Äntligen

Av Lena, 4 december 2021 kl 21:27, Bli först att kommentera

Äntligen stod statsministern i talarstolen. Ja det blev en seg process innan hon kunde gå till kungen och få sitt uppdrag som Sveriges statsminister befäst, men nu är Magdalena Andersson vederbörligen installerad och har satt i gång med jobbet att styra landet.

Och hon har fått en smakstart vad gäller folkets uppskattning. 50 % av svenskarna känner förtroende för henne. Därmed klår hon alla de andra partiledarna. Nog kommer det att gå upp och ner med det där – gissar jag – och vad som kommer att hända framöver vet vi förstås inte. Regeringsförklaringen pekade lite vänsterut, men med måtta. Det kommer kanske inte hända så jättemycket under den tid som är kvar fram till nästa val. Som alla vet, regerar Socialdemokraterna nu ensamma, men med en borgerlig budget.

Samhällsbygge pågår

Det viktiga nu, är att tydligt visa vart man vill och hur det ska gå till. Förtroendet för socialdemokratisk politik som helhet och för dess politiker behöver bli starkt och helst även orubbligt. Inte så lätt uppgift. Snart nog kom ett antal skandalungar upp. Återstår att se hur dessa hanteras. Det är ju en känd sanning att socialdemokrater förväntas ha högre moral än tex moderater. Det är bara så.

Jag har nästan hållit andan av spänning, men kan nu dra en lättnadens suck. Inte så att jag varit utom mig av oro, men mitt psyke gillar inte när saker hänger i luften alltför länge. Jag har svårt att hantera osäkerhet, såväl privat som allmänt. Det kan göra mig rätt så arg. Jag skäller lite på mig själv: ”så här ser ju livet ut, det är bara att acceptera”. Tillvaron är inte statisk och det ska den nog inte heller vara. Men som långtidssjuk och snart pensionär upplever jag redan en hög grad av osäkerhet. Vem som regerar landet är i högsta grad avgörande

För: när högern vädrar morgonluft, då anar jag ofärd. När högern vill ”rädda” Sverige, då känner jag mig hotad. När samhället utvecklas och går framåt har jag inte resurser att hänga med, utan känner alltmer att jag sackar efter. Det där är ju saker jag inte kan göra så mycket åt, mer än att försöka hantera på bästa sätt. Det går ibland bättre, ibland sämre, men jag minns faktiskt inte när jag kände riktig trygghet senast.

Jag behöver hålla fokus på att ta vara på nuet och dess glädjeämnen, på att vårda de gåvor livet gett mig och våga se framåt med förtröstan. Hoppet föds i handling, brukar jag säga (och handling gör faktiskt skillnad), så även om jag känner mig skräckslagen håller jag mig aktiv efter bästa förmåga. Än så länge jobbar jag och kanske finns försörjningsmöjligheter även efter 65.

Tanken känns inte särskilt förfärande. Att jobba lite längre. Jag var sjuk och arbetslös i tio år, innan jag fick det jobb jag nu har. Att ha ett arbete har gjort stor skillnad på flera sätt i mitt liv. Orken har det ju varit lite si och så med och med åren har jag blivit än tröttare. Ofta längtar jag efter ett liv som pensionär, men å andra sidan, vad ska jag då göra med all tid? Att ha ett jobb att gå till, arbetskamrater och arbetsuppgifter som håller hjärnan i trim är något jag uppskattar. Jag får ju lära mig nya saker hela tiden! Den uppsidan är svår att toppa.

Så tills vidare tänker jag mig att fylla 65 och sen fortsätta jobba lite till, om möjligt. Fram till dess får jag sätta mitt hopp till de politiker som vill lyfta dagens 200 000 pensionärer upp ur fattigdom, till en värdig ålderdom. I Magdalena Anderssons gäng finns ett flertal, men jag hoppas verkligen att fler partier inser att dagens ekonomi lägger orimliga bördor, på den som i egentligen borde kunna kunna njuta av seniorlivet.

Tid att tända ljus

Denna kväll sitter jag, ganska nöjd och glad (trots dystra rader nyss), efter ett par härliga dagar i hemmets lugna vrå, med städplock och stugpyssel. Hösten har varit ganska hektisk, med täta resor än hit, än dit, med K och hans succébok. Stor uppslutning och uppskattning överallt . Mellan resorna har jag försökt få återhämtning och förstås sköta mitt jobb. Jag har drabbats först av yrsel och sedan ryggskott, hemmet har samlat damm och högarna med ”att göra”, har fått växa till sig. Nu kan jag ta det lite lugnt resten av året. (Vad jag vet.) Livet har stannat upp en aning, så här lagom till advent.

Och i ett avseende är jag mer än glad. Glad och stolt över att få se en kvinna som såväl ledare för socialdemokraterna som statsminister. Hon är historisk på så många sätt . En rolig sak är att jag och förmodligen vi alla anade att det var på väg. För visst har vi alla tänkt tanken sedan länge, tanken att där har vi nästa socialdemokratiska partiledare?

Jag gillar henne, eftersom hon är tydlig och rak. Inget trams och larv, utan ger ett stabilt intryck och en övertygelse om att hon har en skarp hjärna och en stark hängivenhet för sitt uppdrag. Precis vad ett politiskt parti behöver för att bli hört och ha chans vinna förtroende och röster 2022.

