Etikett: sossarna

1 maj – numera demonernas dag

Av , , 2 kommentarer 6

Nog ska väl 1 maj- demonstrationerna vara röda

1 Maj, då ska man vara röd och sjunga Internationalen. Dock icke under ett pandemiår som detta – en tid när folksamlingar innebär en fara för livet. Demonstrationernas dag har blivit demonernas dag. Pyttesmå virus som vill dräpa oss alla.

Det var ett tag sedan jag gick i ett 1-maj tåg. När jag var 18-22 år gick jag i dåtidens VPK-tåg. För ett tiotal år sen knatade jag med i sossarnas tåg här i Umeå. Men det är allt. Jag kände mig aldrig hemma i vänsterns tåg. Tror att det beror på generna. Varenda kotte i släkten är sossar – eller var. När jag tågade ihop med vänsterfolket, var mina politiska åsikter svart-vita, antingen eller. Mina vänner var röda, mina flickvänner var röda.

Sen kom ett sakta uppvaknande. Jag insåg att det skulle vara omöjligt att vi skulle få med majoriteten i landet, i genomförandet av ett socialistiskt projekt. Jag hade också börjat reta mig på de inom vänstern som körde med dubbla agendor: På våra möten så var de onekligen rabiata kommunister, men utåt var de vänstervridna socialister. Det fanns somliga som inte såg något fel i att åka på de ”studieresor”, som arrangerades av Komsomol, ungdomens kommunistunion, med andra ord ungdomsförbundet till dåtidens Sovjetiska kommunistparti. De som tackade ja blev bjudna på allt: Resor, boende, mat och mängder med vodka. Inte undra på att Säpo började bevaka och granska oss medlemmar i KU.

Kampsånger i öst

Jag tackade nej till denna inbjudan. Det kändes som om att bli köpt; som om att sälja min själ och mina fria tankar till en diktatur. En av de som jag flitigt umgicks med under Lyckseletiden återvände från öst, bakis, och lyriskt över hur generösa folket i öst varit och över alla vackra flickor han mött under bjudresan. Jag var passiv medlem i VPK under utbildningen till sjuksköterska i Skellefteå 1980-82. Istället satsade jag och min dåvarande flickvän all vår kraft och vårt engagemang på att bygga upp Svenska Freds och det lyckades vi med, tillsammans med vänner och bekanta. Snart var vi ett hundratal medlemmar i Skellefteå med omnejd. Visst, merparten var röda, men nu arbetade vi med upplysningsarbete om och kring det dödshot vi i Europa levde under. Sovjet hade ställt upp sina robotar längs östblockets yttre gräns mot västmakterna och USA ställde upp sina atombombsrobotar på andra sidan gränsen och den största mängden i Turkiet. Ett enda tryck på den röda knappen, om än av misstag, skulle förgöra Europa och om en sådan attack spred sig så skulle människorna förvandlas till aska. Jorden skulle bli en planet som beboddes av kackerlackor och råttor. Jag satt i styrelsen, tycker mig minnas att jag till och med var ordförande en kortare period. Jag höll mitt livs första tal till folket. Mitt på torget i AIK-Land.

Kamp för freden

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, grundades den 2 april 1883 av en liberal riksdagsman, som 1908 fick Nobels fredspris. Då som nu var kampen riktad mot upprustning och krig och att vi på fredliga vägar ska lösa konflikter. Svenska Freds var med och stoppade den svenska militärens försök att skaffa kärnvapen under 1950–60-talen. I Skellefteå gick den mesta energin åt till att stå emot alla de vänstergrupper som försökte infiltrera föreningen och sabotera vårt arbete. När vi anordnade Fredsmarscher dök det upp maoister och R:are med egna plakat och skulle prompt gå med i våra demonstrationståg. Med sina paroller och plakat. De ville enbart djävlas och söndra – på sekters vis. ”Ner med allt! Upp med ingenting!”

Va, har Mao sagt att Pinochet är en bra karl?

