Etikett: välfärd

Hjälpen till inlandet

Av Kent Lundholm, 13 januari 2017 kl 10:40, Bli först att kommentera

På plats i AIK-land. Dels ska årsredovisningen och bokslutet sjösättas, dels ska jag i morgon träffa Linda Marklund i Burträsk för att dra upp riktlinjerna för nya berättarföreställning. Planen är att vi ska kunna köra igång till hösten, om vi lyckas få loss en del slantar till scenografi och ljud. Vad gäller bokslutet, så stannade det jobbet upp då mitt mobila bank-id slutade att fungera. Det gör visst det när man man byter telefon, så nu väntar en tur ner på stan och ett besök hos Swedbank för att kunna få ett nytt ID.

Snöovädret har dragit sig tillbaka. I går föll det en hel del snö och väglaget längs E4 var uselt. Bussturen tog 45 längre än normalt.

Det fattas folk i inlandet. Inte bara boenden, utan även anställda inom hemtjänsten, åldringsvården, sjuksköterskor och läkare, tandläkare, brandmän, lärare på alla nivåer. För att få skolan, sjukvården att fungera tvingas kommunerna betala sanslösa arvoden till bland annat stafettläkarna. Allt för att få det viktigaste att rulla på – men patienter som besöker hälsocentralerna i inlandet får träffa en ny läkare vid varje tillfälle. Blir man dödssjuk och måste till exv. Lycksele lasarett har ambulansjäveln åkt till Skellefteå och då begär man att ambulanshelikoptern i Lycksele ska lyfta och skynda sig hit, men den har nyss lyft med strokedrabbad gubbe till Umeå. Återstår att ringa Fonus (om de finns på orten) och låna likbilen …

Inlandet har under en lång tid avfolkats och folk har flyttat till kuststäderna (i synnerhet Umeå) för att få bättre jobb. Den grupp som lämnat inlandet i större utsträckning är de unga kvinnorna, som med bättre skolbetyg än männen dragit till Umeå och universitet och skaffat sig bra utbildningar och senare bra jobb. Däremot har en stor grupp av männen blivit kvar, hankat sig fram på tillfälliga jobb, fördrivit tiden på jakt och fiske, och med tiden blivit missnöjda gammpojkar.

Det är klart att de som lever sin liv i inlandet och ser hur allt mer av välfärden och den sociala servicen försämras, blir oroliga, förbannade, bortglömda och rysligt missnöjda. Butiker läggs ner, det bär sig inte ens att driva en kiosk, så för att inhandla några dosor snus och helgransonen av brännvin får man ta den hoplappade gammbilen och köra fem mil – enkel väg. Lösningen blir att göra sitt eget snus och bränna sitt brännvin. Jag har förståelse att folk i inlandet blir rasande när bensinskatten ska höjas. Ett nöt i Stockholm tyckte att norrlänningarna borde åka mer tunnelbana och annan kollektivtrafik. Men folk är bosatta i virrvarret av illa underhållna grusvägar som vintertid antingen är glashala hockeybanor eller täckta av meterhög snö – och plogbilarna kör på ackord och hinner bara röja bort snön längs de lite större vägar. Min svåger Curt kör 8 mil varje dag för att ta sig till jobbet och har kört sönder flera av sina fordbilar i ”slukhål”, på stenar som skjuter upp ur vägbanan, på de långa partierna av ”tvättbräda” då väghyveln inte hunnit skrapa vägbanan på flera veckor.

Orättvisa samhällen skapar oro, ilska, utanförskap och missnöje. Rent av hat. Det hörs lite här och var, inte minst i debatten på sociala medier att Norrland borde göra någon slags revolution och bilda ett eget land. Det finns de som tycker att vi ska strypa elförsörjningen till ”Fjollträsk” (Stockholm).Denna debatt har inget att göra planerna om en norrländsk storregion – som dessutom sket sig, igen.

