Etikett: tiden

Lider av tidsanemi

Av , , Bli först att kommentera 6

Fem dagars ledighet. Sedan bär det av mot Lycksele för att berätta om Ester, fjärde framträdandet i Lycksele, om jag räknar med Esterdagen i juni. Kan bli en femte, om bokningen i Knaftens bygdegård blir av. Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen.

Spring Kent, spring! Signera all världens böcker.

Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare skrivit och sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

”Tiden efter Ester” är en titel som tilltalar mig: en slags självbiografi som beskriver allt som skedde i samband med boksläppet. Om det inte blir genomförbart, skulle jag kunna skriva om skrivandet, en slags handbok om skrivandet i stort och smått; en bok som vänder sig till de som ville bli författare.

Om jag, med alla hinder, klarat av att skriva sju romaner och en självbiografi, så borde det finnas fler som fixar det. Däremot kan jag inte hjälpa och tipsa de som saknar vilja och uthållighet. Saknar man dessa egenskaper kan jag endast rekommendera ett inköp av ”Stora trolleriboken för hemmabruk”. Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

Vintern 2020 var rullatorn min vän. 

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.

Ska jag bli poet?
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra.

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Tiden – ett hot!

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

Bäckmyran. Torpet, det rödmålade. Mitt hem.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

 

Spåren försvinner

Av , , 2 kommentarer 5

Promenad i torsdags. Igår var benen tunga som bly. Cement i skorna och en djävulsk värk. Parkinson visar upp sitt fula tryne. Separationsångest? Brist på kreativitet? Jag vet inte … Sovit dåligt efter ett tungt samtal med en god vän, som hamnat i knipa. Kan bara hjälpa med mina ord, genom att lyssna, resten av striden får den drabbade klara av på egen hand. Jag kan visa mitt medlidande, om nu det är en tröst.

Klart är – det händer ständigt något nytt i en människas liv. När man just fått ordning på ett problem, så dyker nästa upp. Det talas så fint om att man ska välja sina strider, men jag befinner mig ju i ett ständigt krigstillstånd. Välja sina strider… Det handlar mer om att slåss för sitt liv eller fly, men fienden väntar listigt på flankerna och tar en lätt under flykten. Rädslan tar över, styr en, blir verklig – trots att rädsla bara en känsla, ingen verklig varelse.

Försöker, så långt jag orkar sträcka mig ut ur min smärta, att vara en medkännande människa – men det är ju så lätt att bli självupptagen och bitter. När det gäller de sjukdomar som drabbar oss, kan det ju verka fåfängt att ta plocka fram svärdet och ta till strid. Jag gör så gott jag kan, mer går inte begära av den sjuke. Slåss mot uppgivenheten, mot maktlösheten. Dagen jag förlorar hoppet så har jag kapitulerat. Fast jag blev häromdagen uppiggad och glad, när en av polarna skrev att jag var urstark. Det är bra att få höra sånt, även om det är osant, för att orka kämpa och inte förlora hoppet.

Idag ska jag åter ut vandra, stödd av mina stavar. Vi ska gå en sväng längs strandpromenaden. Guran blir med. Mannen  som måste röka ett tiotal cigaretter och dricka två liter starkt kaffe för att överhuvudtaget orka hålla uppe ögonlocken uppe och så sakta vakna till liv. Han är en gammal vän som jag återfått. En bonuspolare. Tiden är ingenting. Nyss sparkade vi boll, nyss busade vi och drack mellanöl – sen ett tomrum, skilda vägar, för att stöta ihop igen, som sjukliga, gamla gubbar. Fast i sinnet spelar vi fortfarande boll (Nja inte Guran. Han svävar fram med två centimeter luft under skorna.)

En dikt? Inget tvång.

Osynliga fotspår

Den blöta myren,
gurglar hotfullt
för varje steg jag tar.

Skogsbrynets lövsly
piskar mitt ansikte.
Spikraka tallar pekar finger
mot himlen.
Äntligen fast mark under fötterna.

Efter att ha vandrat
i denna skog
i ett sextiotal år,
stannar jag mitt i steget,
och vänder mig om.

Mina spår är borta,
osynliggjorda
av markens andetag.

Tror mig veta var jag är.
Skogen och myrarna
ligger på mina domäner.

Sätter upp ett hundratal skyltar
och skriver
med mitt röda blod
ett budskap till eftervärlden: 

En gång,
i tid och otid,
vandrade här en man
som ständigt var
blöt om fötterna.

Sanningen är smärtsam.

En ensam människa
kan omöjligt göra en stig.