Jag tröttnade på tokvänstern. I stort bestod den till största delen av en himla många smågrupper, som tillkommit alla de gånger de ynglat av sig. Alla dessa utbrytargrupper som tolkade världen genom sina små fönster (som var dåligt putsade) och där emellan bråkade de med andra utbrytargrupper. SKP var ursprungligen en utbrytargrupp – i deras fall från VPK och grundade i stort alla sina antagande utifrån vad maoisterna i Kina sa och gjorde. Deras största fiende var Sovjet och kunde gå över lik för att få visa sitt sovjethat. De kunde till och med sabotera våra fredsdemonstrationer. Min tidigare lite naiva syn på vänstern, om att vi det stora hela tillhörde samma lag var hur fel som helst. I stället för att gemensamt sparka borgarna i baken, så sparkade vänsterfolket varandra på smalbenen.

Många kändisar var SKP:are

Jan Myrdal var deras portalfigur i ett parti som i mångt och mycket bestod av välutbildade akademiker och kulturpersonligheter, vältaliga och retoriskt skolade ungdomar. Bland den tidens många kända medlemmar i SKP på riksplanet, kunde man finna Jan Guillou, Robert Aschberg, Tomas Bolme, Göran Rosenberg, Jan Stolpe. Vi i Svenska Freds gjorde ett gruvligt misstag som utmanade SKP:arna i en debatt om fredsarbetet i stort och smått. Vi blev slaktade av deras påståenden, som var omöjliga att känna till i förväg. De var rena rama siffermaskiner. 1982 hade Svenska Freds i Skellefteå förvandlats till spillror – och samma skeende pågick i SKP på riksplanet. Vänsterns öde är alla deras splittringar, som ofta har grundat sig på någon liten avvikelse i partiprogrammet. En felaktigt placerad parantes, ett kommatecken på fel ställe … Jag lämnade både vänstern (i alla dess former; Svenska Freds och Skellefteå) för att ett drygt år senare hamna i Oslo, på Aker sykehus som sykepleier. Men det är en helt annan historia.

Gråsosse eller rasist

Med åren har jag blivit en s.k gråsosse, ett öde som drabbat många ur den forna vänstern. Förvånande många ur den dåtida vänstern har helt bytt värdegrund och blivit mörkblåa. Har två gammal polare som var med i vänstersvängarna i slutet av 70-talet, som inte bara har blivit mörkblåa; de har dessutom blivit rabiata rasister som börjat tillbedja Åkesson som att vara den gud och räddare som på det yttersta ska befria oss från alla som är eljest och blivit födda med fel hudfärg. Men vad gäller dagens S-regering, skulle jag mycket väl kunna göra som Petrus och förneka partiet och regeringen tre gånger innan tuppen gal. Jag hoppas verkligen att Reformisterna får större inflytande i paritet. Jonas Sjöstedt gillar jag skarpt och saknar hans personlighet och kunnande i dagens politiska värld. Det är ett slöseri att den mannen ska sitta vid nån flod i Vietnam och skriva halvdana deckare.

Alla dessa (ovanstående beskrivna) upplevelser (plus de två åren jag bevakade Umeå kommunfullmäktige), omvandlade mig från att ha varit en politiskt intresserad man, som ville var med och bygga ett bättre land, till förvandlas till en uppgiven och trött cyniker. Vill ju inte vara det.

Minnesbild 1: Valåret 1970. Palme var ny partiledare. S backar 3 procent, men behåller makten med hjälp av VPK.  Pappa går längst fram i sossarnas 1 Maj-tåg, bärande i motvinden Skogsarbetarförbundets stora fana. Han ler stolt. Han föddes 1931 och började jobba i skogen som 13-åring. Min far var med på resan mot Folkhemmet – då välfärdsstaten skulle byggas, då orättvisorna skulle reformeras bort och Sverige skulle byggas på en värdegrund bestående av jämlikhet och rättvisa.

Minnesbild 2. Skogsarbetarstrejken 1975. Skogsarbetarna, bland annat min far och hans huggarkompisar, tvingas gå sist, ett par hundra meter bakom sossarnas tåg i Lycksele. De har inte ens Skogsarbetarförbundet på sin sida i strejken. Arbetarna kräver månadslön, och att de vansinniga ackorden ska bort. Pappas ögon är glansiga och vattniga. Han tittar ofta ner – som om han skäms. Sedan valet 1973 så styrs landet av en lotteririksdag, då blocken fick lika många mandat. Valet 1976: Sverige får en borgerlig regering. Veckorna efter det nederlaget tillbringar min far åtskilliga  timmar på vedbacken. Yxhuggen är hårda, snabba. Ekot från dem slår mellan bergen i Baklandet. Min far bar aldrig mer den stora fackföreningsfanan. Han var inte betrodd längre.

