Igår diskuterade jag och Linda Marklund de sista detaljerna inför lördagens premiär i Åmsele av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Linda har lyckats fixa en bättre ljudanläggning en den provisoriska som jag haft. Så nu kan vi till bullrande bas och ylande diskant dansa in till Vitalins vals och Schottis i Tyrolen. Rabarbersaften är saftad och klar, vedträna är hopsamlade. Vi pratade en stund om scenkläderna och kom fram till att inte klä oss i sådana som stjäl för mycket uppmärksamhet. Däremot kan vi inte göra så mycket åt att vi i grunden är så snygga … Sådana här förberedelser är nya för mig, inte minst att dela scenen med en annan. Ett vanligt författarframträdande är ju mer av ett stillsamt samtal med läsarna/publiken där jag kan luta mig mot boken jag skrivit och läsa intill i det skrivna. Detta, det nya för mig, är så så spännande och utmanande. Jag är säker att jag kommer att växa som människa. Vill ju utvecklas och bli en bättre människa, inte bli stående och stampa på ett ställe. Men det är ju lite av min natur. Framåt, alltid framåt!

I dag blir det en träff med den förhoppningsvisa nya biträdande chefredaktören. Det skulle göra mig lugn av att veta att det finns en hjälpande hand de dagar då min strokehjärna vill sova eller när det blixtrar och mullrar i limbiska systemet. Det är ju så viktigt för våra säljare att just julnumret ros i land. Det är många av de socialt utsatta säljarna som tack vare inkomster från tidningen kan köpa en julklapp till sina barn och inhandla en skinka. Ni skulle bara veta vilken fattigdom som finns därute i välfärdens Sverige. Vi är många som på våra sätt kämpar för en bättre värld, alla de som som tar emot flyktingströmmarna, som stöttar de romska tiggarna och vi på Vasaplan med dem som ”kommit på glid”. Med de stora hål det blivit i välfärden efter att statsmakterna år efter år sänkt skatterna, så är det inte underligt att folk fallit mellan stolarna. Skatter som borde ha gått till täta maskhålen i trygghetssystemen har istället gett skattesänktningar till de välbeställda så att de kunnat köpa nya bilar, dyra bostadsrätter och göra fler solresor för att vila upp sig från eländet i vårt hemland. Jo, det är lätt att bli cynisk när man rör sig på samhällets ”botten” och möter människorna som hamnat vid sidan om, utanför sammanhanget, och som inte ens får chansen att jobba igen (vilken är den högsta drömmen för dem). Alla dessa som är nalta eljest, som dagligen kämpar för att besegra sina demoner, och som på bussen, inne på stan hör folk ropa efter dem: ”Ditt fula tjocka svin! ”Stick och visa dig inte här igen” ”Du är inte värd att leva!” När man hör dessa vittnesbörd så vill man gråta, sedan kommer ilskan. Med vilken rätt kan vissa, på detta vidriga sätt, se ner på sina medmänniskor?

Storhopen av dessa mobbare började att träna på detta under tidiga skolår, fortsatte sedan i fikarummet på sin första arbetsplats, i sin familj och sedan har det fortsatt och fortsatt. De driver på, får andra att lufta sitt förakt för svaghet. Genom att sparka neråt inbillar de sig att det får deras självkänsla att växa så att de känner sig förmer, i varje fall något bättre än den de sparkar på. I mina ögon handlar det om ynkedom, om feghet. Fattigdom och utanförskap är ett av del allvarligaste hoten mot vår demokrati. Rädslan gror bra i ett samhälle utan trygghet. För det är ju ofta så att ”mobbarna” i någon form känner maktlöshet – och våld är den maktllöses språk. Samtidigt får alla vi andra inte vända bort våra ansikten i feghet, inte överge dem som man nu sparkar på, de som ligger ner. Vi får inte heller knipa käft när någon stolle i fikarummet eller på en fest ska ventilera sitt förakt för svagheten och berätta sanningen för oss andra, för oss som inte fattat hur världen är beskaffad.

Ser ut att bli en fin dag. Blir nog en promenad längs älven ner mot city och mötet jag ska på mitt på dagen. Så lycklig över att få finnas till. Tänker allt mindre på det liv jag borde ha levt och som jag skulle kunna leva, för i slutänden är allt sammantaget det liv jag faktiskt lever just nu. Det gäller att försöka befinna sig exakt på den plats där livet pågår. Undrar om det finns en karta, möjligen även en kompass, för att hitta rätt i den själsliga geografin? Sedan undrar jag om inte smärtan, lidandet är starkt kopplad till vår vilja till liv. Att det behövs motpoler, lust, glädje mot smärta, lidande för att vi ska drivas framåt – inte minst för att vi ska kunna uppleva skillnaderna. Vi måste kanske frukta döden för att livslågan ska hållas brinnande?

För övrigt torde det vara omöjligt se bortom sig själv om man bara är intresserade av sin egen spegelbild.