Etikett: kärnkraft

Skräpet efter elbilarna

Av , , Bli först att kommentera 4

Satt några stunder under helgen och läste i en bok om blivit liggande. Numera går ju nästan all tid åt till att läsa det jag själv skrivit, så under snart ett år har det blivit mest om Ester, förutom fyra-fem böcker som vi läser i bokcirkeln. Den här boken köpte jag strax före jul av författaren själv då jag stod vid hans sida på Pilgatans kulturkafé och signerade böcker.


Journalisten Arne Müller.Belönad med Guldspaden 2016.

Jag har tidigare läst Arne Müllers reportagebok ”Om Stockholm, städerna och resterna” (Ord & visor förlag) som var en bra, lågmäld analys av hur glesbygdens utarmning har att göra med styvmoderliga politiska beslut. I reportageboken ”Elbilen och jakten på metallerna” pekar Müller på en rad problem som kan komma att uppstå när alla ska köra elbilar och äga mobiltelefoner som bara har en livslängd 18-22 månader.

Jag blir upprörd, känner mig lurad. Det är väl som med den en gång så rena och den ofarliga kärnkraften. Den blev ju måttligt ren när det kom fram att avfallet skulle dumpas i djupa gruvschack i tusentals år.


Många, tunga bilbatterier blir det …

Nu är det  stora och jättelika batterier som gäller – som naturligtvis är rena och snudd på ofarliga (säger man …). Denna rena energiomställning har ett pris, då ingen verkar ha tänkt på hur batteriavfallet ska omhändertas och återvinnas.Det ordnar vi sen, lite längre fem … Gör man ett stort, tungt batteri till en bil, så kommer det batteriet en dag att behövas bytas ut.


 Vi har nog svårt att återvinna småbatterierna.

Bara våra vanliga ficklampsbatterier, litiumbatterier, de som även finns i gamla datorer och våra smartphones, blir ju i dagsläget inte till fullo återvunna. Målsättningen var 90 procents återvinning, som EU nu sänkt till 50 procent. I Sverige finns det idag 0 (noll) bolag som återvinner litium. Min personliga reflektion är att den skiten skickar vi till Afrika eller Sydamerika, så löser vi det problemet. Så cyniska har ju västvärlden varit förr i andra hänseenden …

Det krävs en rad metaller till att göra framtidens allt större batterier och de ska grävas upp i öppna dagbrott, i de så kallade metall – och mineralgruvorna. Bara i Sverige, där vi har ganska gott om dessa metaller, så kan det behövas öppnas 50 stora gruvor fram till 2030. Batteriets halleluja och emellanåt sektlika argumentation, kräver gruvor, men en dag så kommer metallen att börja ta slut. Allt är ändligt på vår jord. Det ska vi vara på det klara med, innan vi börjar gräva. Müller kräver nån form av hushållning. Men eftersom de multinationella bolagen plöjt ner enorma summor för att utnyttja det globala trycket efter elbilar, mobiler och datorer, inte minst i Asien, så ska ju dessa bolag, dels ha igen det de satsat dels ska ju de arma stackarna ha en rejäl vinst. 

Ju mer jag läser i Arne Müllers bok desto mer beklämd blir jag. Ingen vet hur batterierna ska återvinnas – sen bildas det ju koldioxid vid tillverkningen. Det som skulle bli lösningen i skiftet från de fossila bränslena: elbilar, vindkraft, solpaneler kommer inte ensamma att bli nån lösning och hjälp om inte återvinningsfrågan blir löst.


Anläggningen i Skellefteå

I Skellefteå byggs en gigantiska fabrik som ska tillverka batterier. Den är finansierad fem år framåt för 16 miljarder och ska ge 2500 jobb. Bygget av  fabriken har släppt ut mängder med koldioxid: Inledningsvis är ytan större än Gamla stan och då rök också 40 000 träd. Men i slutänden kan ytan bli fyra gånger så stor: 200 hektar då andra företag kan lockas flytta dit. För att framställa dessa batterier måste fabriken konsumera el och en siffra som nämnts är 1,5 procent av Sveriges hela elproduktion. Sen krävs det ju el till att ladda elbilarnas batterier – var tar vi den ifrån? Det låter ibland som om den är gratis.


Brist på el-tankning.

Jag känner mig uppgiven efter genomläsningen av Müllers bok. Jag har ju själv trott att batterierna ska rädda oss – och så är kanske fallet den dagen då nån uppfinner tunna, lätta bilbatterier som räcker längre och har mindre avfall. Men tänk globalt. Många elbilar blir det. Mycket skräp lämnas efter dem. Fossila bränslen är den största källan till utsläpp av växthusgaser som bidrar till klimatförändringarna. De måste på nåt sätt bort. Det förstår vi, eller hur. Det är ute med olja, kol och gas. Men att nu satsa allt krut på ETT ämne, metallerna i batterierna. Nej, det krävs breda lösningar, global, gemensamma lösningar.

På 70-80-talet var det kärnkraften. Nyss var det etanolen som var räddningen, det talas om biogas, nu är det el. Men – att tillverka en elbil medför generellt större miljöpåverkan än att tillverka andra bilar. Vi har ju inte löst batteriernas kapacitet + hur vi ska skapa ett riksomfattande laddningssystem? Här i norr blir det väl en stolpe mellan Lycksele och Sorsele, två stolpar i trakten av Bjurholm och 300 hundra i Umeå.


Fattiga riskerar livet efter att leta efter kobolt.

Sedan – vilka har råd att köpa dessa dyra el-bilar. Får vi en elbils-överklass?

För övrigt: De bygger mobiltelefonerna så usla att de bara håller i ett par år. Sen hamnar de på sopberget. Nog måste vi konsumenter kunna kräva att mobilerna håller längre.