Nu är det inte särskilt lyckat att göra Norrland till ett ”eget land”, utan resonemanget har sina rötter i den nationalism som sveper över stora delar av Europa där EU ska skrotas och att de självbestämmande nationalstaterna ska skötta sitt och odla det som – i svenskt fall – är ursvenskt. Vad nu det är, när inte ens Tomten är ursvensk. Låt oss lämna den larviga romantiken.

Det har hänt tidigare i vår historia att det fattats folk, arbetskraft och det har man löst med invandring. Sverige är ett land där de äldre blir fler och lever längre, så är den framtida vården av dem en tickande bomb. Och detta håller redan på att hända i Norrlands inland. Sverige är och kommer framöver att vara beroende av invandring för att upprätthålla befolkningstillväxten. Sverige är ett av de länder som föder flest barn i EU per kvinna – men det räcker inte. Det är mångfalden som ska få fart på hela landet.

Invandrare spelar redan idag en stor roll på den svenska arbetsmarknaden. Denna grupp som kom tidigare till Sverige är överrepresenterade i många grupper som är centrala för välfärden: 17 procent av alla undersköterskor, 29 procent av landstingens lokalvårdare och 31 procent av läkarna och tandläkarna är utrikesfödda. Med en klok, smidig integrationspolitik för asylflyktingarna som kommit det senaste året, så kan en del av problemen i Sveriges avfolkningsbygder åtgärdas. Om nu inte främlingsfientligheten och rasismen hunnit slå rot. Läste en skrämmande undersökning där svenskar fick frågan: Kan du tänka dig att bo granne med en muslimsk familj? 40 procent svarade nej.

Just nu befinner sig över 60,2 miljoner människor på flykt till följd av pågående eller nya konflikter världen över. Det är det högsta antalet människor på flykt sedan andra världskriget.

För övrigt ska jag snart besöka banken. Kan säga: det är är inte bara i inlandet som det kan vara ekonomiskt kärvt.

Välfärd och böcker

Av Kent Lundholm, 25 augusti 2016 kl 07:33, Bli först att kommentera

Sovit tungt, fem timmars drömlös sömn. Vaknar och ser regnet i glipan mellan rullgardinen och fönsterbrädan. Ett stilla, tunt regn. Nu, nån timme senare när jag sitter i arbetsrummet med mitt kaffe och rostade fralla, har regnet slutat helt. Väderkvinnan på TV lovar uppsprickande molntäcke och sol klockan 14.00 – pip. Vore bra eftersom jag måste cykla till apoteket, veckans andra besök i någon av de avreglerade pillerbutikerna. Det är tur att jag är pensionär på deltid, så att jag hinner med allt spring på apoteket, fixande av nya recept och läkarbesök – det är ett heltidsjobb. Som denna vecka. I tisdags kunde jag med mitt nya körkort i handen hämta ut tre sorters piller – men inte den fjärde medicinen. En del av mina mediciner är intervallstyrda och då föll det sig inte bättre än att doktorn räknat ut att den fick hämtas ut först på torsdag, två dagar senare. Kanske tycker min doktor att jag behöver röra mer på mig, eller så har han inte alls reflekterat över detta, utan tänkt: en dag hit eller dit … Det hade varit fullt möjligt att skriva samma datum på alla fyra medicinerna – men icke. Det är rätt så tidskrävande och tröttsamt att få tag i livsnödvändiga mediciner. Kan tänka mig att det finns en hel del människor som skiter att hämta ut sina mediciner när det blir allt för rörigt och när medicinerna måste hämtas ut olika dagar under en och samma vecka. Kanske vore det läge för sjukvården, i stort och smått, att gå en kurs i logistik.

Igår träffades medlemmarna i ”Pig Hills manliga bokcirkel” hemma hos Lasse Eriksson. Som vanligt inleddes cirkeln med god mat, kaffe och efterrätt, sedan började diskussionerna om och kring den bok vi samtliga hade läst.

