxna. Ebbe pratade och rattade bussen, berättade mängder med små skämtbitar, analyserade världsläget och skattade ofta och gärna. Han skrattade med hela kroppen och var det åt något riktigt roligt, så böjde han huvudet bakåt och skrattade rakt upp i taket, vilket ofta skapade en oro i bussen då vägen var smal och krokig. Men det var aldrig någon fara då Ebbe skulle ha kunnat ratta bussen ända in i mål med förbundna ögon.

En rysning gick genom min kropp när en av Ebbes döttrar berättade att Ebbe ”hållit koll” på mig under årens lopp, under de drygt tio år som han bott på sjukhem efter en stroke. ”Han frågade ofta hur det gick för dig, om du skrivit nån ny bok. Jo, han höll koll på dig.” Kanske är det så att 2000 timmar tillsammans med en annan människa knyter fler osynliga band än vi kan ana.

Men som sagt – han såg mig. Han såg den lille, smale grabben med lockigt, vitt hår som hade svårt att sitta stilla och som blev orolig av att sitta instängd. Så jag fick följa med ut när mjölkkrukorna skulle lastas på och senare fick jag bli förste inplockare av postväskorna som hängde på rangliga pinnar längs vägen. Antingen hängde jag ut genom fönstret eller stod i den öppna dörren och fångade in postväska efter postväska. Alla dessa aktiviteter stillade oron i min ADHD-kropp och tog död på känslan av att ha långtråkigt.

20160708_215242 20160708_215322

Efter begravningen, vid kyrkkaffet, reste sig en efter en och delgav sina minnen av Ebbe. Jag satt länge tyst och undrade om jag hade något att tillföra, tills jag insåg att jag verkligen hade något att berätta. Om mitt bussåkande med Ebbe, om alla skratt, om vägarna vi färdades efter. Men jag berättade även kort om hans sårbarhet och hur han då och då gick till sin ”terapeut”, som var min mamma, för att prata ut, gråta en skvätt och sedan komma ut som ”en ny människa”. Det blir sällan en rättvis bild av en människa om man enbart beskriver det ljusa och allt skrattade. Vi människor är mångt mer komplicerade än så.

flyga

Idag ska vi besöka Lenas bror i hans sommarpalats. Någonstans utanför Botsmark. I morgon ska vi tvätta och stryka kläder, för att under måndagen packa våra väskor. Sen flyger vi söderut till Stockholm.. Vi får låna Uffe och Gabriellas lägenhet på Kungsholmen, vilket är guld värt. Resan avslutas med några dagar på deras ranch. Vi hoppas på sol och värme.

För övrigt har jag snart skrivit klar version 5 av romanen. Nu börjar det likna nåt – trots att den är på tok för lång.