Lycka till, Magdalena!

Vänner

Av Lena, 22 november 2021 kl 21:25, 5 kommentarer

Vad är en vänskap, kan den förklaras? Blicken som säger: Vänner är vi Sällan vi talar om vad vi känner Vi bara vet det – vet det! Vänner vi skall förbli.

”I Sverige är det långt ifrån alla som har vänner. En stor del, nästan 300 000 svenskar, lever till och med socialt isolerade. Det innebär att de lever ensamma och träffar anhöriga, vänner eller bekanta mer sällan än en gång per vecka. Även bland de svenskar som träffar personer dagligen är avsaknaden av nära vänner stor. – En person kan ha flera 100 vänner på sociala medier men inte en enda person att ringa till om det krisar.”(Aftonbladet 2018) Oerhört sorgligt.

Forskning har utöver det självklara visat hur viktiga vänskapsrelationer är:

Vänner förbättrar din generella hälsa, säger forskarna. Vänskap ger ett starkare hjärta och ett längre liv. Man har sett ett klart samband mellan ensamhet och död. Känslor av ensamhet och utsatthet kan göra att man har svårare att ta hand om sin hälsa och sitt välmående, vilket ökar risken även för till exempel hjärt- och kärlsjukdomar och depression.

Folk med vänner känner mindre smärta! Studier har visat att individer som kände att någon brydde sig om dem också upplevde mindre stark smärta. (Och förstås, det motsatta.) Fysisk smärta påverkar självklart också det psykiska välmåendet.

Vänner kan hjälpa dig att reducera dina stressnivåer. Stöd från nära relationer hjälper oss att balansera stressnivåerna.

Vänner hjälper oss att förbättra vår mentala skärpa. Mänsklig interaktion är en faktor som stimulerar hjärnan. Vi blir både smartare och mentalt vassare! Vänner bidrar dessutom till att motverka fetma. (Läs mer i länkarna längre ner.)

Jag vill inte påstå att jag haft särskilt lätt att få vänner. Inte direkt svårt heller, men med stigande ålder och insikt har jag förstått att jag tidigare i mitt liv inte fattat det där med vänskap riktigt.

Som liten hade jag de kamrater som jag fick, beroende på omständigheterna. Så är det ju för många. Det var grannbarn och skolkamrater. Lekkamrater, mer eller mindre egenvalda. Vi hade rätt bra relationer kan jag tycka och jag uppskattade dem förstås då, men ändå lämnade jag dem utan eftertanke när jag kom upp i tonåren. Man kanske inte förstår vänskapens värde i den åldern, eller också var det bara jag. Har ju alltid varit något av en ensamvarg.

Som tonåring hade jag dock bara en enda nära vän. En dag var hon borta, hade rest bort, långt från vår hemstad och jag blev väldigt ensam, med bara ett fåtal ytliga vänskaper att lita till. Jag hade sökt min frihet främst av allt. Kanske också kärlek. (men det är en annan historia.) Jag blev som en ensamflygande satellit ute i en social rymd jag visste väldigt lite om. Jag längtade mycket efter att bli vuxen och självständig och sökte mig till människor ganska mycket äldre än jag. Med tanke på skillnaden i mental mognad blev det sällan några djupare förhållanden. (Själv tyckte jag förstås att jag var oeerhöört vuxen och mogen.)

I mina relationer har vänskapskretsen också varit liten. Kan ha varit så att kaka söker maka, men jag tror snarare att jag ännu inte tagit reda på vem jag var och vad jag ville i livet – och därmed var sorgligt okunnig om vad jag behövde och vad som var bra för mig. Var lite av en kameleont och svår att skapa band till.

Det blev till slut ändring på det, tack och lov. Steg för steg, år för år, med ökad insikt och en del terapeutiska samtal, landade jag någonstans där jag kände någon slags visshet. Jag förlitar mig numera på att jag kommer att fortsätta öka i mognad och att jag kommer att vara mer rädd om de vänner jag har nu.

Helst skulle jag vilja nämna dem vid namn och hänga blomsterkransar runt deras halsar, de som blivit kvar. En del i många år, en del ganska nytillkomna. Jag tänker inte göra det – men jag älskar att ha dem i mitt liv.

Det lustiga är att jag har fått dem ”gratis”. I många fall oväntat. De jag själv sökt vänskap med har inte alltid varit med på noterna. Vi hörde helt enkelt inte ihop – inte just då i alla fall. Nej de jag fann, de dök helt enkelt upp en dag och någonting växte fram, alldeles av sig själv. Några av barndomens vänner har jag också återfått kontakten med på senare år. Vilken tur! Ett av mitt livs viktigaste mål är att de ska veta hur viktiga de är för mig. Och det är inte bara av hälsoskäl, ska jag säga!

Källa: 7 fördelar med vänskap, enligt vetenskapen – Utforska Sinnet
Annan länk, med samma tema: 5 anledningar till att vänner är så bra för hälsan | MåBra (mabra.com)

Tvåhundra gånger

Av Lena, 14 november 2021 kl 21:15, Bli först att kommentera

Läs mer →

Adjö Stefan

Av Lena, 7 november 2021 kl 10:55, Bli först att kommentera

Då du valdes till ledare för socialdemokraterna visste jag inte till mig av stolthet. En av ”våra”, dvs. en från arbetarklassen, med erfarenhet av ett vanligt arbete; en som klivit fram i den fackliga kampen och som vet hur samhället ser ut hela vägen nerifrån och upp.