Richard Ford, en gigant, som skrivit romaner som Kanada och Självständighetsdagen, men vi valde av någon anledning att läsa hans senaste ”Kan jag vara Frank med dig?”, som är sista delen om Frank. Visserligen skulle den vara fristående, men vi saknade alla de referenser och tillbakablickar som fanns i texten – det handlar alltså om en serie han skrivit på i över trettio år. Dessutom var denna bok ingen roman, utan bestod av fyra noveller. Det må så vara. Det handlar om ett drivet författarskap som blivit mångfaldigt prisbelönat – men vad spelar det för roll när vi som läsare i Pig Hills bokcirkel inte förstod ett smack och som hade svårt att skilja novellerna åt. Boken som var skriven i Jag-form gav inget utrymme att tränga in i bifigurernas tankar vilket gjorde dem till skuggor. Så summa summarum, så var det ingen i cirkeln som kunde ge tummen upp för denna bok. Jag ska genast läsa den lovprisade ”Kanada” för att ge Ford mer rättvisa. Nu väntar vi på nästa bokförslag som kommer från Lasse, sedan stundar nästa cirkelträff i mitten av oktober.

Vi kom att tala om annat än böcker. Det blev en hel del om läget i landet, om hur välfärden är på väg att falla sönder eftersom folk inte tycks förstå att det är via skatten vi får in pengar till sjukvård, skola och omsorg – och mycket mer. Det finns en klick mycket rika människor i det här landet som gömmer sina rikedomar på skumma öar (Skattkammarön?); pengar som skulle behövas i välfärden. De flyttar till och med utomlands för att slippa betala skatt – men kommer tillbaka som skott när de blir riktigt sjuka för att ta del av välfärden. Fy tusan en sådan unken moral. Sedan talade vi en del om tiggeriet, som sannerligen inte är en sådan enkel fråga som många tycks tro. Vi kom fram till att något måste göras, men hur hade vi inga svar på.

Etik är ett regelsystem som hjälper oss alla att skilja på gott och ont, på rätt och fel och hur vi sedan gör i verkliga livet för att handla efter denna etik. Den moral vi har är ett mått på hur vi följer vår etik. ”Alla människor är lika mycket värda!” är en etik som vi alla, vid första anblicken, skriver under på. Men sedan är det upp till oss själva hur vi moraliskt handskas med denna etik. När det gäller alla människors lika värde, så krävs det också en politisk ambition, en vilja, en plan för att förverkliga detta i praktiken.

För övrigt läste jag någonstans där följande fråga ställdes: ”Kan man lära sig att bli gammal?” Fråga inte mig, för jag har aldrig varit gammal tidigare.

Trogen idealen

Av Kent Lundholm, 16 februari 2016 kl 09:07, 1 kommentar

Tog en promenad till min lokale matvaruhandlare, föreståndaren på Grisbacka Coop. Denna butik har verkligen fått sig ett ”lyft” efter att de under sommaren byggt ut. Även om det inte blev så himla många nya kvadratmeter, så räckte det för att det blev lite bredare gångar mellan hyllorna och att det skapades mer utrymme för en trevlig frukt- och grönsakshörna som möter en redan vid ingången. Frysdiskarna har blivit bredare och utbudet större. Eftersom jag är en vanemänniska så handlar jag all min mat (och mitt snus) på denna lagom stora affär och som ligger på ett lagom långt avstånd (500 m).

