Etikett: mani

En krävande patient

Av , , Bli först att kommentera 4

Sovit. Behövde ju det, sömn, särskilt då jag natten innan inte sov en enda blund. Oroar mig över ditt och datt. Ibland över min framtida vård. Ska jag enbart behandlas neurologiskt för min Parkinson, eller ses jag som en patient tillhörande psykiatrin. Och var får min diabetesläkare plats? För nåt samarbete är inte att hoppas på.

Svart eller vitt. Tyvärr så saknas det ofta helhetssyn inom vården. Man ser inte hela människan. En läkare sköter min diabetes, en annan min Parkinson och sviterna efter stroken och en tredje tar hand om min sömnlöshet och oro. Känner mig uppdelad i lagom stora tårtbitar som ska ätas var för sig, av mig ensam, utan något som helst sällskap.

emoji-3202669_960_720

Jag är nog en krävande patient. Säger ofta emot. Håller inte alltid med. Men så är jag också en person som vill vara delaktig i den vård som ges till mig. Förglöm icke att jag dessutom är en före detta sjuksköterska som ännu kan en del latinska benämningar  på våra kroppsdelar: clavicula, scapula, os sacrum, amygdala och så får vi inte glömma glans.

Multisjuk som jag är, kräver från min sida ett visst mått av kreativitet (och uthållighet). Men det kan slå tillbaka – precis som det som när någon obehörig kliver i ett rum Gapiga patienter ska hållas kort. Men om jag själv inte tagit reda på vilka mediciner som inte får kombineras med min parkinsonmedicinering, så hade det kunnat sluta illa. Det ena ger det andra.

Särskilt då jag var tvungen att sluta med två sömnmediciner jag tagit i över tio års tid (Propavan och Theralen). Detta för att dessa mediciner förstärker symtomen från min parkinson – de försämrar effekten av medicinen mot Parkinson. Detta läste jag mig till i FASS – samma informationskälla som mina läkare har. Men min sömnlöshet är även ett problem för psykiatrin, då sömnlöshet kan leda till ett maniskt skov i min bipolära sjukdom. Jag har bett mina läkare att åtminstone slå varandra en signal och diskutera HELA Kent. Men det har de inte gjort. Det är därför som jag tvingas bråka och försvara mig. Ingen annan tar ju ett helhetsansvar för mig.

KentBOK

Dagen för Boksläppet närmar sig: 5 september. Tränar på mitt framförande, talar rakt ut i tomma luften, läser högt ur romanen – men bara jag kan höra det. Än så länge. Och däremellan – oron. Hur ska det gå? Ska jag orka de två-tre timmarna som Boksläppet tar – ska jag ha kraft att genomföra åtta framträdanden under hösten? (Förmodligen blir det fler). Orkar jag samtidigt skriva vidare på romanen om Ester Duva? Vill ju komma en bit på vägen. Vet ju inte hur fort det rasar utför … Ställer frågor och den enda e som kan ge mig ett svar är jag själv. Är det därför jag mumlar så ofta …

Apropå Ester, så är intresset stort kring boken om hennes liv – den som jag nyss påbörjat och vars publicering kanske ligger två år i framtiden. Men folk hör av sig om sina minnen kring Ester och ger mig olika tips och goda råd. Gott folk, ni ska ha tack! Dessutom har jag redan nu fått tre beställningar …

För övrigt så handlar stora delar i livet om att vi denna dag och efterföljande dag ska orka stå ut med oss själva; med våra odörer, klumpiga kommentarer, dumma tankar och allmänt tjuriga förhållningssätt gentemot omvärlden. För att inte tala om kroppen som svällt utanför ramarna.

Ps! Måndagen 2/9 12.30 P4 Västerbotten.  intervjuas jag om mitt författarskap och min nya roman i P4 Västerbotten av Pia Diaz Bergner. Om intresse finns – lyssna!

© Kent Lundholm

Manin en farlig motor

Av , , Bli först att kommentera 2

Lördag – tror jag. I tre dygn har jag gått på högvarv vilket bottnat i att jag sovit på tok för lite. Jag har åkt runt och handlat mat, och handlat dubbelt upp av allt, på olika matbutiker. Jag har gått omkring på alla fyra och torkat golven och listerna, skickat mängder med e-post och minns knappt till vem eller om vad. Folk jag träffat tycker att jag pratar fort och att jag inte kan hålla tråden.Känner igen tillståndet. Igår eftermiddag, vid tretiden, insåg jag att jag borde sova en stund, i varje fall försöka blunda ett ögonblick.

