Den stora tröttheten. Igår slog den till. Somnade vid sjusnåret, vaknade vid tio, borstade tänderna och la mig igen. Sov till fem, drog mig till sju. Ja, ni som följer mig vet hur lite jag brukar sova i vanliga fall, ibland bara ett par-tre timmar. Men detta har hänt förr, då kroppen blir blytung och tvingar mig att sova. Fast ska vi vara korrekta är det hjärnan som tar kommandot. Jag ska ju efter min stroke sova ett par timmar även dagtid, för att jag ska bli styrd och begränsad av en en stressad hjärna. Det sker ju sedan tidigare en del underliga omkopplingar i min hjärna, som kommer från den bipolära sjukdomen – och inte minst min ADHD som lider brist på dopamin.

Idag börjar den ”stora” turnéveckan och ur den aspekten var det nog guds försyn att jag tvingades till sömn, inte minst för att jag i dagarna fyra ska köra hyrbilen genom snöfall och halka och sedan klara av sex framträdanden på fyra dagar. Ikväll 18.30 i Väven, Umeå, sen rivstart i morgon bitti med att vara med i P4 Västerbottens direktsändning 8.30, sedan in i bilen och upp till Moröbacke bibliotek 13.00, för att hämta andan inför besöket i Skellefteå bibliotek 18.00. På onsdag blir det långkörning till Malå för ett framträdande i biblioteket 18.00. Femton mil enkel väg … Min insats under psykeveckan i Västerbotten avslutas på torsdag i Norsjö bibliotek 18.00. Sedan får jag vila över helgen innan det på tisdag 15/11 tar ny fart i Hörnefors bibliotek 18.30. Väl på scen brukar det gå bra, då känns ingen nervositet och efter som jag äger temat, mina egna ord, så brukar föreläsningarna skilja sig från gång till gång. Genom att läsa av publiken får jag snabbt en bild av vad de vill veta och vad de absolut bör veta.

Jag är också ”expert” på de sjukdomar jag bär på. Men att jag vet en hel del om dessa är inte liktydigt med att jag ”lever som jag lär”. Det har nog en hel del att göra med sjukdomarnas karaktär och dess förmåga att styra ens känslor och påverka modet. Jag föddes med en genetisk sårbarhet, vilket gjorde att jag tog åt mig mycket lättare, att en ”skitgrej” kunde göra en rejäl repa i sårbarhetens hinna. Det var denna sårbarhet som gjorde att min bipolära sjukdom bröt ut i 19-årsåldern – den brukar bryta ut i den åldern och ofta på grund av en stark händelse, som att flytta hemifrån, bli arbetslös, ett förhållande tar slut, eller lumpen (som det var i mitt fall). Man föds inte bipolär, utan med en ”genetisk sårbarhet” med en ökad känslighet för bland annat stress.

Bipolär sjukdom är en mycket allvarlig och kronisk hjärnsjukdom som kommer och går i skov – och då  drabbas man av snabba, tvära kast i humöret och känslomässigt, särskilt om man har B.S typ 1. Det finns ärftliga faktorer och är en av föräldrarna bipolär, ökar risken med 65 procent att även barnet får sjukdomen. ADHD föds man däremot med och det är rätt så vanligt att dessa tillstånd går armkrok genom livet. I det bipolära skovet svänger det från att vara uppe i det blå som hypoman eller manisk, för att sedan slungas ner i djupa depressiva faser. Det finns något som kallas för blandtillstånd och då kan det svänga flera gånger under dagen. Man kan vara manisk på morgonen och djupt, livsfarligt deprimerad på kvällskvisten. En normal, ”vanlig” depression brukar ta ett par månader på sig att utvecklas, medan en bipolär slår till på ett par-tre timmar. Jag lovar er – det fallet från manins topp, ner i depressionens källarhåla gör vansinnigt ont – och man blir rädd. Det är då som den bipolära sjukdomen blir livsfarlig, när självmorden sker. Vi med B.S har en förhöjd risk med 15-22 procent för att begå självmord.

Mellan skoven fungerar vi rätt så normalt. Det kan gå år mellan skoven. Vi börjar jobba igen, kanske pluggar vi, vi träffar en partner – men vi väntar. Vi väntar hela tiden på att det ska smälla till igen. I mitt fall blev detta väntandet på ett nytt skov en smärtsam mardröm, och inte blev det bättre av att jag inte fått någon diagnos. Mitt liv blev mystiskt och skrämmande. Under tiden självmedicinerade jag mig själv. Jag hann bli femtio år innan jag jag fick diagnosen och kunde börja medicineras – en livslång medicinering då B.S är en kronisk hjärnsjukdom. Jag var 54 år när jag fick diagnosen ADHD och därmed fick förklaringen till min traumatiska barndom. Bipolär sjukdom är en underdiagnostiserad sjukdom. Så många som 70 procent av de bipolära får i början någon annan diagnos och 35 procent är obehandlade i tio år. Under den tiden hinner många duka undan i sjukdomen. Tar de inte sina liv, så hinner de självmedicinera sig så till den milda grad att de blir alkoholister.

Det finns faktiskt positiva sidor med bipolär sjukdom och ADHD. De har gett oss en ökad kreativitet, i varje fall är sjukdomen vanligare hos konstnärer, författare, skådespelare och vetenskapsmän. Utan oss med ADHD torde världen ha blivit grå och trist och många uppfinningar och romaner skulle aldrig sett dagens ljus. Vi med ADHD brukar vara intensiva, energiska och spontana, samtidigt som vi har en förmåga att vara charmiga och kärleksfulla. Vi har också en förmåga att utveckla en slags känslomässig lyhördhet som gör oss empatiska. Framför allt är vi visionärer och problemlösare. Hur skulle andra världskriget har slutat om inte Storbritannien blivit ledd av den visionäre och bipoläre Sir Winston Churchil?

För övrigt börjar det dra ihop sig till ett besök på apoteket.