Ja, sedan sitter ju detta med att handla på Coop (Konsum) i ryggmärgen. Om man som jag är uppvuxen i de delar av Baklandet där torparna bodde och där arbetarrörelsens ideal rådde, så fick jag lära mig av pappa att en sann arbetare tankar på OK, handlar sin mat på Konsum, löser sina försäkringar på Folksam (även om pappa hade del försäkringar i nykterhetsrörelsens Ansvar) och sedan läste man uteslutande Västerbottens Folkblad. Kring dess åtagande fanns inget diskussionsutrymme. Detta var hugget i sten. Tyder det på enkelspårighet eller på ett solidariskt tänkande för att stödja de verksamheter som var knutna till arbetarrörelsen? Ja som revolterande tonåring tyckte jag pappa var rigid och smått löjlig – men ju äldre jag blev desto oftare tankade jag på OK och jag väljer ofta Coop före Ica. Som färdig journalist så fanns det bara ett ställe för mig att jobba på, och det var naturligtvis VF. Ibland känner jag mig som Pavlovs hundar … Vi människor ser och lär (särskilt som barn), sedan upprepar vi det våra föräldrar gjort – vare sig vi vill det eller inte …

Oppstillt med Konsum och nu Coop.

Det har blivit inne med att skaffa sig en PT – en personlig tränare. Hur funkar det med en sådan? Kan jag ta med med mig min PT till fiket? Ja, då kan ju min PT köra situps och armhävningar medan jag i lugn och ro äter upp min semla. Jo, jag borde nog skaffa mig en PT – inte minst för sällskapets skull.

Min PT – som följer mig dit där jag slår mig ner.

Lyssnade nyss på en expert som menade att en lång rad jobb kan tas över av robotar och maskiner. Redan idag sköts stora lager av robotar. Alla lagerarbetare fick sparken. Människor betalar skatt till vår gemensamma välfärd. Men gör robotarna det? Kanske dags att börja beskatta dem. Det är dyrt med välfärd och sociala trygghetssystem – vem ska finansiera dem i framtiden när skatte intäkterna minskar?

Usch vad jag retar mig på min surrande hårddisk. Hade jag pengar (så att jag inte behövde oroa mig) hade jag vid det här laget skaffat en slägga och slagit sönder denna störande apparat. Va, tänk så skönt att få baka livet ur detta teknisk odjur. Tror ibland att den surrar bara för att jävlas med mig. Ni kan ju tänka hur det är att försöka skriva litterärt, att finna de rätta orden, när hårddisken lever rövare och överröstar mina tankar.

En dag utan några förpliktelser. Gjorde klart korrekturläsningen av Vasaplan redan igår. Några småfel som jag hittade och rättade. Som vanligt ett fint och intressant nummer som går under temat ”Nalta eljest.”

För övrigt måste herr Lundholm plocka undan lite skrot i sin lägenhet, diska och utföra en del PR-jobb kring min kommande bok ”Spring Kent, spring!”

Att falla mellan stolarna

Av Kent Lundholm, 6 oktober 2015 kl 09:07, Bli först att kommentera

Igår diskuterade jag och Linda Marklund de sista detaljerna inför lördagens premiär i Åmsele av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Linda har lyckats fixa en bättre ljudanläggning en den provisoriska som jag haft. Så nu kan vi till bullrande bas och ylande diskant dansa in till Vitalins vals och Schottis i Tyrolen. Rabarbersaften är saftad och klar, vedträna är hopsamlade. Vi pratade en stund om scenkläderna och kom fram till att inte klä oss i sådana som stjäl för mycket uppmärksamhet. Däremot kan vi inte göra så mycket åt att vi i grunden är så snygga … Sådana här förberedelser är nya för mig, inte minst att dela scenen med en annan. Ett vanligt författarframträdande är ju mer av ett stillsamt samtal med läsarna/publiken där jag kan luta mig mot boken jag skrivit och läsa intill i det skrivna. Detta, det nya för mig, är så så spännande och utmanande. Jag är säker att jag kommer att växa som människa. Vill ju utvecklas och bli en bättre människa, inte bli stående och stampa på ett ställe. Men det är ju lite av min natur. Framåt, alltid framåt!