Brain

Men det är fan inte lätt med en brummande motor inne i skallen. Men jag anade allvaret och i ett försök bromsa det maniska i mig tog jag en halv sömntablett och kröp ner under täcket. Vaknade vid sju – och trodde att det var morgon, i så fall hade jag sovit rekordlänge – 16 timmar. Jag åt frukost och tog morgonmedicinen, sedan lade jag mig en stund till och vaknade vid tiosnåret. Dags att kliva upp. Grejen var att klockan var 22.00, inte 10.00. Men skit samma jag hade sovit sex timmar och motorn hade stannat av inne i skallen. Sedan sov jag ytterligare fyra timmar. Så knasigt kan livet vara ifall man är bipolär.

superhero-534120_960_720

I dag känns det bättre. Inget som driver på mig, inget som tvingar mig att att leva i den yttersta tiden, då allt måste bli gjort på en gång, gärna igår. Det är heller inte ovanligt att ett avslutat skrivprojekt triggar igång min manimotor. Det har hänt förr. Inne i mina texter kan tiden bli skev, jag slutar sova, tankarna tar fart och körs med raketbränsle. I dag ska jag göra så lite som möjligt, allt för att låta motorn vara avstannad. I ett maniskt tillstånd tycks tiden klumpa ihop sig kring en; dag och natt klumpas ihop och går till slut inte att skilja på. Det blir bråttom, bråttom och man måste hinna med precis allt. NU! Förstår varför mina knä ömmar då jag gick omkring på alla fyra och torkade golven med en liten disktrasa (!). Vet in om jag torkade alla golven? Saker och ting brukar bli halvgjorda i manin.Om man släpper iväg manin för långt och länge, så riskerar man att kliva in i en psykos. Det var därför jag tvingade mig att sova – även om jag vände på dygnet. Tre dygn på raken då jag sov så lite som två timmar är ett tecken på att något sker bipolärt. Då gäller det vara på tårna.

För övrigt ska jag se på skidåkning. Lugnt och stilla, utan krav. Och vara glad att det gick bra den här gången.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

En bipolär åker på turné

Av , , Bli först att kommentera 1

Den stora tröttheten. Igår slog den till. Somnade vid sjusnåret, vaknade vid tio, borstade tänderna och la mig igen. Sov till fem, drog mig till sju. Ja, ni som följer mig vet hur lite jag brukar sova i vanliga fall, ibland bara ett par-tre timmar. Men detta har hänt förr, då kroppen blir blytung och tvingar mig att sova. Fast ska vi vara korrekta är det hjärnan som tar kommandot. Jag ska ju efter min stroke sova ett par timmar även dagtid, för att jag ska bli styrd och begränsad av en en stressad hjärna. Det sker ju sedan tidigare en del underliga omkopplingar i min hjärna, som kommer från den bipolära sjukdomen – och inte minst min ADHD som lider brist på dopamin.

IMG_20160813_182318_resized

Idag börjar den ”stora” turnéveckan och ur den aspekten var det nog guds försyn att jag tvingades till sömn, inte minst för att jag i dagarna fyra ska köra hyrbilen genom snöfall och halka och sedan klara av sex framträdanden på fyra dagar. Ikväll 18.30 i Väven, Umeå, sen rivstart i morgon bitti med att vara med i P4 Västerbottens direktsändning 8.30, sedan in i bilen och upp till Moröbacke bibliotek 13.00, för att hämta andan inför besöket i Skellefteå bibliotek 18.00. På onsdag blir det långkörning till Malå för ett framträdande i biblioteket 18.00. Femton mil enkel väg … Min insats under psykeveckan i Västerbotten avslutas på torsdag i Norsjö bibliotek 18.00. Sedan får jag vila över helgen innan det på tisdag 15/11 tar ny fart i Hörnefors bibliotek 18.30. Väl på scen brukar det gå bra, då känns ingen nervositet och efter som jag äger temat, mina egna ord, så brukar föreläsningarna skilja sig från gång till gång. Genom att läsa av publiken får jag snabbt en bild av vad de vill veta och vad de absolut bör veta.

Jag är också ”expert” på de sjukdomar jag bär på. Men att jag vet en hel del om dessa är inte liktydigt med att jag ”lever som jag lär”. Det har nog en hel del att göra med sjukdomarnas karaktär och dess förmåga att styra ens känslor och påverka modet. Jag föddes med en genetisk sårbarhet, vilket gjorde att jag tog åt mig mycket lättare, att en ”skitgrej” kunde göra en rejäl repa i sårbarhetens hinna. Det var denna sårbarhet som gjorde att min bipolära sjukdom bröt ut i 19-årsåldern – den brukar bryta ut i den åldern och ofta på grund av en stark händelse, som att flytta hemifrån, bli arbetslös, ett förhållande tar slut, eller lumpen (som det var i mitt fall). Man föds inte bipolär, utan med en ”genetisk sårbarhet” med en ökad känslighet för bland annat stress.

bipolär

Bipolär sjukdom är en mycket allvarlig och kronisk hjärnsjukdom som kommer och går i skov – och då  drabbas man av snabba, tvära kast i humöret och känslomässigt, särskilt om man har B.S typ 1. Det finns ärftliga faktorer och är en av föräldrarna bipolär, ökar risken med 65 procent att även barnet får sjukdomen. ADHD föds man däremot med och det är rätt så vanligt att dessa tillstånd går armkrok genom livet. I det bipolära skovet svänger det från att vara uppe i det blå som hypoman eller manisk, för att sedan slungas ner i djupa depressiva faser. Det finns något som kallas för blandtillstånd och då kan det svänga flera gånger under dagen. Man kan vara manisk på morgonen och djupt, livsfarligt deprimerad på kvällskvisten. En normal, ”vanlig” depression brukar ta ett par månader på sig att utvecklas, medan en bipolär slår till på ett par-tre timmar. Jag lovar er – det fallet från manins topp, ner i depressionens källarhåla gör vansinnigt ont – och man blir rädd. Det är då som den bipolära sjukdomen blir livsfarlig, när självmorden sker. Vi med B.S har en förhöjd risk med 15-22 procent för att begå självmord.