Du har fått utstå mycket spe. De brukade kalla dig ”svetsar’n”, som om det i sig varit en förolämpning. Korkat och dessutom enormt fördomsfullt, eftersom man tycks ha utgått från att man måste vara okunnig och obildad om man inte har högre studier i bagaget.. Nåja, de spefulla orden slog nog hårdare tillbaka på den som sade dem än på dig.

Jag hade stora förväntningar på dig ska du veta! Sen vet jag inte vad som hände. Det är inte du, det är jag, brukar det ju sägas ibland, när någon i ett par vill göra slut. Jag hade nämligen en förhoppning om att Socialdemokraterna under ditt ledning åter skulle bli ett parti för mig. Jag, som varit med sedan 1980, men lämnat 2002, driven av en stark misstro mot Göran Persson och den politik som drevs då.

Du Stefan, du verkar vara en väldigt trevlig, pålitlig och lugn ledare och självklart har jag inget emot dig personligen. Men ärligt talat, du har inte flyttat positionerna åt rätt håll, tycker jag.

Som ung var jag eldfängd och radikal socialdemokrat och ordet ”gråsosse” hade ingen bra klang, men i dag känner jag mig alltmer som just en gråsosse själv. Med det menar jag att jag tyckte bättre om partiet när visionerna var tydliga och kampviljan hård. ”Vi bygger landet” sjöng vi. På den tiden var läget absolut annorlunda. De flesta LO-medlemmarna var kollektivanslutna till SAP och fackanslutningen var dessutom hög. Allt det bröts isär.

I dag har vi allt mer tvingats inse att landet vi byggt sålts ut billigt till privata ägare och det enda vi fått för det är någon liten skattekrona mindre att betala och ett tomrum där illusionerna en gång bott.

Du och jag blev förmodligen aktiva i facket ungefär samtidigt. En gång var vi på samma förhandlarkurs. Medan jag avvek från den tänkta banan, gick du vidare med kraftfulla steg in i arbetarrörelsens toppskikt.

Fackföreningsmänniskor är inte gjorda av mjukost precis. De förtroendevalda blir resultatdrivna och ganska så förhandlingsskickliga, vill jag minnas. Resultat ska kunna vägas, mätas och redovisas. Trycket från medlemmarna är stort och med tiden tror jag man nog blir ganska pragmatisk. Titt som tätt hör man föreningstopparna blåsa i stridsluren. Heja facket, vill jag passa på att säga! Var hade vi varit utan alla dem som tog och tar striden?

Men i politiken fanns allaredan alldeles för mycket pragmatism, som jag ser det. Under så många år hade det ideologiska knuffats allt mer i skymundan. Marknadstänk genomsyrade i stort sett hela riksdagen och samhället i övrigt fick haka på och hänga med så gott vi kunde. När man inte längre lyfte fram visioner blev i stället allt uppräknat i dagskassor: hur många poänger man fått in på motparterna, hur mycket fokus man lyckats sätta på andras misslyckande och sen som grädde på moset att kraftfullt fördöma Sverigedemokraterna. Ja, ingen ska då säga att du inte haft fullt upp med allt det där.

Fullt upp med allt möjligt har du haft som statsminister och allt inte någon dans på rosor, Fått kämpa för att bilda regering. Tvingats regera i minoritet, med andras budgetar och olika avtal, nedmanglade tillsammans med centern och folkpartiet (förlåt, Liberalerna ska det ju vara). Mp också inte att förglömma. Tyvärr har vi väljare sällan fått veta vad du tänkt innerst inne. Du är en vinnarskalle och det har gett resultat, men som van förhandlare vet du förstås att stå för ingångna avtal utan att gnälla.

Men det hade verkligen inte skadat om du då och då tagit fram den ideologiska lådan och lättat på locket. Oftare och kraftfullare pratat visionärt. Riktat dig ut mot alla oss som törstar efter en mer socialdemokratisk socialdemokrati. Varit den som eftertryckligt pekade mot framtiden och sa ”den tillhör alla” – det är det jag slåss för varje dag”. Det närmaste ni i regeringen kom var väl med ”alla ska med” och det var förstås rätt bra sagt, får medges. Att ingen ska lämnas ensam, utanför, det är det minsta man kan begära av en socialdemokratisk regering.

I dag råder verkligen skilda åsikter om hur bra S har lyckats, men sammanfattningsvis är det inte många som är nöjda. Nej, S blev inget parti för mig med dig vid rodret. Ja, det måste sägas, jag vill inte såra dig, men inte heller kan jag ljuga. Jag är inte nöjd. På pluskanten finns i dag ett antal mer drivna, vi får höra lite mer uppmuntrande och hoppfulla tongångar från många av dina ministrar och det är jag glad för. Mest glad är jag ändå över att ha hittat tillbaka hem. Men det var alltså inte du som ledde mig dit.

