Etikett: Mobbing

De annorlunda

Av , , Bli först att kommentera 4

Annorlunda människor bryter ny mark. De ger oss distans till livet och får oss att undra över VEM som bestämmer vad som är normalt.

Annorlunda människor som vågar ha en röst som skiljer sig från andra får räkna med att hånas och bli idiotförklarade.En del de som blivit eljest försöker desperat göra avkall på sin personlighet och ära genom att bära olika masker och kämpar livet igenom för att få tillhöra en flock.

 

Detta blir aktuellt då jag jobbar med romanen om Ester Duva Nilsson; en kvinna som var född eljest och dog som en annorlunda männisch. Hon struntade i normerna, i de osynliga reglerna (mycket på grund av att hon inte begrep sig på de lagar som gäller för folk i flock.) Kom hon väl in i en gemenskap, så sparkades hon snabbt ut, fick rött kort för brott mot reglerna.

Ester Nilsson även kallad Duva.

Vi människor är olika: Vi har i grunden olika stilar, olika intressen, olika behov, olika mål. Vi har framförallt olika förutsättningar. Ibland är sådana skillnader orsaker till att det uppkommer konflikter. Många har aldrig ägnat någon större uppmärksamhet åt att människor kan fungera helt olika. De reagerar därför med oförståelse och stark irritation när de märker att en kollega, vän eller en kuf ute på stadens gator inte beter sig så som de borde.

Det annorlunda, de som är eljest kan verka skrämmande, just för att vi är ovana att möta dessa människor. Ilska och rädsla … en farlig kombination. Ur detta börjar mobbingen. Den som är räddast och fegast tar på sig rollen att göra sig lustig och säga elaka saker till den som är annorlunda.

Ester var pusselbiten som inte passade in, som bar fel kläder, förstora skor. Hon var den långsamma kvinnan som pratade långsamt och gav ett intryck av att vara trög i huvudet. Vilket var fel. Hon fick ta emot smällar för att hon vägrade ändra sig och bära masker av tillgjordhet. Falsk skulle hon aldrig bli.

I ämnet har många kloka ord sagts: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem.” ”Du skall älska din nästa som dig själv”. ”Sannerligen, vad ni har gjort mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” 

Jag har alltid dragits till människor som simmat motströms, som sett världen med lite annorlunda syn, som hävdat en röd blomma är gul, som gått sina egna vägar, trots ett högt pris och en påtvingad ensamhet.

Kanske är en av orsakerna till detta är att jag själv är eljest, annars och annorlunda. Nåt jag skrev om i min biografi ”Spring Kent, spring!”

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Esters grav

Av , , Bli först att kommentera 8

Sent igår kväll hittade jag den. Graven: ME T 0079. Mellersta gravgården i närheten av kyrkan i Lycksele. Ester Nilssons grav. Hon som fick öknamnet Ester Duva och som i en ålder av 33 år flyttade in på ålderdomshemmet i Lycksele och bodde där till sin död 1985.

Ett livsöde jag nu skrivit en roman om: ”Älskade Ester”.

Trots att gravrätten återgått till Södra Lapplands pastorat, så har man klokt nog inte överlåtit graven till nån annan. Man har insett att det finns en kulturhistoria kring Ester. Instämmer! Hon torde vara en av Lyckseles mest kända personer, inte minst för att det var så tacksamt att mobba henne och döma henne utifrån hennes yttre.

Jag har aldrig blivit så starkt berörd av någon av mina romanfigurer, som jag kom att drabbas av Ester Nilsson öde. Utan att förhäva mig finns i min kommande roman underlag för en filmatisering. Vilket flera redan påpekat, utan att läst en rad i min roman.

Vi gillar av nån anledning människor som kämpar, de som simmar motströms och som vägrar att ge upp. Ensamma, tjuriga människor. Underskattade personer som lätt får stämpeln som idiot, men som är intelligenta bakom en något dyster fasad.

Jag har jobbat med denna roman i ett smått galet tempo. Jag ljuger inte om jag säger att jag i snitt jobbat 8 timmar per dag – sju dagar i veckan sedan i maj  2019. Jag hittar tio genomskrivna versioner, där omfånget pendlat mellan 400 och 500 sidor.

Dagens version är på 440 sidor. Nu är den utskriven, ska genomläsas, småfel ska rättas sedan skickas den till mitt förlag. Sedan en spänd väntan på vad de tycker.

Det intensiva skrivandet beror dels på allt spännande jag funnit i faktaväg kring Ester, alla gåtor som uppstått, dels på grund av min sjukdom som galopperar genom tiden i hög fart. Har skrivit det här tidigare: Detta är förmodligen det sista jag skriver i romanväg. Kommer inte att orka ge mig i kast med ett dylikt ämne en gång – min Parkinson säger stopp.

För övrigt har jag idag hamstrat en aning. Kunde inte stå emot. Många hyllor gapade tomma på Ica Kvantum. Så jag är inte ensam om att ha tänkt tanken. Mycket pasta, massor med bönor och krossade tomater. Frysen full, skafferiet välfyllt.

När jag höjer blicken från tangentbordet, upptäcker jag en värld i kris. Pandemin är ett faktum.