Mellan skoven fungerar vi rätt så normalt. Det kan gå år mellan skoven. Vi börjar jobba igen, kanske pluggar vi, vi träffar en partner – men vi väntar. Vi väntar hela tiden på att det ska smälla till igen. I mitt fall blev detta väntandet på ett nytt skov en smärtsam mardröm, och inte blev det bättre av att jag inte fått någon diagnos. Mitt liv blev mystiskt och skrämmande. Under tiden självmedicinerade jag mig själv. Jag hann bli femtio år innan jag jag fick diagnosen och kunde börja medicineras – en livslång medicinering då B.S är en kronisk hjärnsjukdom. Jag var 54 år när jag fick diagnosen ADHD och därmed fick förklaringen till min traumatiska barndom. Bipolär sjukdom är en underdiagnostiserad sjukdom. Så många som 70 procent av de bipolära får i början någon annan diagnos och 35 procent är obehandlade i tio år. Under den tiden hinner många duka undan i sjukdomen. Tar de inte sina liv, så hinner de självmedicinera sig så till den milda grad att de blir alkoholister.

kreativ man

Det finns faktiskt positiva sidor med bipolär sjukdom och ADHD. De har gett oss en ökad kreativitet, i varje fall är sjukdomen vanligare hos konstnärer, författare, skådespelare och vetenskapsmän. Utan oss med ADHD torde världen ha blivit grå och trist och många uppfinningar och romaner skulle aldrig sett dagens ljus. Vi med ADHD brukar vara intensiva, energiska och spontana, samtidigt som vi har en förmåga att vara charmiga och kärleksfulla. Vi har också en förmåga att utveckla en slags känslomässig lyhördhet som gör oss empatiska. Framför allt är vi visionärer och problemlösare. Hur skulle andra världskriget har slutat om inte Storbritannien blivit ledd av den visionäre och bipoläre Sir Winston Churchil?

För övrigt börjar det dra ihop sig till ett besök på apoteket.

 

Att förstå sig själv

Av , , Bli först att kommentera 0

I jakten att förstå mig själv och allt det som hänt under livet satte jag mig ner för fyra år sedan och började skriva minnesanteckningar. Jag läste dagböcker, satt i timmar med gamla fotoalbum och studerade bilderna av mig själv, min familj och mina vänner. Jag ritade en tidslinje, prickade in år efter år, och sakta växte en bild fram. Minnesanteckningarna blev underlag till en bok, en självbiografi. Men det som hänt på senare år låg för nära i tiden och jag hade inte den distans som behövdes för att texten skulle bli bra. Fyra gånger skrev jag om boken och först sommaren 2015 kunde jag lämna ifrån mig ett slutkorrektur. Nu är boken tryckt och många har hunnit läsa den: ”Spring Kent, spring!”

SKAM

 

Under de senaste åren har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolärsjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har också träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som fastnat i ett missbruk av alkohol och narkotika. Det är inte ovanligt att dessa neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar krokar tag i varandra. Vill det sig riktigt illa kan man ha dem alla.

Att ångest och depression hänger samma kan nog de flesta förstå. Det ena ger det andra. Men för att bli frisk igen, så måste man behandla båda två. ADHD kan hos vissa kopplas samman med bipolär sjukdom, missbruk, depression, trotssyndrom, beteendestörning, dyslexi, Tourettes syndrom, tvångssyndrom och autismspektrum- och personlighetsstörningar. När det gäller bipolär sjukdom riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Ur detta kan man utveckla paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom. Det kan därför vara svårt att ställa rätt diagnos, då det ena skymmer det andra och vice versa.

I mitt fall så var jag nästa femtio innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och några år senare fick jag svart på vitt att jag hade ADHD. Innan det hade jag fått diagnoserna dyslexi och paniksyndrom. Mina synliga och osynliga diagnoser kom med tiden att ge mig stora konsekvenser, i relationerna med familj och vänner, på mina arbetsplatser.  Jag hamnade i ett alkoholberoende och förlorade familj, vänner och jobb och till slut rasade min ekonomi samman totalt. Då hade jag levt i nästan femtio år med vetskapen att något var galet inom mig, men utan att ha fått rätt diagnoser.

Men jag överlevde och jag lever. Läs min bok om du vill veta mer, eller kom till de ställen under kommande höst och hör mig berätta min historia.

Omslag_Spring_Kent

>>> Beställ boken.

>>> Turnéplan.

För övrigt fastar jag inför morgondagens provtagning. När det är klart så tar jag norrgående buss till Skellefteå.