Av en slump ramlade jag över S-föreningen Reformisterna. Det är något så unikt som en stockholmsförening med medlemmar från hela landet och – tror jag – Sveriges största s-förening. Vad hände? Jo de bedriver nämligen ett hängivet och grundligt arbete med att ta fram verktyg för att bygga en ny ekonomisk åtgärdskatalog, en ekonomi, för ett modernt, starkt och solidariskt Sverige: Klassisk socialdemokrati, men rejält uppdaterad efter dagens villkor och med ett tydligt miljö- och rättvisetänk. (Det har blivit många motioner till S-kongressen i dagarna.) DÄR hittade jag hem.

Kanske tycker du vi står lite väl till vänster? Men handen på hjärtat, var skulle vi annars stå? Och nu står vi här. Vid vägs ände, kanske man skulle kunna säga. Men jag tänker hellre på väg, mot nya djärva mål. Du har sagt tack och farväl till den organisation om lyft fram dig. Din efterträdare är av bästa tänkbara material, Kongressen har i dagarna arbetat jobbat hårt med framtidsfrågorna. Många motioner har en tydlig vänsterprofil och jag hoppas innerligen på en tydligare riktning för framtiden.

Nu har du tagit adjö, men både du och jag (och förmodligen alla andra) vet ju att du inte kommer att försvinna. Nej du kommer att jobba vidare för allt du tror på och det kommer du säkert göra med bravur. Vi möttes en gång på en kurs. Ingen av oss minns det (men jag har ett foto) och kanske möts vi igen? Vi är ju – förhoppningsvis – på väg mot samma mål.

Grå och trist

Av Lena, 1 november 2021 kl 19:30, Bli först att kommentera

Är det alla moln som gör själva tillvaron grå nu i dagarna? I mitten av förra veckan lystes dock tillvaron upp rejält, när den förbaskade Lumbagon började ge med sig och jag kunde röra mig fritt igen. Blev riktigt piggelin och livet kändes mer som en dans än dagen innan. Att kunna gå till jobbet och klara mina timmar var en härlig känsla. Sen gjorde jag helg.

Glad, men det gick över

Tyvärr är det så att man måste ta det lite lugnt i början efter att ha haft så pass svåra ryggproblem och jag försökte, det gjorde jag. På torsdagen alltså. På fredagen skulle jag dock fixa en del saker som fått stå på vänt de senaste veckorna. Inget stort och tungt egentligen, men kanske någon sak för mycket under en dag och dansglädjen var helt plötsligt ett minne blott. Resten av helgen har jag skött mig så gott det gått och känner mig bättre igen.

Men å vad jag blir less på att alltid vara trött och sliten. Tröttheten är min ständiga följeslagare och den blir visst inte lättare att hantera med stigande ålder. Surprise!

Även oron är med jämt: att kunna leva ett bra liv är inte alltid lätt, utan man får kämpa för sina framgångar. Med livets och hälsans ”ups and downs” och denna ständigt gnagande oro för ekonomin och framtiden är det tidvis en hård kamp. Kamp för glädje och mening, men också för att få känna sig som en helt vanlig, normal människa.

Att ha psykisk ohälsa med stressproblematik och återkommande depressioner gör att man får lov vara väldigt noga med hur man planerar och använder sin tid. Varje vecka och nästan varje dag har ett schema, där jag först fördelat de nödvändiga inslagen över veckan: sömn, arbete, tid för motion, träning och återhämtning. Lagt in viktiga grejer, som läkarbesök och sånt. Luckorna däremellan får jag fylla med det jag vill göra med mitt liv.

Det blir inte mycket tid över till det. Det beror så klart mest på att orken saknas. Jag brukar säga att jag är en 25 %-människa: Jobbar 25 %, har i och för sig minst lika mycket fritid som en frisk, men orkar använda ca 25 % av den. Ibland har jag riktigt bra och energiska perioder, men inte så ofta och – känns det som – allt mer sällan. Får medge att det är frustrerande, tråkigt och allt annat än stimulerande. Emellanåt blir man både less och ledsen. Som i dag då.

Är det för mycket begärt?

Och det är ofta en tydlig signal om att jag haft lite väl mycket att hantera. Jag tar fram min lilla mentala verktygslåda och plockar upp kalendern, där jag lagt upp dagar för de frågeställningar jag behöver ställa mig med jämna mellanrum:

”Reflektera. Hur fungerar allt? Mår jag ok? Får jag det jag behöver? Är belastningen rimlig och hanterbar?”

Just nu är svaret Nej; det har jag inte tagit hänsyn till på senaste tiden. Vilket jag varit medveten om. Men man biter i hop. Bryta ihop får man göra sen. (Och det brukar jag göra.) Denna gång, var det bara ryggen som sade stopp och hur det än må kännas just i dag, tror jag nog att det stannar med det.

Livet är inte alltid lätt att hantera, men med acceptans och vilja att göra det bästa av situationen kan det ändå bli ganska hyggligt, ja till och med riktigt njutbart. Man får ta det onda med det goda. Ta hand om sig.

”Livet är en strid. Striden är en kamp och kampen är en häst. Livet är en häst.”
Oförglömligt visdomsord från min gamle fader, när han var på skämthumör.

Lumbago!