Inom kort kan samhället vackla till och stanna helt och hållet.

Detta är allvarligare än vi ens vågar tänka oss.

Att falla mellan stolarna

Av , , Bli först att kommentera 2

Igår diskuterade jag och Linda Marklund de sista detaljerna inför lördagens premiär i Åmsele av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Linda har lyckats fixa en bättre ljudanläggning en den provisoriska som jag haft. Så nu kan vi till bullrande bas och ylande diskant dansa in till Vitalins vals och Schottis i Tyrolen. Rabarbersaften är saftad och klar, vedträna är hopsamlade. Vi pratade en stund om scenkläderna och kom fram till att inte klä oss i sådana som stjäl för mycket uppmärksamhet. Däremot kan vi inte göra så mycket åt att vi i grunden är så snygga … Sådana här förberedelser är nya för mig, inte minst att dela scenen med en annan. Ett vanligt författarframträdande är ju mer av ett stillsamt samtal med läsarna/publiken där jag kan luta mig mot boken jag skrivit och läsa intill i det skrivna. Detta, det nya för mig, är så så spännande och utmanande. Jag är säker att jag kommer att växa som människa. Vill ju utvecklas och bli en bättre människa, inte bli stående och stampa på ett ställe. Men det är ju lite av min natur. Framåt, alltid framåt!

Vasaplan 2015 nr 24

I dag blir det en träff med den förhoppningsvisa nya biträdande chefredaktören. Det skulle göra mig lugn av att veta att det finns en hjälpande hand de dagar då min strokehjärna vill sova eller när det blixtrar och mullrar i limbiska systemet. Det är ju så viktigt för våra säljare att just julnumret ros i land. Det är många av de socialt utsatta säljarna som tack vare inkomster från tidningen kan köpa en julklapp till sina barn och inhandla en skinka. Ni skulle bara veta vilken fattigdom som finns därute i välfärdens Sverige. Vi är många som på våra sätt kämpar för en bättre värld, alla de som som tar emot flyktingströmmarna, som stöttar de romska tiggarna och vi på Vasaplan med dem som ”kommit på glid”. Med de stora hål det blivit i välfärden efter att statsmakterna år efter år sänkt skatterna, så är det inte underligt att folk fallit mellan stolarna. Skatter som borde ha gått till täta maskhålen i trygghetssystemen har istället gett skattesänktningar till de välbeställda så att de kunnat köpa nya bilar, dyra bostadsrätter och göra fler solresor för att vila upp sig från eländet i vårt hemland. Jo, det är lätt att bli cynisk när man rör sig på samhällets ”botten” och möter människorna som hamnat vid sidan om, utanför sammanhanget, och som inte ens får chansen att jobba igen (vilken är den högsta drömmen för dem). Alla dessa som är nalta eljest, som dagligen kämpar för att besegra sina demoner, och som på bussen, inne på stan hör folk ropa efter dem: ”Ditt fula tjocka svin! ”Stick och visa dig inte här igen” ”Du är inte värd att leva!” När man hör dessa vittnesbörd så vill man gråta, sedan kommer ilskan. Med vilken rätt kan vissa, på detta vidriga sätt, se ner på sina medmänniskor?

Storhopen av dessa mobbare började att träna på detta under tidiga skolår, fortsatte sedan i fikarummet på sin första arbetsplats, i sin familj och sedan har det fortsatt och fortsatt. De driver på, får andra att lufta sitt förakt för svaghet. Genom att sparka neråt inbillar de sig att det får deras självkänsla att växa så att de känner sig förmer, i varje fall något bättre än den de sparkar på. I mina ögon handlar det om ynkedom, om feghet. Fattigdom och utanförskap är ett av del allvarligaste hoten mot vår demokrati. Rädslan gror bra i ett samhälle utan trygghet. För det är ju ofta så att ”mobbarna” i någon form känner maktlöshet – och våld är den maktllöses språk. Samtidigt får alla vi andra inte vända bort våra ansikten i feghet, inte överge dem som man nu sparkar på, de som ligger ner. Vi får inte heller knipa käft när någon stolle i fikarummet eller på en fest ska ventilera sitt förakt för svagheten och berätta sanningen för oss andra, för oss som inte fattat hur världen är beskaffad.

löv

Ser ut att bli en fin dag. Blir nog en promenad längs älven ner mot city och mötet jag ska på mitt på dagen. Så lycklig över att få finnas till. Tänker allt mindre på det liv jag borde ha levt och som jag skulle kunna leva, för i slutänden är allt sammantaget det liv jag faktiskt lever just nu. Det gäller att försöka befinna sig exakt på den plats där livet pågår. Undrar om det finns en karta, möjligen även en kompass, för att hitta rätt i den själsliga geografin? Sedan undrar jag om inte smärtan, lidandet är starkt kopplad till vår vilja till liv. Att det behövs motpoler, lust, glädje mot smärta, lidande för att vi ska drivas framåt – inte minst för att vi ska kunna uppleva skillnaderna. Vi måste kanske frukta döden för att livslågan ska hållas brinnande?

För övrigt torde det vara omöjligt se bortom sig själv om man bara är intresserade av sin egen spegelbild.