(Juli-feb 2020–21)

© Kent Lundholm

 

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Tidens ursinne

Av , , Bli först att kommentera 5
Kliver upp 04,35 när klockan egentligen är är 05,35, vilket vår biologiska , inre klocka skiter i. Den följer solen. Men enligt ett EU-beslut ska manipulerandet med våra klockor avskaffas hösten 2021 (för de länder som vill det). Tidsomställningen höst och vår, har plågat oss sen 1980.

 

Visste ni att man försökte införa sommartid i Sverige redan 1916 för att spara elström. Men det var böndernas protester som ledde till att man redan efter 6 månader skrotade manipulerandet med tiden.

 

En undersökning från 2008 i New England Journal of Medicine konstaterade att risken för hjärtattacker – i varje fall i Sverige – ökar under dagarna omedelbart efter övergången till sommartid på våren. Vintertiden gör oss nedstämda, skapar sömnbesvär, ger oss ett ökat sug efter godis, samtidigt som vi känner oss trötta och orkeslöshet och att rörligheten minskar. Vår kemiska fabrik inne i skallen protesterar.
Skrota skiten! Är klockan 05.00 så är den det! Lita på den biologiska klockan, den lär ha tickat och gått i nån miljon år.

 

Men lik förbaskat så manipulerar vi med tiden, än åt vilket håll den förskjuts. I bondesamhället hade man väl nytta av sommartiden? Nä, inte ens då. När koen råma där i lagårn var hä möran. Dags att kliva upp.
Klockan mäter tidens ursinne och drivs av oron. (I varje fall mekaniska klockor …)

Läser allt – samtidigt

Av , , 1 kommentar 8

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv  vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Kärleken en gåva

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är svårt att vara människa utan ha någon att vara människa åt. Kärleken kan vi endast få som en gåva. Kärleken är omöjlig att kontrollera; ett mysterium som inte kan förstås av intellektet. Kärleken kan bara upplevas.Kärleken är motsatsen till skammen. Ju djupare kontakt mellan två människor, desto större kärlek. Vi blir sedda, hörda, vi blir berörda. Fast allt detta är redan sagt för snart 2000 år sedan.

lycklig anka

1. Kor. Bibeln

Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

För övrigt riskerar de som ständigt stressar att bli tagna som gisslan av TIDEN.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Mental anorexia

Av , , 1 kommentar 2

Mental anorexia. Blir rädd för orden, för att jag inte ska klara av att sätta dem i rätt ordning och ge dem rörelse. I ett av skåpen inne i mitt arbetsrum ligger förarbetet till två romaner. Börjar jag bläddra i någon av pärmarna, vet jag att det kan vara starten till minst två års intensivt arbete. Med ålderns rätt har jag inte den orken längre – särskilt inte då min hjärna numera så lätt kokar över och skapar en mental härdsmälta.

stress-2051408_960_720

Tiden är ett mått på det som hände före och efter, samtidigt finns en tid som i det tysta ständigt pågår. Den utmätta tiden.

svamp

September. Tiden för att plocka lingon. Svamptider. Även den tid då älgen blir brunstig och gräver gropar i skogen. Fåglarna gör sig redo för att i flock flyga söderut. Göken lär ska flyga ensam, med hjälp av stjärnorna till Afrika. Löven gulnar och faller. På marken ligger stela och orörliga maskar.

För övrigt består världen omkring oss mer av ting än av människor.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Brottas med orden

Av , , Bli först att kommentera 3

Tänk ändå – bara tio dagar kvar av augusti. Hösten är snart här, eller så är den redan här. Att tiden gått fort tyder på att jag hunnit göra en hel del, att sommaren varit intensiv. Men lite distans kommer jag att kunna minnas allt kul jag gjort, men just nu är tiden maj-aug en stor klump av komprimerad tid.

fotboll

OS är snart slut och det är ett OS som jag bara följt sporadiskt och slumpvis. Köpte tidigt en OS-tidning så att jag, som i vanliga fall, skulle kunna bocka av det jag skulle se, men gav upp i ett tidigt stadium. Inte hade jag tid, eller lust, att hänga fram teven dag och natt. Men bollsporterna och delar av friidrotten har jag följt. Vad gäller detta OS för svensk del, så får vi ödmjukt tacka våra duktiga kvinnliga idrottare.

skriva

Suttit med mitt korrektur, 300 sidor där varje ord, varje rad ska analyseras, där allt onödigt ska strykas, där stycken kastas om, karaktärer fördjupas och miljön gestaltas. Det är en hel del jobb – och jag berätta att timpenningen är näst intill obefintlig. Belöningen kommer när boken klar. Men i stort ligger man ute med ”lönen” ett par tre år, ibland längre. Drömmer om ett stipendium, det skulle ge mig andrum.