Nu är jag klar med mitt årliga 1 maj-kåseri eller vad man nu ska kalla det. En nidskrift? Nja, mer en kommentar över vår samtid (med en hel del nostalgiska återblickar) eller är det rent av en plattityd, skriven av en cyniker?  / Lev väl! Hälsningar Kent

Låna en författare

Av , , Bli först att kommentera 4

Trodde jag skulle få semester från skrivandet, då Lena korrekturläser Ester-romanen, men så kom det in mer uppgifter som måste vävas in i texten. Bland annat när jag nyligen, fick ett långt brev från en gammal som skrev om sina minnen då han som pojke ofta träffade Ester Nilsson (Duva).

Dessutom hade mannen stora kunskaper om vilken apparat det var att driva gamla tiders ålderdomshem. En kader av pigga gamla gubbar och gummor som bodde i närheten, arbetade några timmar per dag med att vika tvätt, gräva pären, klyva ved. För lite snuspengar.


1976. Efter 44 år … en borgerlig regering.

Sedan blev jag fast i texten igen och kom fram till 70-talet och de valrörelser då sossarna började gå kräftgång. Från att 1968 fått 50,1 procent  av rösterna, kom vi till lotteririksdagen 1973 och 1976 fick vi den första borgerliga regeringen sedan 1936. Välfärdsbygget gjorde halt.

Tänker på allt jag får lära mig som författare. Är det inte hur sekelskiftets fattigvård fungerade, så får jag lära mig hur man bygger ett vattenhjul. Borde ha blivit relativt allmänbildad under åren av skrivande. Fast jag har nog förblivit som den där glömska gubben som fröken i årskurs ett kallade mig för. Glömsk och disträ; alltid med tankarna nån annanstans, så sällan i Nuet.

I onsdags mötte jag medlemmarna i en studiecirkel som läst och studerat min senaste roman ”Män som spelar schack”; detta i ABF:s och stadsbibliotekets satsning att låna både böcker och en författare. Kul idé. Nåväl, frågorna haglade: Vem var egentligen Rulle Stenlund? Finns Baklandet? Varför valde jag schack som sysselsättning åt dessa inlandsmän? Vad är det för skillnad på kvinnlig och manlig vänskap? Och så vidare. De två timmarnas utfrågning gick snabbt.

Cirkeldeltagarna (och jag som inbjuden författare) tyckte att detta var ett inspirerande sätt att läsa böcker på – då författaren dyker upp i slutet av cirkeln och ger svar på de frågor som uppstått.

Läs mer om projektet: Länk till bokkassarna.

För övrigt är det lätt att förlora hoppet när livet blir ordlöst. Utan ord finner vi inte vägen ut ur det meningslösa. Det är då vi måste hitta på ett nytt språk för att kunna hjälpa oss själva och återfå modet.

 

Nyheter från förr

Av , , Bli först att kommentera 6

Har ägnat några dagar åt skrivande, varvat med att fylla lådor med sånt som ska med i flytten. I går hjälpte min dotter Hanna, mig att rensa ett förråd. Vart jag nu ska? Har ju klart med ett byte till en tvåa med hiss, samtidigt som kommunen utreder om jag kan få en LSS-lägenhet. Förutom det skriver jag på en författarpresentation av poeten Helmer Grundström som Region Västerbotten ska ha till sitt författarprojekt Härlitt.

VFbilaga

Folkbladets nyhetsbilaga
Har även suttit med en bilaga som följde med Västerbottens Folkblad vid Millennieskiftet. Är vansinnigt rädd om den snart 20 år gamla, något gulnade bilagan där man samlat nyheter från anno 1900 och fram till 1999. Två ärrade, erfarna journalister, Östen Gustafsson och Hans Öhlund satt i arkiven i oändligt många timmar och letade fram små och stora nyheter. Eftersom Folkbladet inte bildades förrän 1917, så måste de även ha suttit i konkurrenternas arkiv och jagat nyheter från seklets början.

