Etikett: Författarworkshop

Slutar som chefredaktör

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen stirrar stint in genom köksfönstret här på Anderstorp i AIK-land. Det tycks sväva en darrande oro över dessa trakter, då det åter är dags för AIK att spela hemma och då med kniven mot strupen. För att knipa åt sig guldet krävs tre raka vinster och det mot ett Frölunda som verkar vara både tyngre och snabbare än AIK. AIK har denna säsong inga ”spjutspetsar”, inga stjärnor utan är ett lagom bra lag som i serien tröttat ut motståndet, vilket gjorde laget till en värdig vinnare. Men i finalspelet behövs det där lilla extra, portalfigurerna som kliver fram – något som fattas. Men än ska vi väl kasta yxan i sjön, utan jag hoppas naturligtvis på tre raka vinster – även om denna önskan känns en aning utopisk.

Vasaplan 2015 nr 24
Slutar som chefredaktör för Vasaplan.

Jag kliver av posten som chefredaktör för gatutidningen Vasaplan, då styrelsen valt en ny väg genom att bygga upp en ny redaktion. Det har varit roliga och intensiva då jag fick vara med att skapa tidningen (särskilt då det kom att bli vägen tillbaka för mig personligen). Emellanåt krävdes det sin man att med små medel få det hela att rulla runt. Ibland fick vi trolla med knäna. När jag i februari valde att ta tjänstledigt fram till augusti, så var det en nödvändighet då tidningsjobbet krockade med boksläppet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och turnén med berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Detta ska även ses med bakgrund av den stroke jag drabbades av i augusti 2015. I dagsläget har jag svårt att förstå hur jag orkade vara chefredaktör under förra hösten, då jag var rätt så märkt av proppen i lillhjärnan – men på något underligt sätt gick det. Nu har jag repat mig ganska bra och är åter klar i knoppen – men då bokningarna för kommande höst redan nu börjat strömma in, finns det inte längre plats i mitt liv att göra tidningar. Vasaplan är en viktig tidning – och den gör verkligen skillnad, det vet jag.

Skriva_IS
Skriv mer, skriv bättre, kanske en roman? Gå kurs hos oss!

Är det några därute som som vill lära sig mer om skrivandets hantverk? Ja, då har jag ett tips. Jag och kollegan Micke Berglund kör en författarworkshop i Umeå sista juni till tredje juli. Det är ett späckat schema med föreläsningar, seminarier, skrivuppgifter och go’fika. Pris för 3½ kursdag inklusive fika är 3000 (inkl moms). Vi har plats för 12 deltagare. Vi håller till i Kärnhuset.

Läs mer.

För övrigt ska jag denna dag tvätta Lenas skitiga bildäck – vilket ligger helt i min nivå för kunnandet om bilar och andra motorfordon. Tanka, ratta, bromsa och gasa, plus rengöra skitiga vinterdäck är precis vad jag klarar av. Men Lena tycker att jag trots dessa brister är en riktig karl. Säger hon i varje fall.

 

Den viktiga skottsekunden

Av , , Bli först att kommentera 1

Skottår i all ära, men jag vill nog hävda att skottsekunden är strået vassare. Det handlar om ett mycket exakt ögonblick som är över innan du blinkat, men som trots det onekligen påverkat tiden du lever i – och tiden går ju alltid framåt, obevekligen framåt. Skottsekunden är en extrasekund som ”skjuts” in lite då och då för att uppdatera tiden i förhållanden till jordens oregelbundna rotation. Det finns tydligen ojämnheter i kosmos, vilket tyder på att allt inte är byggt med spikraka linjer. Således försvinner det då och då en eller flera sekunder. Senast man lade till en extrasekund var den 30 juni 2015. Jag lovar att återkomma när nästa sekund ska skjutas in i vår tideräkning. Omtumlande, eller hur?

Tiden, vad är tiden? Mätbar med våra klockor, eller genom att studera solens vandring över himlen eller att se hur skuggorna faller ut över marken. Klart är att i det stora hela så finns vi människor här på jorden ett mycket kort ögonblick. Ungefär som den där skottsekunden. Vår tid är utmätt och livet är ändligt. Ingen kommer kommer undan – trots att man då och då tillför tiden en och annan sekund. Finns tiden? Hur länge är klockan tolv? Blir den någonsin tolv – för direkt den blir det så är den ju någon millisekund över tolv …

tiden
Tiden är ingenting.

Mäns medelålderskris brukar bestå i att vi ständigt ska bevisa vår odödlighet genom att på utslitna knän tokspringa fyra mil, att med svår svindel klättra uppför höga berg, att på bakhala skidor förflytta oss i passgång drygt nio mil i skogarna kring Mora. Själv har jag börjat med vattengympa.

Som vanligt vaknade jag tidigt, i ottan. Några minuter över fem och jag kliver upp direkt, för detta är den tid på dygnet då jag tänker som allra bäst, när jag skriver som allra mest, för att sedan slöa till fram mot tolvslaget, vid lunchtid. Efter det så brukar jag uträtta ärenden, promenera, slötitta på TV, aktiviteter då jag inte behöver använda så mycket av min tankekraft -den som vid den tiden knappt finns.

För övrigt så har jag en hel del projekt att försöka hålla ordning på. Spännande, lite nervöst. Men med en känsla av att vara på väg – framåt, alltid framåt!

Ps! Är nån intresserad av att lära sig mer om det litterära skrivandet, om att få hjälp att skriva klart diktsamlingen, romanen, släktkrönikan? Kika då inpå denna sida:

Författarworkshop i Umeå