Ser lite grått ut, men inget regn. Ännu. Vore trist då vi tänkte besöka Pilgatans kulturmarknad, en trevlig händelse. Hade själv tänkt vara med i år, men glömde deadline för anmälan. Men lika bra det. Är ganska trött och slut i skallen efter två framträdanden i följd. Måste unna mig lite ledighet. Jag är ju en person som har svårt för Långsamheten, när ”inget” händer, vilket gör det svårt att leva i nuet. Jag är mer av den typen som tänker: Framåt, alltid framåt! Däremellan är det periodvis (även om det blivit mindre med åren) ett himla grottande och grävande i det som varit, det som redan har hänt. Men det där NUET, ni vet den exakta punkt där livet pågår, har jag svårt att pricka av.

I går stod jag på scenen i landstingsfullmäktigesalen här i Umeå och blickade ut över ett par hundra brukare, terapeuter, psykiatripersonal, läkare, forskare, samtidigt som jag uppmanades vara vänd mot kameran som spelade in och sände live till flera andra ställen i Västerbotten och om jag inte hörde fel även i Norrbotten. Förmodligen den största publik jag talat inför. Men jag var underligt nog inte särskilt nervös och det berodde nog på att jag äger det ämne jag talar om eftersom boken jag skrivit ”Spring Kent, spring!” handlar om mig själv och det liv jag levt. Jag är mitt eget facit.

Jag höll ett föredrag om den ”Bipolära döden”. Bipolär sjukdom är livsfarlig eftersom de drabbade löper drygt 20 gånger högre risk för självmord. Om man då lägger till ADHD som ger en taskig impulskontroll och alkohol som bryter ner ens omdöme torde risken öka än mer. Denna samsjuklighet är rätt så vanlig och bidrar till svårigheterna att ställa diagnos på bipolär sjukdom. Jag vill mena att man måste finna bättre diagnostiska verktyg för att tidigare ”plocka upp” de som vandrar omkring här på jorden med en bipolär sjukdom – det skulle rädda många liv. I dagsläget är det cirka 70 procent av de bipolära som först får en annan diagnos och 35 procent är obehandlade i tio år. Då hinner konsekvenserna bli stora, och leder de inte till självmordsförsök så förmodligen till missbruksproblem på grund av självmedicinering. Personligen var jag i femtioårsåldern innan jag fick mina diagnoser.

Men nu är det inte enbart självmord som leder till överdödlighet för personer som varit psykiskt sjuka en längre tid. Medellivslängden bland svenska män med en kronisk psykisk sjukdom är 20 år kortare än genomsnittet och 15 år bland kvinnorna. Männens medellivslängd är i samma nivå som på Haiti, medan kvinnornas nivå som med Nepal. Den främsta orsaken till att psykiskt sjuka lever ett kort liv är inte självmord, utan det är hjärt- och kärlsjukdomar. Den psykiska sjukdomens ångesttillstånd leder till passivitet och tröstätande. Dessutom finns det en rad psykmediciner som ger högt blodtryck och viktuppgång. Alltså går man upp i vikt, får högt blodtryck, höga blodfetter och diabetes. Psykiskt sjuka hamnar lätt mellan stolarna. Den somatiska vården sköter om det höga blodtrycket, medan psykiatrin mäter koncentrationshalten av litium – men aldrig mötas de. Om nu detta är allmänt känt inom vården, varför tas inte ett helhetsgrepp? Socialstyrelsen har också kunnat konstatera kroniskt sjuka psykpatienter har avsevärt mindre tillgång till somatisk vård.

För övrigt blir vi oss själva i den takt vi blir sedda.

Köp min bok ”Spring Kent, spring!”

>>> Beställ