stenmark

Hysterin kring Stenmark
Minnet rör sig trögare över vissa tidsepoker, för att klarna rejält vid andra. I mitt fall under 1970-talet, då jag blev tonåring. Minns den tidens nyheter bättre, av nån anledning. Till exempel Stenmark-hysterin mellan 1974-1978, då lektionerna avbröts, TV-apparaterna rullades in i klassrummet och spänningen tog över. Helt galet, egentligen. Blev vi dummare under denna masshysteri? Jag menar, vi missade ju en hel del lektioner i historia, samhällskunskap, matte då vi istället kollade på sport … Minns även den stora skogsarbetarstrejken som tog sin början av mars 1975 i kampen för månadslön. Minns nog detta så bra p.g.a att pappa var skogshuggare åt Domänverket och dessutom fackligt aktiv. Redan då hade ackorden satt sig som utslitningsskador i pappas axlar och rygg – dryga 50 år som han var vid den tiden. De ”vann” nästan, då de fick fast lön till 85 procent.

Tappers ödesdigra miss
1973. Gustav VI Adolf dör. Carl Gustaf tar över och besöker Lycksele i juni 1976. Jo, det minns jag minsann. Vänstervriden som jag var vid den tiden var jag och polarna ute natten innan och satte upp affischer på stan: ”Skrota kungen!” Men det blev det minsann ingen nyhet av. 1974, slutet på juni, fotbolls-VM, då Staffan Tapper missade straffen mot Polen. Ett trauma. Medan det rådde hysteri 1976 när Gärderud tog OS-guld i 3000 meter hinder.

Starka känslor vid en särskild händelse lär ge tydligare minnesbilder, därav alla dessa sportminnen.

 

borgare
Borgarna tog över.

Sossarnas förluster
Sen minns jag en rad riksdagsval där sossarna fick på nöten efter att haft makten i ett 30-tal år. ”Lotteri-riksdagen” 1973, borgarnas segrar 1976-79. Mitt i allt detta en hätsk debatt om kärnkraften och folkomröstningen 1980. Minns kanske allra mest pappas förtvivlade blick när sossarna fick lämna ifrån sig makten. Det hade ju varit otänkbart tio år tidigare. Han som var oppstillt med arbetarrörelsen och som fackligt aktivt varit med i samhällsbygget där välfärd skulle ersätta fattigdom.

Naiva ungkommunister
Själv var jag politisk vilsen efter att i slutet av 70-talet ha lämnat den tidens tok-vänster, samtidigt som sossarna blivit ett präktigt, lomhört gäng som delvis drevs av hybris. Vad gällde mitt frånfälle från vänstern, var droppen när ungkommunister i länet lät sig inbjudas till östblocket, där man sjöng kampsånger kring lägerelden med unga kommunister i bl.a Rumänien. På hemmaplan blev droppen när vänstern 1977 skyddade en liten skogsdunge på Ålidhem för att förhindra ett skolbygge. Den där skogsdungen var inte större än att pappa huggit ner den på en halvtimme. Men symboliskt blev den allt eller inget för många på vänsterkanten. En dunge med lövsly …

Härlitt och Grundström
Om ni är intresserade av länets författare, så tycker jag att ni ska ladda ner en app som heter Härlitt. Rätt inställd så piper mobilen till då ni kommer till platser där författare verkat eller någon litterär plats som exv. förekommer i en roman. Just nu håller jag på att skriva om Helmer Grundström, som var uppvuxen i Svanabyn i Dorotea. (1904-1986). Han är den förste författare från Västerbotten som fick en rikslitterär betydelse. En fantastisk poet. Hans diktning andas musik, liderlighet, sorg, kärlek och vrede.

hg_roddbat
Poeten Helmer Grundström ror på Svanavattnet, sjön vid hans stuga.

Langt bort i helvitta,

langt nol i väla

drar ja mitt dragspel

för värken i själa.

 

Bälgen ä sprucken.

Å sprucken ä själa.

Langt nol i helvitta.

Langt bort i väla.

 

Långt bort i väla återfinns i diktsamlingen ”Här har du ditt land” från 1939. 