Av Lena, 24 oktober 2021 kl 18:27, Bli först att kommentera

Lumbago, vad sjutton är det? Inte förvånande om någon undrar: med ett så konstigt namn borde det vara någon slags maträtt eller en drink, kan man tycka. I själva verket är det ett inflammationstillstånd i ländryggen, som är ganska vanligt. Uppemot 80 procent lär drabbas någon gång i livet.*) Det gör ont, kan jag säga. Särskilt om man inte tar hand om sig tillräckligt bra.

För drygt en vecka sedan började min rygg krångla, med trötthet och spänd känsla i hela ryggslutet. Sen utvecklades det till en förskräcklig värk, som jag dock kunde hålla i schack med vanliga värktabletter.

Lumbago?

Gången vecka fixade jag att både att jobba och vara K. behjälplig som chaufför och bärhjälp. Det var ju berättarfestival och tre tillfällen som författarassistent, tre olika dagar tyckte jag nog borde gå vägen. Det gick hyfsat. På fredagen fick jag lov att ”ändra” mig. Det hade inte alls gått hyfsat. Men vad skulle jag ha gjort? Är man oumbärlig, så är man. Nu får jag i alla fall finna mig i att vara umbärlig desto mer.

Efter läkarkontakt fick jag anvisningar om att omedelbart sluta med de värktabletter jag tagit hittills och börja ta andra, mer effektiva mot inflammationer. Tänkte mig kombinera med massage och att det skulle göra susen fort.

Massage var jätteskönt och efter första dansade jag fram som på moln – en liten stund – men efter den andra, fick jag inse att det inte skulle medföra miraklet jag hoppats på och att det nog skulle ta några dagar innan pillren skulle ge full effekt .

Så nu väntar jag på att det ska vända. Under tiden försöker jag vara uppe och röra på mig och använda kroppen så normalt som möjligt (vilket är vad som rekommenderas) och varvar aktivitet med ryggläge. Stå och sitta är svårt, men jag försöker lite grann med det. Som just nu. Isch! Inte känns det trevligt.

Ja, så har jag roat mig denna helg och till veckan väntar som vanligt jobbet. Är det ens tänkbart att kunna jobba, när man har problem med både att stå och sitta? Vet inte ens om jag klarar av att ta mig dit, med all snö som fallit och körts ner till knaggliga spår. Varenda liten ojämnhet gör att det skär till, så att promenera dit känns inte som någon bra ide. Cykla? Nää, det törs jag inte. Bilen är över- och insnöad, så den får stå som den gör ett tag till. Förhoppningsvis töar allt bort snart, för inte har vi väl vintern kommit för att stanna redan?

Men jag kan inte låta bli att se skönheten i allt det vita och frostiga, trots allt. Inne är det också ganska mysigt, så om jag inte tar mig till jobbet får jag väl stanna hemma och ägna mig åt lite arbetsrelaterade studier. Det ska ju ändå göras någon gång det också. Läsa går tack och lov göra i ett varierande antal ställningar.

Det är ingen ide att gräma sig över hur det blivit, utan i stället får jag göra det bästa av situationen. Sträcktitta på gamla tv-deckare, dricka såar med kaffe och te. Kanske ta lite av den där glassen…

Ja det får bli planen för närmaste dagen framöver. Nu är jag less på sittandet, så här tar dagens blogg slut. Ha det så gött!

*) Vart femte läkarbesök kan relateras till smärttillstånd i ryggen. Lumbago – Internetmedicin

Hem ljuva hem

Av Lena, 17 oktober 2021 kl 15:09, Bli först att kommentera

Ja, så känner jag dessa dagar, då vädret varit som det varit och varken tiden eller orken riktigt räckt till.

Förra helgen blev det en hastig hemfärd från K:s hus och härd. Ont i hela kroppen och kraftiga förkylningssymptom gjorde att jag skyndade mig iväg, för att minimera risken att förkylningen skulle drabba även Herr K.

Som ju har fullt upp med alla bokade framträdanden och inte får bli sjuk. Nu när publikgränser och övriga restriktioner tagits bort, har intresset för hans senaste bok ökat lavinartat. Själv har jag tjänstgjort som hans allt i allo av och till och det är både roligt och ganska ansträngande.

Ack hur ljuvt att få vila sitt trötta huvud, om än ej alltid i egen säng

Ingen av oss har ju hälsan, så man får försöka göra saker på bästa möjliga sätt och hoppas på att kroppen och knoppen inte tar alltför mycket stryk. Kanhända blev det ändå lite väl mycket ett tag, med följden att jag blev dålig. Misstanken känns befogad.

Opigg till tusen var jag i alla fall. Blev sängliggande några dagar och sedan varvade jag – trött, trött – jobb med vila så långt det var möjligt. Får ta ner tempot lite till för att få till det bra och har en plan.

Dottern kom upp för några dagars besök och det blev förstås en riktigt glädjekick. Det blir inte så ofta numera, som hon har möjlighet resa norröver, men senare i höst kan det bli ytterligare ett antal dagar. Hon och sambon är ju insnurrade i den trista bostadskarusellen, i en stad där priserna för minsta lilla bostadsrätt har gått bananas. Det kan ta sin lilla tid att hitta nytt och under tiden får de klara sig med alternativa lösningar. Som tur är kan hon sköta sitt arbete varsomhelst ifrån, så hon har arbetat dagtid och det har även jag. Mysigt att dela vardagen.

