Etikett: gud

Vilse i livet

Av , , Bli först att kommentera 3

Söndag, fjärde advent. Advent betyder ankomst, att vi väntar på någon och i det här fallet, enligt den kristna tron, är det Jesus som är i antågande. 4 advent har en djupare betydelse i att Maria fick i uppgift av ärkeängeln Gabriel att föda en son, Guds son. Det var nu som Gud blev en människa. Dagen till ära ska vi besöka Backens kyrka och lyssna till julsånger framförda av Backens manskör med flera.

sovagroda

Under hela livet har jag svängt i humöret och ibland plötsligt funnit mig omgiven av en vallgrav av tystnad; ett ordlöst tillstånd som får mig att helt sonika dra mig tillbaka. Jag hamnar i en bubbla och inget når fram till mig. Ibland känns det som att gå vilse i sitt eget liv. Det är som jag måste få vara ifred, trots att jag tyst ropar efter närhet. Enda sättet att förstå att jag ännu lever, är att jag rör på armar och ben. Sedan släpper allt, från en minut till en annan. Förmodligen för att jag fått tid till att sortera intrycken och lägga orden på plats och finna tillbaka till mitt språk. Allt detta har säkert sin botten i att jag är bipolär och har Adhd. Men naturligtvis även på min personlighet. Allt konstigt och märkligt här i världen är inte sjukt.

För övrigt kan man mäta en människas storlek beroende av vad hon förmår att omfamna.

 

Åsikter och sanningar

Av , , Bli först att kommentera 3

Hade vansinnigt svårt att somna i natt. Lade mig med tusen tankar i huvudet; de surrade runt som ilskna myggor och var gång jag försökte slappna av stack de till. Först vid halvfyra slumrade jag till och sov till åtta. Känner så i väl igen känslan eftersom den funnits i min kropp och hjärna sedan barndomen. Det är samma motor som brummar och går, som håller mig vaken, som stör mina tankar, som får kroppen att rycka och hoppa till. Denna ADHD som jag föddes med och som följer mig ner i graven.

rätt väg

Ska jag äta kött eller byta strategi och bli vegetarian? Gud finns eller Gud finns inte. Inget av detta är någon absolut sanning, bara åsikter. Ändå finns det de som kan gå över lik, rent av dö för att slåss för åsikter som inte går att bevisa. Det kan också ha med ålder och erfarenhet att göra. I sena tonåren är vi tvärsäkra och det mesta är antingen svart eller vitt. När vi når medelåldern blir vi mer fundersamma eftersom vi förstår att detta med sanningen är mer komplicerat än vi trott. När vi nått pensionsåldern och börjar bli gamla, har vi nått den vishet som fått oss att försonas med oss själva och livet självt. Med åren har livet blivit mer och mer begripligt och vi är inte längre benägna att slåss för tvärsäkra sanningar eller flummiga åsikter.

För övrigt smakade kaffet bra. Men det är ju bara en åsikt.

Orden räddar oss

Av , , Bli först att kommentera 1

En slaskig, halkig, regnig och en alldeles underbar helg. Vi hade tänkt drar till Julmarknaden uppe på Gammlia under lördagen, men när skorna inte ville fästa på isen och regnet smattrade mot paraplyet så tog vi istället bussen ner på stan och drack hett kaffe och åt varsin stor bagel. Sen strosade vi mellan butikerna inne i Utopia och konstaterade hur dyra skjortorna och skorna var. Vi får hoppas att tomten lurade i närheten och hörda våra önskemål. Vad gäller julklappar detta år så kommer inköpslistan att halveras jämfört med i fjol. Sparar pengarna till några biljetter till operan, nån häftig teaterföreställning eller kanske en god middag på något av stadens restauranger.

Varje dag, varje timme, minut, sekund gör vi människor goda,snälla saker. Det är viktigt att tänka på det när vi hela tiden matas med hur ond vår värld blivit.Jo, ondskan finns närvarande och är påtaglig – men vi får inte glömma allt gott som görs. Godhet behöver inte bestå av stora handlingar – det kan räcka med att sträcka ut en hjälpande hand, lämna över sätet i bussen till en gammal tant, säga nåt snällt till den ständigt buttre på jobbet. Godhet kostar inte. Och vänlighet är en gåva som vi nästan alltid får tillbaka.

gott

Minns en märklig händelse under åren jag jobbade som sjuksyrra. I en av salarna låg en gammal, döende man. Han hade verkat som präst hela sitt liv och brukade leende säga att det var dags att möta Gud. Varje dag kom en annan äldre man och besökte den döende prästen. Han var alltid stiligt klädd i vitskjorta, slips, kostym, som om det vore helgdag veckans alla dagar. Kanske var det en högtidsstund när de möttes. De brukade ta varandras händer och le stort mot varandra. Sedan slog sig besökaren ner, greppade den svarta bibeln för att med hög stämma läsa valda stycken för sin döende vän, som låg där med slutna ögon och knäppta händer ovan på täcket.

