Sommarväder. Klockan är några minuter över åtta och mina termometrar på skuggsidan visar båda på tjugo grader. Får nog ta cykeln och dra mig ner mot älven där det brukar fläkta, lägga mig på magen och läsa någon av de tre-fyra böcker jag påbörjat. I första hand ska jag nog läsa ut Richard Fords lite märkliga roman ”Kan jag vara Frank med dig?” En roman som ska avhandlas och analyseras  nästa gång som medlemmarna i Pig Hills manliga bokcirkel strålar samman.

Det har varit upplyftande med denna form av ”gruppläsande” då alla har läst samma bok och som ofta har lett till en hel del olika tolkningar. Dessutom får man chansen att läsa något nytt eller ge sig i kast med en klassiker, då vi i gruppen roterar mellan att vara värd för träffarna och att då få chansen att välja ut den bok som ska läsas. De senaste åren hade jag kommit av mig med romanläsandet, då jag blev allt för uppslukad av mitt tillfrisknande (vägen tillbaka till livet) och skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Jag behövde verkligen komma in i detta sammanhang – inte bara för bokläsandets skull, det är minst lika värdefullt att få bli en del i gänget av kloka män.

Brukar roa mig med att tänka på var jag skulle resa ifall det strömmar in pengar från bokförsäljningen. Det var ett tag sedan jag var utrikes – och det har att göra med mina sjukdomar och att som konsekvens av detta blivit pank. Jag är visserligen tacksam över att ha överlevt och kunnat återvända till ett rätt så själsligt rikt liv. Är tacksam för att ha en enkel bostad, att få se min dotter le varmt mot mig, tacksam för att vara omgiven av så många fina vänner och över att ha träffat en underbar kvinna. Däremot har det alltid fattats pengar, så några resor har det inte blivit de senaste tio åren.

Men jag har rest en hel del under perioden slutet av sjuttiotalet och fram till 2005. Över trettio länder har jag besökt, vissa flera gånger. Två gånger till Kina, tre gånger till Paris, sju gånger till den grekiska övärlden, två gånger till Marocko. Störst och märkligast av dessa resor torde vara den jag gjorde 1986, då jag på vinst och förlust, köpte en enkelbiljett till Kina. En märklig resa som jag aldrig glömmer.

Så åter till frågan: Var skulle jag idag resa ifall pengarna strömmade in? Innan jag fick min stroke och den hjärnstress som lämnades kvar, så har jag alltid varit inne på att besöka en storstad. Kanske åka till New York, men där var jag ju 1987. Barcelona, London, Prag … Sedan har jag blivit tvungen att tänka om. Jag klarar ju knappt av ett par timmar inne i centrum här i Umeå (en halvtimme på Ikea), innan det börjar pipa och tjuta i skallen – mitt huvud skulle väl flyga i bitar om jag försökte ta mig fram i London?

Så nu handlar mina resefantasier allt oftare om små grekiska fiskebyar, vackert belägna kurhotell i Spanien eller Kroatien. Nåt sånt. Stillhet, lugn, vila – samtidigt som jag kommer att tvingas kämpa mot ledan. Jag har ju den sidan i mig också. Men hur det nu än är med den saken måste jag inse mina begränsningar. Jag har trots allt blivit en farbror på 58 år som haft en stroke och som lider av bipolär sjukdom, ADHD och sist men inte minst av diabetes. Jag är multisjuk, som man säger på läkarspråk.

För övrigt ser jag att Umeå blivit utsett till årets svenska klimatstad. Skickar ett tips till ansvariga politiker. Se till att ”bromsa upp” trafiken här på Backenvägen, den som passerar utanför min husknut, så skulle i varje fall Pigg Hill bli mer miljövänlig. Latoxarna som kör längs den vägen för vidare transport till Umedalen, ”orkar” inte svänga ut på den breda, snabba E 12 femhundra meter bort, utan de vill istället tjäna 36 sekunder genom att köra genom tätbebyggt område.