Däremellan fanns lite praktiska saker att lösa. Konstigt nog blev jag alldeles tagen på sängen när snövarning utfärdades i veckan. Det blev att ordna med däckskifte för bilen och några tider fanns förstås inte att få, eftersom många andra också drabbats av samma brådska.

Min plan var förstås att göra som gruppen välplanerade och boka tid i tid. Det glömdes dock bort och därför tillbringade jag dryga två timmar i kö uppe på vårt norra handelsområde, där ett gäng snabba herrar och damer skiftade däck i regn och blåst, så det stod härliga till. Vi var många i bilkön. Trots vissa försök att styra upp bilköandet uppkom ett visst kaos, men till slut var det i alla fall gjort!

Ingen vidare arbetsmiljö för däckbytarna

Samma dag försvann både bil och dotter ut till älgskogen och jag ägnade helgen åt hemmamys och ett biobesök. Tyvärr har allt sittande (på resor, i väntan, på bion) och visst lyftande och kånkande (på däck och en Facebook-fyndad kontorsmöbel) gett en stel och öm rygg.

Nåja, hellre det än värken och tröttheten som plågat mig. Nån förkylning var det trots allt inte frågan om utan bara den gamla vanliga slängen av av slutkördhet. Den är välbekant och jag vet hur den kan fås att vända.

Så i helgen vilar jag upp mig och laddar batterierna. Nästa vecka blir det jobb, varvat med några turer ut med Herr K och hans bokcirkus. Den här gången kommer han upp hit, för framträdanden i Skellefteå, Boliden och Malå.

Ett par resor till väntar efter det, men med betydligt vilsammare mellanrum och sedan får vi göra juluppehåll. Sen går vi se vad som sker. Inte utan att jag längtar efter att turnén är avklarad och vi kan återgå till vårt vanliga liv.

Höstkvällar, vila, kontemplation – hösten har verkligen sina fina sidor

Ja, nu sitter jag och knappar, tittar ut då och då på den gloppigt gråvintriga omgivningen och är innerligt tacksam att ha ett hem, tak över huvudet, varmt och skönt och mat i kylen. Väntar in dottern från ett håll och särbon från ett annat. I morgon åker den ena i väg, medan vi två gamlingar får ladda inför nästa veckas öden och äventyr.

Tjusigt! Bravo! Excellente! Magnifico!

Av Lena, 2 oktober 2021 kl 20:13, Bli först att kommentera

Må så vara att dagen inte levererat sol – den har ändå haft sin tjusning. Jag hade ett antal små planer, inga tids- eller energikrävande, men lite av ditt, lite av datt. En av de nödvändigare var träning och en av de trevligare, en skogspromenad.

Min skog

Jag är ingen hängiven träningsmänniska, men håller på lite hemmavid för hälsans skull. Inte heller är jag någon utpräglad friluftsmänniska, men tar ofta promenader och helst i skogen.

I vintras, medan snön låg som djupast, kände jag att jag behövde lite nya fräscha mål för min hälsas skull. Senaste hälsokontrollen – 2019 – var alls icke någon femstjärnig upplevelse, utan jag fick veta att både BMI och kolesterol låg väl högt.

Sen skall syndaren vakna, men det duger inte att bara gå hemma och lukta på blommorna.

När jag insåg att några av mina mediciner var starkt bidragande och att Covidsituationen, med hemmajobb minskat de vardagliga stegen till ett minimum, kände jag att nu jäklar! Nu var det dags för nya tag: Mindre socker, mindre härdat fett, mindre snabba kolhydrater och mer rörelse. I den planen ingick minst en fysisk aktivitet varje dag. Gärna en halvtimme, men kortare var också ok. Det har jag lyckats riktigt bra med – för det mesta.

Ja, det var en lång inledning till dagens egentlige ämne, nämligen dagens skogspromenad. Eftersom jag går för motion, humör och kondition, går det ofta rätt fort. Emellanåt vill jag dock ta det lite långsammare och vara mer uppmärksam på det som finns omkring. I dag var en sån dag. Skogen tog väl emot mig och visade sitt bästa. Jag vandrade långsamt och tog då och då en avstickare ut från stigen.

Jag tycker väldigt mycket om hösten, som den är innan det bara är mörkt, kalt och sikten usel i det tilltagande mörkret. Vid det laget älskar jag nog vintern mer, när den väl kommer. Snön lyser ju upp!

Samma träd som det första men i magiskt vinterljus

Men i dag blickade jag långt, nära och med ögon känsliga för höstens egenart. Gulnande blåbärsris och träd. Fuktig mossa på stenarna mellan träden och spåren efter avverkning, med tiden skylda av ris och sly. Disig, frisk luft och dofterna, dofterna, dofterna.

Det blev en härlig stund och en bra uppladdning inför morgondagens mer ambitiösa vandring uppe på Vitberget. Håller nu tummarna att det inte blir regn, för då finns risk att det blir inställt. (Duggregn går nog bra.)

Hälsade också på min mycket gamle vän, Sten.
(Bilderna jag lagt in är mina egna, från i dag och från tidigare år.
Jag önskar att jag hade bättre ögon för för naturmotiv,
men i bland blir jag ändå ganska nöjd.)