För övrigt hittade jag en mycket märklig nyhet i VF:s bilaga. Detta ska ha utspelat sig den 26 november 1974 någonstans i Lycksele. Två bilar krockar, båda bilförarna hette Algot Karlsson. Båda hade likadana bilmärken och modeller, färg och årsmodell. Är detta ett försenat aprilskämt? Var reportern full och såg dubbelt? Skojar de som gjorde bilagan med oss? Eller har det faktiskt hänt …

© Kent Lundholm

 

Svanabyn i Dorotea kommun

Stollar och gnällspikar

Av , , Bli först att kommentera 2

Gick stavgång till den glest besökta vallokalen uppe på Grubbe – inte ens en politisk politruk stod utanför och försökte tvinga på mig valsedlar. Trist. Öken. Trots det röstade jag. Min samhälleliga plikt var gjord. Vad gör man inte för vårt demokratiska samhälle. Egentligen borde det vara något slags straff för de latoxar som inte ids rösta. Kanske är jag orättvis, då valdeltagandet i Sverige ökat från förra EU-valet från 51,0 till dagens 53,3 procent. I EU-valet 2004 var det bara 37,9 procent av svenskarna som röstade. Uppgifter från alla EU-länder utom Storbritannien visar att 51 procent röstade, jämfört med mindre än 43 procent i hela EU i förra valet. Jo, men fortfarande är det bara hälften som röstar.

flag-3370970_960_720

Vilka vann då? Här i Sverige vill Centern mena det, men mest högljudda är nog SD, som fick 15,4 procent och fyra mandat. Återigen blev de tredje största partiet i ett svenskt val. Runt hela Europa blåser bruna högervindar och fortsätter det så här torde Högerspöket få majoritet i de kommande valen till EU-parlamentet.

Redan nu hör vi en lång rad stolligheter från Storstollarna, ivrigt påhejade av en kader av gnällspikar.

Sosseblocket minskar, medan de Gröna runt om i Europa har gått bra och växer. Vuxit har även den liberala gruppen, dit de svenska liberalerna tog sig med nöd och näppe. Nu kan arbetet i parlamentet rulla vidare ytterligare fem år – då vi får rösta igen (i varje fall hälften av de röstberättigade).

2019 IIHF Ice Hockey World Championship, day 14, quarterfinal, Finland - Sweden

Följde vare sig valvakan eller hockeyfinalen. Jag sov sockersött på soffan. Men – jag HAR röstat och höll sedan tidigare på Finland i finalen mot de högfärdiga kanadensarna. Heja Finland, som visade att god lagmoral och en gnutta sisu är nog så viktiga egenskaper, än att hämta hem ett gäng trötta och överbetalda NHL-proffs.

Blåser kallt där ute, trots att termometern visar på styva 10 plusgrader. Än får vi vänta på den torra, varma sommaren. Som vanligt kommer väl värmen i augusti. I denna kylslagna försommar kan ett fotbad få andliga dimensioner.

För övrigt så torde det största och svåraste IQ-testet vara livet självt.

© Kent Lundholm

Tomten och önskelistorna

Av , , 3 kommentarer 3

Sus från trafiken ute på Backenvägen. Mörkt utanför mina fönster. Redo för en tur ut till Tegs Häslocentral där jag ska lämna en del blodprover.

Regeringsbildningen tar tid och får väl göra det i demokratins namn. Stefan Löfven har fått ta på sig tomteskägget för att kunna uppfylla önskelistorna från Annie och Jan. Skulle tomten godkänna listorna till fullo, plus de från V och Mp, så får Löfven bedriva alla andras politik utan att få plats för några egna reformer.

Det liknar utpressning från L och C. Samtidigt som Löfven får skylla sig själv för att vara den största förespråkaren för samarbete över blockgränserna. Nu simmar han runt i politikens mittfåra. Väl uppe på land fastnar han med tomteskägget i brevlådan.

Knepigt val

Av , , Bli först att kommentera 2

Snart dags att rösta. Jag har aldrig röstat i förtid, då jag sett valdagen som något heligt. Precis som farsan gjorde, brukar jag klä upp mig och promenera till vallokalen och under heliga former lägga mina röster. Jag har sedan 20-års åldern varit tvärsäker på hur jag ska rösta. Det har aldrig varit nåt snack om saken. Jag föddes in i socialdemokratin. Alla i min släkt röstade av ohejdadad vana på sossarna. Därför utbröt en stor sorg och vrede när jag vid mitt första val, då jag nyss fyllt 18 år, ståndaktigt lät meddela att jag tänkte lägga min röst på VPK. Jag tog så illa vid mig att efter detta avhopp hädanefter röstade på sossarna.

