Vaknar till en grå dag. Det snöar på sina håll i landet, men längst kusten i Västerbotten ska det på sin höjd falla lite regn och vara cirka fyra plus. Låter bra då Lena ska köra sin lilla bil till Skellefteå – med sommardäck. Underkylt väglag är farligt. Minns en gång för länge sedan, på den tiden jag körde Volvo Amazon, vilket var en rolig bil att sladda med under kontrollerade former. Det stora problemet var att denna framtunga, bakhjulsdrivna bil sladdade mest hela tiden. Jag och en kompis skulle till Vilhelmina. Vi åkte från Lycksele för si så där 30 år sedan.

Det var i november, snöfritt, men det regnade – och så frös det till. Bilen gled i sidled även när jag bromsat in och stannade precis innan diket tog vid. Hjulen snurrade, vi kom oss inte ur fläcken och jag föll ett par gånger på isgatan som nu bredde ut sig de tio milen fram till Vilhelmina. Det var då jag fick den smarta idén. Jag tog mig ner i diket och ut i skogen och började kånka fram den ena stora stenen efter den andra, som sedan lades i bagaget. När bakdelen av bilen tyngdes ner och gav en jämvikt till motorn i fronten, fick bakdäcken bättre kontakt mot underlaget och jag kunde köra, typ 30-40 km/h. Det tog en evighet att köra till Vilhelmina, men vi höll oss på vägen. Efter denna händelse körde jag året runt omkring med tegelstenar och gråstenar i bagaget i de två Amazoner jag kom att äga i mina unga år.

Det troende livet blir lätt till en dårskap för de som inte tror. Men så är det också svårt att med ord förklara tron för en annan, att beskriva något som inte går att se, att ta på. Möjligt kan man skapa en nyfikenhet hos tvivlaren, peka ut riktningen och berätta om den väg man måste följa. En människas inre liv är ibland bara en vag känsla av att det finns något mer, att det finns ”något” som är större än jag, men som inte går att nås genom intellektet eller att beskriva på ett ”vetenskapligt” sätt. Eller som hjärnkirurgen sa: ”Jag har opererat hjärnor i över trettio år, men har ännu inte sett en enda tanke.”

Men det är väl därför som det kallas för tro – och den tron är min. Jag är en stillsamt bekännande kristen som sällan går i kyrkan, som aldrig ber och sällan predikar. Min tro hjälper mig att förstå det som sker inom och utanför mig själv, och tanken av att det finns ”något som är större än jag” tar bort stora delar av mitt kontrollbehov. Jag får sinnesro av att acceptera det jag INTE kan förändra. Det ger utrymme till att skaffa mod för att förändra det jag verkligen kan påverka och förändra.

Min f.d svärmor har dött. Det var en mycket snäll och glad kvinna som jag kom bra överens med. Det fanns solsken i hennes leende. Vila i frid!

Såg som vanligt på morgonnyheterna i SVT (I TV 4 äter de ju mest paj och dricker dyra viner), och får allt mer känslan av att världen håller på att falla samma, att den inom kort kommer att slitas ut och itu. I Mellanöstern pågår ett vansinnigt krig där alla tycks slåss mot alla, med enda mål att hinna dräpa så många som möjligt. Kaos råder och i det får ondskan fritt spelrum.

För övrigt säger jag bara: Livet är kort, kyss mig långsamt.