Att ha långtråkigt är en underskattad egenskap. Det är i långtråkigheten vi får en chans att hinna i fatt oss själv och tänka de tankar vi inte hunnit tänka. Istället fyller vi vartenda tidshål med sociala placebon som skapar våra skenbara liv. Det är som om vi tror att vi blir bättre människor ju mer vi gör och ju mindre vi tänker.
Men om man nu tar plats i soffan och ska ha långtråkigt, så finns ju risken att vi upptäcker att vårt inre liv ter sig en aning fattigt, att vi finner ett liv utan djup och i ren panik söker vi oss istället till vårt yttre. Vi ställer oss framför spegeln och blir förälskade i den bild vi ser. Istället för att landa i oss själv tar vi ett eller två sockerpiller och drömmer oss evigt unga. Sedan sätter vi fart, springer fram medan vi ständigt kastar ett öga på mobilen och klockan på armen. Ledan slår till och det är något helt annat än att våga ha långtråkigt. Tiden blir tom på mening. Men det märker vi inte, inte ens när det är försent för då finns vi inte längre. Och under tiden avundas vi de som kurrat ihop sig i soffhörnet, anklagar dem för lättja och klurar på ett lämpligt sätt att bestraffa dem. För hur ska vårt samhälle kunna fungera om inte alla är flitiga; när det finns människor som lovprisar långtråkigheten?
Det finns de som försöker att beröva oss på våra minnen, mörkermänniskor som har en plan att skriva om historien. Vad ska man annars tro om dem som förnekar Förintelsen? Att förneka det förflutna, vår gemensamma historia, är att våldföra sig på de som gick under i lägren, de anhöriga och en ren och skär stöld av mänsklighetens historia.
En bra dag i går. Glad att berättarprojektet blev av – och är mycket lycklig över att jag så snabbt återfått orken så att jag kan stå på scenen.
För övrigt måste man nog lära sig att stå ut med sig själv och sitt eget sällskap. Fixar man inte det i sin soffa, så lär man knappast göra det i andra sammanhang heller.
Senaste kommentarerna