Härförleden fick en kompis till mig en hjärtinfarkt. En annan vän drabbades av prostatacancer. En annan föll från en byggnadsställning och slog skallen i en sten. 

Åren kring de femtio är en farlig period. Det i den åldern som vi påminns om att vi inte kan förbli evigt unga, att vi av någon anledning är odödliga. Det är i denna ålder som räkningen för år av bland annat rökning och misskötsel av kropp och själ ska återbetalas. En räkning som skickas till oss ”By Air”.

Det är som en kompis härom åren sa en sen sommarnatt; en aning berusad, med en cigarr i mungipan: ”Fan, att femton år kan gå så jävla fort …” Femton, tjugo, trettio år – tiden har smugit sig fram vid sidan av det liv man levt; i tron att man är ”för evigt ung” och osårbar.

Det är vid sådana möten, när man får ett besked om att ens ”ungdomliga” vänner drabbats av än den ena än den andra dödliga sjukdomen, som man plötsligt inser sina begränsningar. Nu gäller det att se upp!

Livet är som att befinna sig på en blötmyr … Det gäller att hela tiden blicka framåt och ständigt röra på fötterna, för att inte sjunka ner i vätan och bli kvar på denna karga plats.

Alla kommer vi obönhörligen närmare den dag då vi tvingas böja oss inför det faktum att Porten till Evigheten öppnar sig på vid gavel. Hinnan mellan liv och död är så oerhört tunn, så skör. Var gång jag tänker på detta faktum, öppnas även dörren till rummet där alla minnen vilar och känner skräcken för att ”Någon” ska få för sig att släcka lyset.

Livet är ett projekt och under tiden här på jorden så är jag dess projektledare. Visst, emellanåt har jag anat Guds pekanade finger … Men trots att Vårherre en gång täljde till mig med sin Skaparyxa, högg fram mina anletsdrag och började putsa en aning på mina karaktärsdrag, så gav han mig samtidigt en fri vilja. I denna ”överenskommelse” ingick bland annat skötseln av kroppen och insikten om min dödlighet. 

Jag tror personligen att livet har en högre mening. Men trots detta måste vi lära oss att älska livet mer än dess mening. Det finns en mening med Meningen …

Jag är i den åldern att jag allt oftare kommer att stöta ihop med någon av mina vänner som fått sig en ”knäpp på näsan”.  Jag kommer även att få besked om att någon av oss unga, odödliga grabbar och tjejer tittat sig i spegeln för sista gången …

I övrigt är allt bra. Det är sol därute. I morgon kommer Lilljäntan hem. Genesis 70-tals musik är fortfarande lika vacker och det finns fortfarande så många bra böcker som jag ännu inte hunnit läsa. Känner en mjuk, porlande glädje över alla fina vänner jag har omkring mig. Jo, nu ska jag ta slå en signal till ett par av dem.

”Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats”. /Harry Martinson.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com