Det ska bli väldigt roligt att ses igen. Förra hösten gjorde jag och två vänner ett antal vandringar lite här och där i Skellefteå med omnejd. Underbart och gott för både kropp och själ. Men sen kom all snön och det dröjde till vinterns sista promenad och sen kom ju sommaren. Alla blev upptagna med annat, men nu är det dags ta upp trevligheterna igen.

Hösten har rum för mycket, nystarter, frisk luft och uteliv, men även vemod.

Låtar som betytt nåt

Av Lena, 22 september 2021 kl 20:00, 1 kommentar

För mej alltså. Många av oss som är en aning musikintresserade har nog ett antal sånger som ett sorts ”soundtrack of our lives”. Jag har det absolut. Så långt ser det ut så här:

Jag växte upp i en familj där sång och musik hörde till både helg och vardag. Det sjöngs och spelades hemma, i kyrkan och på olika möten. Repertoaren var övervägande kristlig. Jag tyckte om att sjunga. I lågstadiet på klassens timme, kändes det självklart att bidra med en sång. Denna tyckte jag mycket om och det gjorde även klassen och min fröken.

Jag vet en väg som leder
till himlens sköna land.
Väl går den genom mörker
och prövningar ibland,
men till den ljusa staden
den ändå säkert bär.
//: Den vägen Jesus är :// sjöng jag, till melodin Puff the magic dragon. (Hela texten hittar du här: Sionstoner 2021: Jag vet en väg som leder

Någon gång fick jag också sjunga i bönhuset med mamma som ackompanjatör. Jag har en medfödd hörselskada, men det gick bra ändå. I mellanstadiet var det dags att under skoltid få lära sig spela ett musikinstrument. Inte vet jag om det hade med en bristande tonsäkerhet att göra, men jag blev satt med en blockflöjt och inte en gitarr som jag hoppats. Kanske hade föräldrarna bedömt att det var lämpligt och det blev faktiskt inte så tokigt. Men jag fick låna brorsans gitarr, han lärde mig några grundackord och sen var jag i gång med strängaspelet! Det blev en hel del svensktopp och Kavalkad-låtar. Mycket visor och med tiden en hel del pop och sist, men inte minst – country.

Där björkarna susa, med Jailbord Singers, I love you because, med Jim Reeves, väldigt mycket med Johnny Cash. En svensktoppssång som hade fastnat en gång för alla, var Aldrig mer, med Hootenanny singers. Vemod, men också en begynnande insikt om att världen var i förändring. Att vissa saker försvann för att inte återkomma.

Vi hade inte mycket prylar hemma. Jag ägde någon enstaka vinylskiva, men ingen egen skivspelare eller kassettbandspelare. Ett kassettband hade jag (eventuellt ”lånat” av något syskon, eller kanske fått av mamma). Man var tvungen hushålla med det bandet och redigera med försiktighet. Kassettradion i mammas kök var den teknik jag hade tillgänglig. Och det gick ju det också.

I högstadiet började jag gå till Skellefteå stadsbibliotek och lyssna på musik. En favorit var Lalla Hanssons LP ”Upp till Ragvaldsträsk” och låten ”Anna och mej”. Jag älskade den och gör så än i dag. Den blev grundplåten till mitt sjungande i mina egna sociala sammanhang.

Musikskatten växte och breddades, men countryn har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Under tiden växte jag upp, fler genrer lades till, allt ifrån folkvisor till Internationalen. På sjuttiotalet dök låten upp som kvinnor jorden runt har peppat till:

Tack, Gloria Gaynor! Den har lyft mig många,många gånger.

Med tiden började jag städa på industri, blev fackligt och politiskt aktiv och därigenom fick jag börja sjunga för riktig publik, nu arbetarsånger: Joe Hill, visor och progg. Mitt allra första offentliga framträdande var ett torgmöte under valrörelsen 1982. Mitt solo: Kom hem till mej, av Mikael Wiehe.

Den har fått stå för hopp och tro på gemenskap och solidaritet och att vi når längst om vi går tillsammans. Nästa valrörelse blev min signatur Hanssons de Wolfe Uniteds ”Oberoende vad fursten säger”. (Året därpå mördades Olof Palme och det är omöjligt att ha någon sång som passar till det. Skulle vara den sista på min lista kanske..)

Jag började plugga och lade det mesta på hyllan vartefter. Även sången. Inte hemma förstås. Fortsatte så klart även på festerna, som självutnämnd underhållare, med i stort sett samma repertoar. En dag i slutet på oktober 1997 gick jag in i väggen. Som arbetslös småbarnsmamma, med maken på jobb en bra bit bort, klarade jag inte av min livssituation. Hade drabbats av fibromyalgi några år innan och ändå lyckats bra med studier och kortare påhugg, men till slut hamnade jag på fel arbetsplats och kom till vägs ände.

En depression tar sin tid och innebar förändringar i både livsstil och livsinställning. Min barndoms tro, som jag tagit farväl av som ung vuxen, började göra sig påmind i form av många, många frågor – och en längtan. Många frågor har kvarstått, men den om jag var troende eller ej blev besvarad med ett ”ja tydligen”. Jag hade lämnat all tro bakom mig, men när jag stannade upp och tittade bakåt, så hade den rackarn följt efter. Det tog emot lite, men sen kapitulerade jag. Logiken fick stå tillbaka för något jag inte kunde upphöra med. Att tro. Från den tiden har jag haft denna psalm som absolut favorit.