Jag frågade en av de äldre sköterskorna om även han som satt och läste kom från kyrkan? Hon skakade på huvudet med ett allvarsamt drag över ansiktet. Männen hade varit vänner sen barndomen. Den ene blev präst och med politiska åsikter ute på högerkanten, medan han som var uppklädd och läste ur bibeln med hög, fast stämma var kommunist och övertygad ateist. Den mannen satt nu och läste ur Höga visan för sin döende vän. Var inte det godhet? Dessutom hade de förmågan att se förbi varandras åsikter och se den barndomskamrat och vän som fanns bortom sina vitt skilda ställningstaganden om världen och Gud. Åsikterna vägde lätt i jämförelse med kärleken till varandra.

Samtalen ska rädda oss. Det är när vi slutar att tala med varandra, när vi slutar att pröva våra ståndpunkter så att vi genom goda argument tvingas byta ut vissa av våra tankar som vi blir primitiva och släpper fram grottmannen. Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid. Något sådant skrev Strindberg för längesedan.

Tisdag och onsdag ska jag tillbringa i Sävar för att genomgå en del tester för att se hur mycket skada hjärnan tog av stroken jag drabbades av i augusti. Fredagen den 11/12 ska vi hämta senaste numret av Vasaplan och sedan ska tidningarna (4000 ex) säljas på gator och torg. Veckan därpå börjar vi planera för februarinumret.

För övrigt är jag en lycklig man.

Att bli vaccinerad mot ledan

Av , , Bli först att kommentera 2

Har så lätt för att rusa fram genom tillvaron – men så blev jag heller aldrig vaccinerad mot ledan. Direkt jag tappar fart, så går tankarna till det som borde ha blivit gjort, till det jag måste göra i nuet. Jag glömmer att njuta av långsamheten. Men det var så jag blev gjord då Gud fader tog fram skaparyxkan och lät tälja den som skulle bli jag.

Försöker att lära mig att låta tillvaron emellanåt gå långsamt och inse att det är de små stegen i livet som vi lägger märke till. Jättekliven vi tar är över i samma ögonblick vi tar dem. Det är de gånger som livet känns fyrkantigt som jag ska tänka i cirklar.

Sålunda – detta är en dag som alla andra. Varken mer eller mindre. Det är dags att koka kaffe och slå sig ner vid köksbordet. Där ska jag sitta i all stillhet och titta ut genom fönstret. Kanske får jag se en eller annan fågel. Eller så ingenting alls.

Vi lever i en farlig tidsålder

Av , , 1 kommentar 2

Härförleden fick en kompis till mig en hjärtinfarkt. En annan vän drabbades av prostatacancer. En annan föll från en byggnadsställning och slog skallen i en sten. 

Åren kring de femtio är en farlig period. Det i den åldern som vi påminns om att vi inte kan förbli evigt unga, att vi av någon anledning är odödliga. Det är i denna ålder som räkningen för år av bland annat rökning och misskötsel av kropp och själ ska återbetalas. En räkning som skickas till oss ”By Air”.

Det är som en kompis härom åren sa en sen sommarnatt; en aning berusad, med en cigarr i mungipan: ”Fan, att femton år kan gå så jävla fort …” Femton, tjugo, trettio år – tiden har smugit sig fram vid sidan av det liv man levt; i tron att man är ”för evigt ung” och osårbar.

Det är vid sådana möten, när man får ett besked om att ens ”ungdomliga” vänner drabbats av än den ena än den andra dödliga sjukdomen, som man plötsligt inser sina begränsningar. Nu gäller det att se upp!

Livet är som att befinna sig på en blötmyr … Det gäller att hela tiden blicka framåt och ständigt röra på fötterna, för att inte sjunka ner i vätan och bli kvar på denna karga plats.

Alla kommer vi obönhörligen närmare den dag då vi tvingas böja oss inför det faktum att Porten till Evigheten öppnar sig på vid gavel. Hinnan mellan liv och död är så oerhört tunn, så skör. Var gång jag tänker på detta faktum, öppnas även dörren till rummet där alla minnen vilar och känner skräcken för att ”Någon” ska få för sig att släcka lyset.

Livet är ett projekt och under tiden här på jorden så är jag dess projektledare. Visst, emellanåt har jag anat Guds pekanade finger … Men trots att Vårherre en gång täljde till mig med sin Skaparyxa, högg fram mina anletsdrag och började putsa en aning på mina karaktärsdrag, så gav han mig samtidigt en fri vilja. I denna ”överenskommelse” ingick bland annat skötseln av kroppen och insikten om min dödlighet. 

Jag tror personligen att livet har en högre mening. Men trots detta måste vi lära oss att älska livet mer än dess mening. Det finns en mening med Meningen …

Jag är i den åldern att jag allt oftare kommer att stöta ihop med någon av mina vänner som fått sig en ”knäpp på näsan”.  Jag kommer även att få besked om att någon av oss unga, odödliga grabbar och tjejer tittat sig i spegeln för sista gången …

I övrigt är allt bra. Det är sol därute. I morgon kommer Lilljäntan hem. Genesis 70-tals musik är fortfarande lika vacker och det finns fortfarande så många bra böcker som jag ännu inte hunnit läsa. Känner en mjuk, porlande glädje över alla fina vänner jag har omkring mig. Jo, nu ska jag ta slå en signal till ett par av dem.

”Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats”. /Harry Martinson.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com