I dag blir det en träff med den förhoppningsvisa nya biträdande chefredaktören. Det skulle göra mig lugn av att veta att det finns en hjälpande hand de dagar då min strokehjärna vill sova eller när det blixtrar och mullrar i limbiska systemet. Det är ju så viktigt för våra säljare att just julnumret ros i land. Det är många av de socialt utsatta säljarna som tack vare inkomster från tidningen kan köpa en julklapp till sina barn och inhandla en skinka. Ni skulle bara veta vilken fattigdom som finns därute i välfärdens Sverige. Vi är många som på våra sätt kämpar för en bättre värld, alla de som som tar emot flyktingströmmarna, som stöttar de romska tiggarna och vi på Vasaplan med dem som ”kommit på glid”. Med de stora hål det blivit i välfärden efter att statsmakterna år efter år sänkt skatterna, så är det inte underligt att folk fallit mellan stolarna. Skatter som borde ha gått till täta maskhålen i trygghetssystemen har istället gett skattesänktningar till de välbeställda så att de kunnat köpa nya bilar, dyra bostadsrätter och göra fler solresor för att vila upp sig från eländet i vårt hemland. Jo, det är lätt att bli cynisk när man rör sig på samhällets ”botten” och möter människorna som hamnat vid sidan om, utanför sammanhanget, och som inte ens får chansen att jobba igen (vilken är den högsta drömmen för dem). Alla dessa som är nalta eljest, som dagligen kämpar för att besegra sina demoner, och som på bussen, inne på stan hör folk ropa efter dem: ”Ditt fula tjocka svin! ”Stick och visa dig inte här igen” ”Du är inte värd att leva!” När man hör dessa vittnesbörd så vill man gråta, sedan kommer ilskan. Med vilken rätt kan vissa, på detta vidriga sätt, se ner på sina medmänniskor?

Storhopen av dessa mobbare började att träna på detta under tidiga skolår, fortsatte sedan i fikarummet på sin första arbetsplats, i sin familj och sedan har det fortsatt och fortsatt. De driver på, får andra att lufta sitt förakt för svaghet. Genom att sparka neråt inbillar de sig att det får deras självkänsla att växa så att de känner sig förmer, i varje fall något bättre än den de sparkar på. I mina ögon handlar det om ynkedom, om feghet. Fattigdom och utanförskap är ett av del allvarligaste hoten mot vår demokrati. Rädslan gror bra i ett samhälle utan trygghet. För det är ju ofta så att ”mobbarna” i någon form känner maktlöshet – och våld är den maktllöses språk. Samtidigt får alla vi andra inte vända bort våra ansikten i feghet, inte överge dem som man nu sparkar på, de som ligger ner. Vi får inte heller knipa käft när någon stolle i fikarummet eller på en fest ska ventilera sitt förakt för svagheten och berätta sanningen för oss andra, för oss som inte fattat hur världen är beskaffad.

Ser ut att bli en fin dag. Blir nog en promenad längs älven ner mot city och mötet jag ska på mitt på dagen. Så lycklig över att få finnas till. Tänker allt mindre på det liv jag borde ha levt och som jag skulle kunna leva, för i slutänden är allt sammantaget det liv jag faktiskt lever just nu. Det gäller att försöka befinna sig exakt på den plats där livet pågår. Undrar om det finns en karta, möjligen även en kompass, för att hitta rätt i den själsliga geografin? Sedan undrar jag om inte smärtan, lidandet är starkt kopplad till vår vilja till liv. Att det behövs motpoler, lust, glädje mot smärta, lidande för att vi ska drivas framåt – inte minst för att vi ska kunna uppleva skillnaderna. Vi måste kanske frukta döden för att livslågan ska hållas brinnande?

För övrigt torde det vara omöjligt se bortom sig själv om man bara är intresserade av sin egen spegelbild.

Etikett: välfärd

Hjälpen till inlandet

Välfärd och böcker

Trogen idealen

Att falla mellan stolarna

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv