Etikett: resor

Bok om att färdas

Av , , 1 kommentar 4

KENTS BOKTIPS. Första veckan var månad skriver jag om böcker jag anser vara läsvärda och puffar för dem. Det är inga regelrätta recensioner, utan mer som min högst privata åsikter om vad som är bra eller inte.

En inspirerande och vacker reportagebok

Konsten att färdas
Göran Lundin, text
Erland Segerstedt (foto)
Ord & visor förlag

En inspirerande reportagebok om att resa.

Covid-19 har vänt upp och ner på våra liv. Inte minst vårt resande. Visserligen har resandet till en del länder blivit tillåtna, men det finns inga tomma, smittfria fläckar på vår jord dit vi riskfritt kan bege oss. Istället lär vi oss kanske i större utsträckning att uppskatta att resa i det ”lilla”, i våra lokala omgivningar. I alla tider har människan rest och återvändarna har samlat folket kring elden berättat om sina äventyr. Vi reser då som nu för att upptäcka nåt nytt, för att vidga våra perspektiv. Vi reser också för att vila och ladda batterierna. Vi är skapta för att resa. Det ligger i den nyfikna människans natur.

Kärleken till fjällen
Reportageboken ”Konsten att färdas” (Ord & visor förlag) av författaren Göran Lundin och fotografen Erland Segerstedt är en tung, innehållsrik och vacker bok som omsluter 360 sidor av texter och bilder. Göran Lundin och Erland Segerstedt har speglat resandet i stort och smått, och de har lyckats skapa bok som bör tilltala en bred läsekrets. Jag började att bläddra igenom boken och insåg snart att det är fullt möjligt att börja läsa vilket kapitel som helst. Läsaren kan göra anhalt vid de kapitel som påminner om ens egna resor, eller vid de reseskildringar som beskriver de drömresor vi så länge velat göra – eller de man inte längre orkar genomföra. Boken nådde mig i juni då en kvävande värmebölja parkerat över landet. Jag ”kylde ner mig” genom att börja läsa Görans berättelser om färdsätten i fjällen, på skidor, skoter, i kängskor, och samtidigt titta på de vackra foton som kompletterade texterna. När jag läst hela boken framstår just dessa fjällresorna också en av bokens verkliga höjdpunkter, då såväl text som foton utstrålar en ovillkorlig kärlek till dessa platser och de människor de stött ihop med.

Utmanade Stålfarfar
I boken finns ett smörgåsbord av olika slags resor. Göran berättar om en del märkliga (och jobbiga) färdsätt han gjort. Men det är de lite mer udda resorna som fångar mitt intresse. Ett av de mest underhållande färdsätten som han gett sig på är när Göran Lundin ska resa i Stålfarfars (Gustav Håkansson) anda, med andra ord en cykeltur genom Sverige, från norr, till söder.

Stålfarfar 1951

Det uppstod en del vedermödor under detta färdsätt. Cyklarna kärvar och går sönder, motvinden suger kraften ur dem, och efter de dagliga 8–10 timmars cykelpassen orkar de knappt sätta upp tälten. Sen kommer smärtorna i smalbenen. Bakom de cyklande kommer fotografen Erland bekvämt körande i följebilen. Det intressanta i dessa berättelser ligger inte i den bitvis plågsamma cykelturen, utan mer i de anekdoter som Göran berättar om de platser de stannar till vid och framför allt de människor de möter. När de kommer trakterna av Vårgårda stöter de ihop med Gösta ”Fågelum” Pettersson, som i lagtempo tillsammans med sina bröder tog OS-brons 1968.

Resandet tar död på fördomar
Under denna pandemi ska vi minnas de resor vi gjort och längta till framtida färdsätt. Därför fyller reportageboken ”Konsten att färdas” en viktig roll. Våra tankar växer när vi reser och vi inspireras över världens storlek. När vi färdas genom geografin upptäcker vi att människor ser annorlunda ut och vi lär oss om andra kulturer och folk. När vi reser öppnar vi oss för världen. När vi släpper rädslan för att våga ta del av nya idéer och tankar, kan vi se förbi varandras skillnader och lära oss något nytt. Resandet i alla dess former är nog den bästa utbildning vi kan få. Att färdas i vår värld är det bästa vaccinet mot fördomar och rasism.

Det finns många skäl till att läsa denna reportagebok. Det är en bok som efter genomläsning kan ligga framme på bordet i vardagsrummet, så att man emellanåt kan slå upp en sida och haka på nån av författarnas föreslagna resor. ”Konsten att färdas” är en läsvärd och intressant inspirationsbok för alla de som drömmer om framtida resor – men det är även en bok för alla de som av olika skäl inte längre kan ge sig ut världen.

/Kent Lundholm 2020-07-02

Om:

Göran Lundin, född 1950 i Skellefteå men uppvuxen i Umeå.

Göran Lundin

Efter journalistutbildningen och några år i Stockholm började köra buss. Något han fortsatt att göra i Skellefteå. Det var författare han skulle bli och det blev han också. Han har gett ut ett tjugotal titlar. Sedan blev han förläggare.

Erland Segerstedt född 1954 var under många år pressfotograf hos Folkbladet innan han blev frilansfotograf med basen i Skellefteå.

Hypomana resor

Av , , Bli först att kommentera 4

September 1986. Svettig och med hög puls stod jag på en tvärgata några kilometer från Himmelska fridens torg i Peking. Jag hade tagit av mig den tunga ryggsäcken och vecklat ut kartan för att ta en ny riktning.

När jag tittade upp hade ett par hundra kineser ställt sig i en ring kring mig. De studerade mig nyfiket under bitande tystnad. Jag var en många västerlänningar när regimen i Kina öppnat gränserna för oss i Väst. Plötsligt kunde man åka kors och tvärs i detta väldiga, mystiska land. Men lika märkligt detta land var för mig, lika märklig var jag som västerlänning (”Banannäsa”) för de kineser som varit instängda bakom en mur i tusentals år.

Jag hade några månader innan gått runt i ett regnigt Umeå och känt mig vansinnigt uttråkad. Min värsta fiende då som nu var långtråkigheten. Då brukar jag byta spår.

I skyltfönstret i en centralt belägen resebyrå mitt i Umeå, hängde en stor affisch med kinesiska muren som ringlade sig fram över bergen. Dit ska jag åka, flög tanken genom mitt huvud. Jag hade genomlidit en hemsk vistelse i Oslo, ett kraschat förhållande, en refuserad roman och att jag dessutom var en aning hypoman i min ännu inte upptäckta bipolära sjukdom. Jag var rysligt impulsiv.

Jag köpte en enkel flygbiljett till Peking. Att som alla andra sitta på ett tåg i två-tre veckor längs transsibiriska järnvägen var inget som tilltalade mig. Skulle jag till Kina så skulle det gå undan. Nu stod jag där, ensam, övergiven, förlorad nånstans i Peking med flera hundra kineser omkring mig.

En märklig resa. Jag var ju i grunden så livrädd för förändringar, för överraskningar. Ändå reste jag dit ensam. Utan direkta förberedelser, förutom att jag läst en bok om resandet i Mittens rike. I månader kom jag att kuska runt i detta land. Det var en tungrodd resa. Knepigt att skaffa biljetter, en otrolig språkförbistring, enorma avstånd i trånga, illaluktande tåg. Jag glömmer aldrig detta äventyr. Än i dag är hela den resan drömlik. Det händer ibland att jag tvivlar på att jag verkligen varit där – men så tittar jag i albumet med alla fotografier där jag poserar på Muren, i den Förbjudna staden, Stenskogen, Terrakottaarmén.

Det finns fler liknande ”drömda” resor, händelser i mitt liv. Kanske har jag varit hypoman, rent av djupt deprimerad. Vad vet jag? Jag har trots ett inre motstånd, en djupt bevarad rädsla för förändringar – trots allt stångat mig fri från Långtråkigheten. Jag reste. Jag kom och jag såg. Sen kom diagnosen: Bipolär sjukdom typ 1. Året var 2004. Jag hade gått i väggen efter att ha jobbat dygnet runt med det filmmanus som skulle bli en TV-serie. Allt var klappat och klart när hela SVT Drama föll i bitar och vårt  filmprojekt sköts i sank. Jag hamnade på psyket och blev medicinerad. Kröp in i en bubbla. Var lugn och frånvarande.

Efter 15 års medicinering tvingades jag sluta ta dessa tabletter (Litium) då de förvärrade den Parkinson som upptäcktes 2018. Jag kröp ut ur bubblan. Mina närmaste sa att Kent har återvänt. Jag blev närvarande. Visserligen svänger jag snabbt i humöret, upp och sen ner, men jag blev levande. Några vidlyftiga kinaresor är det inte fråga om längre. Men jag är tacksam för de jobbiga åren då jag levde i min bipolära värld (i kombination med min ADHD). Det blev mycket gjort. Många resor blev det. Jag lade även grunden för mitt författarskap. Samtidigt som jag levde farligt. Det är rysligt höga, dödlig fall när man slår i marken från toppen av en mani ner i en bipolär depression.

Ser ut att bli en varm dag. Igen. Värmebölja kallas det. Dessa dagar kommer fler att dö av värmen än av coronaviruset och Covid-19. Pestens tidevarv. En jävla tur att jag hann besöka Kina (två gånger). Behöver inte dö i bitterhet. Visserligen har livet varit en slänggunga, men mycket har blivit gjort. Inte minst alla yrken jag prövat på: Sjuksköterska, akupunktör och laserterapeut, journalist (radio, TV, tidningar), landshövdingens pressekreterare, chefredaktör, informatör, webbmaster – och författare. Från Kina till Ersboda.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Nackspärr och solsken

Av , , Bli först att kommentera 1

Vaknade med en djävulsk nackspärr. Nej, jag har inte sovit i skinnsoffan, utan legat i min sköna säng. Men jag måste på något sätt ha legat snett med skallen, för nu går den knappt att vrida åt vänster. Nåväl, det kunde ha varit värre. Som kvinnan som vaknade upp utan underkropp, ett märkligt neurologiskt fall som Oliver Sacks beskrivit i en av sina böcker. Kvinnans hjärna hade på något sätt kopplat bort underkroppen från medvetandet så att de blev ”osynliga” för ögonen. Det spelade ingen roll vad doktorerna sa, så skrek hon tillbaka att de måste vara blinda. Underkroppen är ju borta, era idioter!

oliver

Eller om mannen som en dag förväxlade sin frus huvud med sin hatt och som grep tag i hennes skalle i sina försök att sätta den på sitt huvud. Jo, hjärnan är en märklig fettklump som vi bär ovanför våra axlar. De mest märkliga saker kan ske i våra hjärnor. Nu tror jag ju inte att hjärnan har så mycket att göra med min nackspärr, förutom att den larmar med smärtimpulser när jag vrider huvudet åt vänster.

En fin dag därute. Det gör mig på bra humör. Ska ut och cykla – gissa vart? Jajamen, till apoteket. Måste dit även på torsdag eftersom läkaren låst uttaget av medicinerna med två dagars mellanrum. Bra, va? Men han kanske menar att det är nyttigt för mig att cykla runt till stadens apotek ett par tre gånger i veckan och på så sätt tappa några kilon. För jag har ju absolut inget annat för mig, utan sitter bara här och inväntar nästa besök på apoteket. Däremellan är det provtagningar och läkarbesök. Detta var dagens gnäll.

För övrigt börjar jag allt mer tycka att jag rest färdigt, att allt det som ligger långt borta blivit ointressant. Jag har med åren upptäckt att det finns så mycket som är intressant i min närmiljö, i det lilla. För att inte tala om allt spännande som rör sig i min fantasi.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

En begravning och två resor

Av , , Bli först att kommentera 3

Kvart i sex. Solen lyser utanför mitt fönster. Skulle bara se slutet på en film, vilket ledde till att jag naturligtvis somnade på soffan och vaknade vid femsnåret med kläderna på, liggande i soffan – utan några som helt minnen av hur filmen slutade. Låg och läste en stund, sen klev jag upp och övergav tanken om att kunna somna om. Det är ungefär lika stor chans som att få en komet i skallen. Var ganska slut efter middagen, men så hade jag färdats tjugo mil i bilen och varit en av de cirka femtio som i Åmelse kyrka tog farväl av Ebbe.

20160708_215059

Ebbe Brändström från Maltträsk var en betydelsefull person under min uppväxt. Han var en de personer som verkligen såg mig och hjälpte mig att överleva i en värld som ständigt skrämde slag på mig. Om jag verkligen kände Ebbe är svårt att säga, men jag lärde mig känna hans egenskaper och personlighet – men så tillbringade jag mellan årskurs ett och sju mer än 2000 timmar med Ebbe. Det var han som körde bussen mellan Baklandet och Lycksele, en färd som tog cirka en timme och femton minuter – enkel väg. Redan under första bussresan satte jag mig längs fram i bussen, på sätet bredvid honom. Jag var ju van att mest umgås med vuxna människor, då Bäckmyran tidigare tömts på varenda unge. Jag kom istället att mest leka med gamla gubbar eller lyssna på farmors märkliga berättelser. Så medan de övriga skolbarnen satt längst bak i bussen och delade på hemligheter, satt jag längst fram bland de vuxna. Ebbe pratade och rattade bussen, berättade mängder med små skämtbitar, analyserade världsläget och skattade ofta och gärna. Han skrattade med hela kroppen och var det åt något riktigt roligt, så böjde han huvudet bakåt och skrattade rakt upp i taket, vilket ofta skapade en oro i bussen då vägen var smal och krokig. Men det var aldrig någon fara då Ebbe skulle ha kunnat ratta bussen ända in i mål med förbundna ögon.

En rysning gick genom min kropp när en av Ebbes döttrar berättade att Ebbe ”hållit koll” på mig under årens lopp, under de drygt tio år som han bott på sjukhem efter en stroke. ”Han frågade ofta hur det gick för dig, om du skrivit nån ny bok. Jo, han höll koll på dig.” Kanske är det så att 2000 timmar tillsammans med en annan människa knyter fler osynliga band än vi kan ana.

Men som sagt – han såg mig. Han såg den lille, smale grabben med lockigt, vitt hår som hade svårt att sitta stilla och som blev orolig av att sitta instängd. Så jag fick följa med ut när mjölkkrukorna skulle lastas på och senare fick jag bli förste inplockare av postväskorna som hängde på rangliga pinnar längs vägen. Antingen hängde jag ut genom fönstret eller stod i den öppna dörren och fångade in postväska efter postväska. Alla dessa aktiviteter stillade oron i min ADHD-kropp och tog död på känslan av att ha långtråkigt.

20160708_215242 20160708_215322

Efter begravningen, vid kyrkkaffet, reste sig en efter en och delgav sina minnen av Ebbe. Jag satt länge tyst och undrade om jag hade något att tillföra, tills jag insåg att jag verkligen hade något att berätta. Om mitt bussåkande med Ebbe, om alla skratt, om vägarna vi färdades efter. Men jag berättade även kort om hans sårbarhet och hur han då och då gick till sin ”terapeut”, som var min mamma, för att prata ut, gråta en skvätt och sedan komma ut som ”en ny människa”. Det blir sällan en rättvis bild av en människa om man enbart beskriver det ljusa och allt skrattade. Vi människor är mångt mer komplicerade än så.

flyga

Idag ska vi besöka Lenas bror i hans sommarpalats. Någonstans utanför Botsmark. I morgon ska vi tvätta och stryka kläder, för att under måndagen packa våra väskor. Sen flyger vi söderut till Stockholm.. Vi får låna Uffe och Gabriellas lägenhet på Kungsholmen, vilket är guld värt. Resan avslutas med några dagar på deras ranch. Vi hoppas på sol och värme.

För övrigt har jag snart skrivit klar version 5 av romanen. Nu börjar det likna nåt – trots att den är på tok för lång.