5058928

Men i år tvekar jag. Igen. Det tar mig emot att höra Löfven tala om partiet som ett mittenparti, allt för öppna för samarbete med C och L. Som socialist tar det emot att tvingas höra på sådant. Väljarna verkar strömma från S till V. Jag funderar på att bli en av dessa. Bara för att markera. Ska tänka några dagar till; ställa för och emot. Det är ett rysligt viktigt val.

För övrigt hjälper oss dagdrömmarna att vara kreativa och kunna planera inför framtiden.

 

Kyrkovalet är politiskt

Av , , Bli först att kommentera 5

Dagen började i kaos. Vad gör en  människa när ens mobil lagt av? I min finns hela mitt kontor: kalender, kontakter, adresser o.s.v. Den var helt död. Samsung och Halebop menade att jag skulle skicka in mobilen till dem – men en dryg veckas väntetid. Utan mobil. Sökte på nätet på och fann två serviceföretag i Umeå som var knutna till Samsung (eftersom garantin ännu gällde) och satte mig sedan i bilen. Det första var fel, det andra var OK. På företag nr 2 så tog han det berömda samsung-greppet och vips så fungerade min mobil igen. Det var även gratis. En skitgrej, enligt killen i butiken. En mjukvarukrasch. Men jag är lika glad för det …

På söndag är det val till kyrkan. Klart att jag ska rösta. Blir så trött på de som säger att kyrkovalet inte är politiskt – tacka tusan för att det är politiskt. Även om det i grunden handlar om att förvalta en kyrka som som i grunden förvaltar den kristna tron, så finns det rörelser som vill styra kyrkan i olika politiska riktningar. Det går ju knappast slå dövörat till när SD låter meddela att de gör en storsatsning för att vinna mandat i kyrkan. Det handlar om högerfascister som vill slå klorna i kyrkan. Är man då emot detta så bör man rösta på vänstern. Så enkelt är det. Historiskt har kyrkan varit en plattform för att utöva makt och det är detta som SD nu vill göra. Kan ni tänka er Åkesson äntra predikstolen och tala till folket (den del av folket som enbart delar den kristna tron). Sålunda: Sossarna får min röst.

martin-luther-617287_960_720

Det klagas över att Svenska kyrkan så sekulariserad. Men det är kanske det som är meningen, som är styrkan. En kyrka som är öppen för alla, som delar kärleksbudskapet med alla och en var. Idag tycks många religioner låsa sig fast vid sin ”sanna” tro och vägra släppa in de som tror ”fel”.

För övrigt så håller vi att bli slavar under tekniken.

 

 

Brasor och 1 Maj

Av , , Bli först att kommentera 4

Det var vackert vårväder under hela gårdagen och till och med lite småvarmt. På vägen hem från Bildmuseet satte vi oss i lä vid en stenmur, med utsikt mot Umeälven, och lät solen fernissa våra ansikten. Det var riktigt skönt. I dag känner jag av en viss strävhet och en lätt ömhet i ansiktet, vilket tyder på en början till något om kan likna en solbränna. Senare på kvällen promenerade vi upp till Backen och beskådade årets brasa. Märklig tradition – men jag nöjer mig med förklaringen att vi lämnar vintern och sjunger in våren.

IMG_20160430_200558

Hemma i Baklandet började pappa redan under sommaren att dra ihop ris, småträd och allt annat som kunde brännas och när vi var framme vid Valborg var där en rejäl brasa att elda upp. I början var det bara familjen, farbror Filip och Elon (och vid några tillfällen Konungarnas konung) som var på plats när vi eldade och grillade korv nedanför huset, men med åren tyckte fler boende i Baklandet (med omnejd) att det skulle ordnas en gemensam våreldning hemma hos oss. Men nu flyttades brasan till en plats uppe i backen, inte långt ifrån bygdegården. Jag var alltid försedd med smällare och raketer – minns inte vem som ”köpte ut” åt mig, men skulle tro att det var pappa. Det var himla kul att dra iväg ett knallskott i tid och otid, men kanske gick jag för långt när jag laddade inne i en glasflaska. Inte särskilt genomtänkt. Dels höll jag på att spränga vår lilla pudel i luften, dels flög ett glassplitter genom luften och borrade sig in i baken på min mor. Då fick jag lämna ifrån mig mina sprängämnen.