För övrigt har jag sovit gott i natt, hela sex timmar. Så nu har tjutet i skallen tystnat.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Den viktiga skottsekunden

Av , , Bli först att kommentera 1

Skottår i all ära, men jag vill nog hävda att skottsekunden är strået vassare. Det handlar om ett mycket exakt ögonblick som är över innan du blinkat, men som trots det onekligen påverkat tiden du lever i – och tiden går ju alltid framåt, obevekligen framåt. Skottsekunden är en extrasekund som ”skjuts” in lite då och då för att uppdatera tiden i förhållanden till jordens oregelbundna rotation. Det finns tydligen ojämnheter i kosmos, vilket tyder på att allt inte är byggt med spikraka linjer. Således försvinner det då och då en eller flera sekunder. Senast man lade till en extrasekund var den 30 juni 2015. Jag lovar att återkomma när nästa sekund ska skjutas in i vår tideräkning. Omtumlande, eller hur?

Tiden, vad är tiden? Mätbar med våra klockor, eller genom att studera solens vandring över himlen eller att se hur skuggorna faller ut över marken. Klart är att i det stora hela så finns vi människor här på jorden ett mycket kort ögonblick. Ungefär som den där skottsekunden. Vår tid är utmätt och livet är ändligt. Ingen kommer kommer undan – trots att man då och då tillför tiden en och annan sekund. Finns tiden? Hur länge är klockan tolv? Blir den någonsin tolv – för direkt den blir det så är den ju någon millisekund över tolv …

tiden
Tiden är ingenting.

Mäns medelålderskris brukar bestå i att vi ständigt ska bevisa vår odödlighet genom att på utslitna knän tokspringa fyra mil, att med svår svindel klättra uppför höga berg, att på bakhala skidor förflytta oss i passgång drygt nio mil i skogarna kring Mora. Själv har jag börjat med vattengympa.

Som vanligt vaknade jag tidigt, i ottan. Några minuter över fem och jag kliver upp direkt, för detta är den tid på dygnet då jag tänker som allra bäst, när jag skriver som allra mest, för att sedan slöa till fram mot tolvslaget, vid lunchtid. Efter det så brukar jag uträtta ärenden, promenera, slötitta på TV, aktiviteter då jag inte behöver använda så mycket av min tankekraft -den som vid den tiden knappt finns.

För övrigt så har jag en hel del projekt att försöka hålla ordning på. Spännande, lite nervöst. Men med en känsla av att vara på väg – framåt, alltid framåt!

Ps! Är nån intresserad av att lära sig mer om det litterära skrivandet, om att få hjälp att skriva klart diktsamlingen, romanen, släktkrönikan? Kika då inpå denna sida:

Författarworkshop i Umeå

Ta rygg på dagen

Av , , Bli först att kommentera 2

En dag att ta rygg på, tassa efter i bakhasorna, som en skugga. I övrigt tycks jag ha vaknat till en dag då jag inte riktigt ryms i min egen kropp, då även själen får skavsår. Jo, det finns sådana dagar. Det är inte mycket man kan göra, förutom att vänta och träna på sitt tålamod. Tittar på mitt armbandsur och inser att den mäter det som hände före och efter en viss tidpunkt. Hur länge är min klocka kvart i sju? Aldrig. Direkt den blir kvart i sju så är den inte kvart i sju längre. Klart är att jag, trots svårigheterna att mäta den exakt, upplever tiden som allt mer dyrbar. Min tid. Tiden den ilar, kryper, galopperar, travar, men den står aldrig stilla. Ändå bär jag alltid mitt armbandsur, för hur det nu än är så uttrycker den tidens gång och när visarna tuggar sig runt urtavlan så tickar den fram en slags trygghet i sina försök att frysa varje litet ögonblick.

klocka

Redan i barndomen bestämde jag mig för att bli författare. Jag hade inte de bästa förutsättningar eftersom jag hade en släng av dyslexi och dessutom hade rysligt svårt att sitta stilla. Men när jag gick i årskurs sju fick jag en liten, ljusblå skrivmaskin av mor och far och från den stunden har jag skrivit oavbrutet. Visserligen så skulle jag  hinna bli drygt 40 år innan min första roman publicerades, men under hela mitt liv gick jag omkring och förberedde mig för det tillfället. Jag gick fram genom livet och fotograferade med mina ögon; tog bilder av världen och människorna och klistrade in dem i mina inre fotoalbum. Jag skrev in det som sades i små svarta anteckningsböcker, samlade på kloka meningar och korkade påståenden. Jag sparade på intryck. Jag visste att detta bevismaterial en dag skulle användas. Så blev det också. I dag har jag en hel hög med svarta minnesböcker. Utan dem skulle det mesta ha fallit i glömska.

För övrigt kan det mycket väl vara på det sättet att livet fungerar bäst när vi inte är medvetna om det.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,