Resor och läsande

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommarväder. Klockan är några minuter över åtta och mina termometrar på skuggsidan visar båda på tjugo grader. Får nog ta cykeln och dra mig ner mot älven där det brukar fläkta, lägga mig på magen och läsa någon av de tre-fyra böcker jag påbörjat. I första hand ska jag nog läsa ut Richard Fords lite märkliga roman ”Kan jag vara Frank med dig?” En roman som ska avhandlas och analyseras  nästa gång som medlemmarna i Pig Hills manliga bokcirkel strålar samman.

books

Det har varit upplyftande med denna form av ”gruppläsande” då alla har läst samma bok och som ofta har lett till en hel del olika tolkningar. Dessutom får man chansen att läsa något nytt eller ge sig i kast med en klassiker, då vi i gruppen roterar mellan att vara värd för träffarna och att då få chansen att välja ut den bok som ska läsas. De senaste åren hade jag kommit av mig med romanläsandet, då jag blev allt för uppslukad av mitt tillfrisknande (vägen tillbaka till livet) och skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Jag behövde verkligen komma in i detta sammanhang – inte bara för bokläsandets skull, det är minst lika värdefullt att få bli en del i gänget av kloka män.

Brukar roa mig med att tänka på var jag skulle resa ifall det strömmar in pengar från bokförsäljningen. Det var ett tag sedan jag var utrikes – och det har att göra med mina sjukdomar och att som konsekvens av detta blivit pank. Jag är visserligen tacksam över att ha överlevt och kunnat återvända till ett rätt så själsligt rikt liv. Är tacksam för att ha en enkel bostad, att få se min dotter le varmt mot mig, tacksam för att vara omgiven av så många fina vänner och över att ha träffat en underbar kvinna. Däremot har det alltid fattats pengar, så några resor har det inte blivit de senaste tio åren.

Muren

Men jag har rest en hel del under perioden slutet av sjuttiotalet och fram till 2005. Över trettio länder har jag besökt, vissa flera gånger. Två gånger till Kina, tre gånger till Paris, sju gånger till den grekiska övärlden, två gånger till Marocko. Störst och märkligast av dessa resor torde vara den jag gjorde 1986, då jag på vinst och förlust, köpte en enkelbiljett till Kina. En märklig resa som jag aldrig glömmer.

Så åter till frågan: Var skulle jag idag resa ifall pengarna strömmade in? Innan jag fick min stroke och den hjärnstress som lämnades kvar, så har jag alltid varit inne på att besöka en storstad. Kanske åka till New York, men där var jag ju 1987. Barcelona, London, Prag … Sedan har jag blivit tvungen att tänka om. Jag klarar ju knappt av ett par timmar inne i centrum här i Umeå (en halvtimme på Ikea), innan det börjar pipa och tjuta i skallen – mitt huvud skulle väl flyga i bitar om jag försökte ta mig fram i London?

grekland

Så nu handlar mina resefantasier allt oftare om små grekiska fiskebyar, vackert belägna kurhotell i Spanien eller Kroatien. Nåt sånt. Stillhet, lugn, vila – samtidigt som jag kommer att tvingas kämpa mot ledan. Jag har ju den sidan i mig också. Men hur det nu än är med den saken måste jag inse mina begränsningar. Jag har trots allt blivit en farbror på 58 år som haft en stroke och som lider av bipolär sjukdom, ADHD och sist men inte minst av diabetes. Jag är multisjuk, som man säger på läkarspråk.

För övrigt ser jag att Umeå blivit utsett till årets svenska klimatstad. Skickar ett tips till ansvariga politiker. Se till att ”bromsa upp” trafiken här på Backenvägen, den som passerar utanför min husknut, så skulle i varje fall Pigg Hill bli mer miljövänlig. Latoxarna som kör längs den vägen för vidare transport till Umedalen, ”orkar” inte svänga ut på den breda, snabba E 12 femhundra meter bort, utan de vill istället tjäna 36 sekunder genom att köra genom tätbebyggt område.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,