Bästa versionen all times, tycker jag. Det ena ledde till det andra. Som nybliven singel och heltidssjukskriven, med barnen lite större och en längtan efter ett sammanhang, började jag i kör. Den här har vi sjungit många gånger.

De låtar jag fått som favoriter under mina 20 kör-år är alltför många för att ta med här. Min röst är numera inte vad den varit. Inte heller hörseln och koncentrationsförmågan, men jag sjunger på. Övar just nu på denna, som jag först inte helt förstod, men ganska snart berörde den på djupet.

Får väl ta och klämma i här på slutet med den gamla sången, som visst aldrig upphör att vara aktuell. En gång i tiden ville jag den skulle spelas på min begravning. Numera – nä, jag väljer kanske nåt annat ändå.

I dag tillägnar jag den dig Olof Palme!

Tid över

Av Lena, 18 september 2021 kl 21:30, Bli först att kommentera

Kurar skymning.
Tv:n nedstängd och alla lampor släckta.
Ute vilar nattljuset och de gåtfulla skyarna.

Tittar på TV. Har njutit av lite helgunderhållning och börjar bli lite trött. Ibland om kvällarna, ja ganska ofta, hamnar jag i det läget att jag börja leta mellan kanalerna efter nåt mer att se. Vid det laget har nog tv:n stått på ett tag, jag har sett allt jag velat, men vill inte – kan inte – bestämma mig för vad jag ska göra sen.

Är det bara jag, eller kanske någon känner igen sig? Av och till under åren har tvn stått på hela aftnarna.

Som ung ensamboende, utan radio eller stereo, slog jag på apparaten redan vid barnprogrammen (Fem myror) och av först när jag skulle sova. Eller när dagens program tog slut. Förr i tiden kunde man sällan se på tv om nätterna, om man inte var extremt intresserad av krigande myror. (För den som inte känner igen sig i uttrycket vill jag tipsa om att fråga någon gammal människa.)

Några månader av mitt vuxna liv var jag helt utan tv. Jag saknade den inte jättemycket, men blev snabbt varse en sak: att alla pratade om vad de sett på tv! Dåförtiden fanns två kanaler, varav den ena visade Dallas. (I måånga säsonger.) Visste man inte vad som hänt JR Ewing & co, var man såväl bakom som efter och utanför.

Det blev därför en lättnad när jag fick ärva en TV efter min faster. Först nu slår det mig att jag ju kunde ha köpt en tv! Då..tydligen inte. I alla fall, så kunde jag sen förena mig med arbetskamraterna, i analysen av det senaste avsnittet.

Med tiden fick jag annat för mig och sen kom barnen. Nu fick tv-tittandet lite andra funktioner. Som ned-varvare, som barnvakt, som underhållning vid fredagsmyset, som avledning.

Ett tv-program kunde vara det mentala rum man hade i tillvaron. Ordet egentid var ännu inte på modet, men det skulle jag nog behövt lite mer av tror jag. Dock insåg jag förstås redan innan barnen att det var så det skulle bli och jag klagade inte, inte egentligen.

Men i min fantasi såg jag framför mig dagen då de blivit stora och och flyttat ut. Jädrar vad jag skulle njuta av ensamheten och tystnaden, precis som jag gjort förr.

Men man utvecklas med tiden och det går inte att backa. En dag var de borta och jag kunde bre ut mig bäst jag ville i både tid och rum. Blev jag glad då? Måttligt, ska jag säga, för i verkligheten blev det förstås otroligt mycket egen = ensamtid.

Som deltidssjukskriven och deltidsarbetare var jag ju dessutom hemmavid mycket och fick alltså känna på det ljuva ensamlivet i ett antal månader. Sen blev jag med särbo och tiden fylldes upp lite. Det blev en hel del fläng fram och tillbaka, så det var inte heller riktigt optimalt till en början.

Efter några år lyckades jag och särbon få till kvoten mellan gemensam tid och egentid. (Därmed inte sagt att den alltid används rätt eller ens fungerar, men det är en användbar formel att hålla sig till, för det mesta.)

Så nu har jag den igen, överskottstiden. Hinner träffa vännerna, hinner göra lite utöver det nödvändigaste hemma, och hinner ”bara vara”. Det är ju jättebra, förstås, men det blir en aning långtråkigt ska jag erkänna. Lite väl tyst också ibland, så nu får tv:n komma till heders igen som sällskapsdam.

Därför kom jag denna kväll att åter sitta och fundera på vilken kanal jag skulle välja, då när jag sett det jag ville se, men inte känt mig redo för att sova riktigt än.

Men jag har kommit på en helt annan slags kvällssyssla. Stänger därför av och tittar ut genom fönstret. Blickar ut på natthimlen. Exakt rätt val: tysta-titta ut mot stjärnorna-kanalen. Lugn och ro-kanalen. Varva ner-kanalen. Ibland går jag ut och sätter mig på balkongen. Det händer att jag tar en promenad.

Min hjärna byter från digital till analog frekvens och kommer till ro. En oändlig rymd skickar subtila signaler utan ord, om det vidunderliga i att finnas till.

Att glo ut på natthimlen är underskattat tror jag.

För övrigt fyller mitt första barn 30 i dag. Svårt att ta in.