Nyheter från förr

Av , , Bli först att kommentera 4

Har ägnat några dagar åt skrivande, varvat med att fylla lådor med sånt som ska med i flytten. I går hjälpte min dotter Hanna, mig att rensa ett förråd. Vart jag nu ska? Har ju klart med ett byte till en tvåa med hiss, samtidigt som kommunen utreder om jag kan få en LSS-lägenhet. Förutom det skriver jag på en författarpresentation av poeten Helmer Grundström som Region Västerbotten ska ha till sitt författarprojekt Härlitt.

VFbilaga

Folkbladets nyhetsbilaga
Har även suttit med en bilaga som följde med Västerbottens Folkblad vid Millennieskiftet. Är vansinnigt rädd om den snart 20 år gamla, något gulnade bilagan där man samlat nyheter från anno 1900 och fram till 1999. Två ärrade, erfarna journalister, Östen Gustafsson och Hans Öhlund satt i arkiven i oändligt många timmar och letade fram små och stora nyheter. Eftersom Folkbladet inte bildades förrän 1917, så måste de även ha suttit i konkurrenternas arkiv och jagat nyheter från seklets början.

stenmark

Hysterin kring Stenmark
Minnet rör sig trögare över vissa tidsepoker, för att klarna rejält vid andra. I mitt fall under 1970-talet, då jag blev tonåring. Minns den tidens nyheter bättre, av nån anledning. Till exempel Stenmark-hysterin mellan 1974-1978, då lektionerna avbröts, TV-apparaterna rullades in i klassrummet och spänningen tog över. Helt galet, egentligen. Blev vi dummare under denna masshysteri? Jag menar, vi missade ju en hel del lektioner i historia, samhällskunskap, matte då vi istället kollade på sport … Minns även den stora skogsarbetarstrejken som tog sin början av mars 1975 i kampen för månadslön. Minns nog detta så bra p.g.a att pappa var skogshuggare åt Domänverket och dessutom fackligt aktiv. Redan då hade ackorden satt sig som utslitningsskador i pappas axlar och rygg – dryga 50 år som han var vid den tiden. De ”vann” nästan, då de fick fast lön till 85 procent.

Tappers ödesdigra miss
1973. Gustav VI Adolf dör. Carl Gustaf tar över och besöker Lycksele i juni 1976. Jo, det minns jag minsann. Vänstervriden som jag var vid den tiden var jag och polarna ute natten innan och satte upp affischer på stan: ”Skrota kungen!” Men det blev det minsann ingen nyhet av. 1974, slutet på juni, fotbolls-VM, då Staffan Tapper missade straffen mot Polen. Ett trauma. Medan det rådde hysteri 1976 när Gärderud tog OS-guld i 3000 meter hinder.

Starka känslor vid en särskild händelse lär ge tydligare minnesbilder, därav alla dessa sportminnen.

 

borgare
Borgarna tog över.

Sossarnas förluster
Sen minns jag en rad riksdagsval där sossarna fick på nöten efter att haft makten i ett 30-tal år. ”Lotteri-riksdagen” 1973, borgarnas segrar 1976-79. Mitt i allt detta en hätsk debatt om kärnkraften och folkomröstningen 1980. Minns kanske allra mest pappas förtvivlade blick när sossarna fick lämna ifrån sig makten. Det hade ju varit otänkbart tio år tidigare. Han som var oppstillt med arbetarrörelsen och som fackligt aktivt varit med i samhällsbygget där välfärd skulle ersätta fattigdom.

Naiva ungkommunister
Själv var jag politisk vilsen efter att i slutet av 70-talet ha lämnat den tidens tok-vänster, samtidigt som sossarna blivit ett präktigt, lomhört gäng som delvis drevs av hybris. Vad gällde mitt frånfälle från vänstern, var droppen när ungkommunister i länet lät sig inbjudas till östblocket, där man sjöng kampsånger kring lägerelden med unga kommunister i bl.a Rumänien. På hemmaplan blev droppen när vänstern 1977 skyddade en liten skogsdunge på Ålidhem för att förhindra ett skolbygge. Den där skogsdungen var inte större än att pappa huggit ner den på en halvtimme. Men symboliskt blev den allt eller inget för många på vänsterkanten. En dunge med lövsly …

Härlitt och Grundström
Om ni är intresserade av länets författare, så tycker jag att ni ska ladda ner en app som heter Härlitt. Rätt inställd så piper mobilen till då ni kommer till platser där författare verkat eller någon litterär plats som exv. förekommer i en roman. Just nu håller jag på att skriva om Helmer Grundström, som var uppvuxen i Svanabyn i Dorotea. (1904-1986). Han är den förste författare från Västerbotten som fick en rikslitterär betydelse. En fantastisk poet. Hans diktning andas musik, liderlighet, sorg, kärlek och vrede.

hg_roddbat
Poeten Helmer Grundström ror på Svanavattnet, sjön vid hans stuga.

Langt bort i helvitta,

langt nol i väla

drar ja mitt dragspel

för värken i själa.

 

Bälgen ä sprucken.

Å sprucken ä själa.

Langt nol i helvitta.

Langt bort i väla.

 

Långt bort i väla återfinns i diktsamlingen ”Här har du ditt land” från 1939. 

För övrigt hittade jag en mycket märklig nyhet i VF:s bilaga. Detta ska ha utspelat sig den 26 november 1974 någonstans i Lycksele. Två bilar krockar, båda bilförarna hette Algot Karlsson. Båda hade likadana bilmärken och modeller, färg och årsmodell. Är detta ett försenat aprilskämt? Var reportern full och såg dubbelt? Skojar de som gjorde bilagan med oss? Eller har det faktiskt hänt …

© Kent Lundholm

 

Svanabyn i Dorotea kommun