Under gårdagens besök på Bildmuseet tittade vi på utställningen med Charles och Ray Eames, som är två av 1900-talets mest inflytelserika formgivare. Många stolar blev det och personligen var jag måttligt förtjust över det jag såg. Det som var intressant var de multimedia-installationer de gjort, och en del  personliga brev, fotografier, teckningar och illustrationer.

IMG_20160430_134559

Förutom allt detta så promenerade vi (jag och Lena) en hel del. Drygt 8000 steg, sex kilometer, vilket är bra för en tjockis som jag. Försöker hitta tillbaka till fjolårets intensiva vandrande, då jag gick nästan var dag och lyckades promenera bort 15 kilo. Årets mål får bli 10 kilo.

För övrigt har jag tvättid idag – och med en överfull tvättkorg, råder det ingen tvekan om vad som blir dagens sysselsättning. Förutom detta ska vi dra in på stan och beskåda dagens 1 maj-tåg. Det är inte var dag finansministern talar på torget.

Nyfattigdomen skapar alltfler sjuka

Av , , Bli först att kommentera 3

Samhället har fått slagsida och blivit djupt orättvist. Jag frågar mig: hur tusan kunde det gå på det här sättet? Tyvärr verkar det som att inte alla har lagt märke till det. Som dom på Lyckliga gatan. Där har man fullt upp med bestyren att vaxa sin nyköpta bil och hålla ordning på den nymålade villan. Ojojoj så jobbigt. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara empatisk när båda jobbar heltid och ungarna ska skjutsas kors och tvärs mellan olika träningar. För att inte tala om stressen och oron för lånen. Det är kanske därför som herrn och frun blir förbannad över olika störningsmoment. Nä, allt som är och ser annorlunda ut borde skickas ut ur landet – annars ställer de bara till med nåt helvete. Men det finns ju glädjepunkter.  Halleluja och Gud ske pris för jobbskatteavdragen och den sänkta krogmomsen.

             Inte långt från Lyckliga gatan bor dom sjukskrivna och arbetslösa. Där finns en hel hop vars sjukdomar gjort livet till ett helvete och som har ohyggligt svårt att sköta ett jobb. Många har sedan länge blivit av med ersättningen från Försäkringskassan och tvingas leva på socialbidrag. Ett straff på ett annat.

             Det har blivit så att människorna på Lyckliga gatan och dom sjuka numera lever i skilda världar. Dom talar aldrig med varandra, inte heller hejar dom när dom möts. På något underligt sätt har vi blivit rädda för varandra. Så illa är det. I min hemby i Västerbottens inland var det många som var sjuka och nalta eljest och som hade det knapert.  Detta utspelade sig på 70-talet. Dörrarna var öppna och alla bjöds in. Det var inget speciellt, på bordet stod kanske stekt korv och pärmos. Trots det enkla skulle inte gubben behöva gå hem och vara hungrig. Trots att han var smutsig och det droppade från näsan, så fick han sitta vid bordet med oss andra. Jo, jag vill hävda att på den tiden fanns det både kärlek och korv så att det räckte till.  Det finns dom som kallar detta för barnslig nostalgi.

             Jag menar att många av dagens orättvisor bottnar i att det blivit vattentäta skott mellan dom som har fått det bra och dom som simmar i den bortglömdas sjö. Det värsta är den missnöjeskultur som uppstått bland dom besuttna, där man på fullt allvar påstår att sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. För nåt fel måste det väl vara på dom? Dessutom har det blivit lätt att säga: "Jag har nog med mitt, så dom får väl sköta sitt." Denna form av passivitet utgör ett dolt våld, samtidigt som det finns en oförmåga att förstå sina medmänniskors lidande. Detta är det samhälle vi fått. Jag avskyr denna tillbakalutade likgiltighet där vi glömt hur det är att sträcka ut handen.

             Jag är övertygad om att ekonomisk ojämlikhet leder till ökad ohälsa. Nyfattigdomen kostar mer än den smakar. Vår oförmåga att ta hand om sin nästa, kommer en dag att stå oss dyrt. Skrämmande är att bakom allt detta finns en politisk idé. Fy tusan.

             Nej mina vänner, det fattas kärlek.