Drömmar och verklighet

Av Lena, 7 april 2022 kl 22:39, Bli först att kommentera

Dagarna går, ja det mesta löper på som önskat. Jag har kunnat stressa ner och ta time out ganska ofta, men ändå känner jag hur det fattas energi. Är det vintern som tagit sin tribut eller är det allt det andra runtomkring. Man blir förstås påverkad av att ständigt känna att nu är det kris, nu är läget allvarligt – eller hur?

Den här kvällen blev ganska vacker trots det rikliga snöandet. Solen kikade (som av misstag) fram en stund. Luften hämtade liksom andan, inför nästa omgång snöfall. Vart tog vårvädret vägen egentligen? Jag upplever nog att vi haft ovanligt lite sol denna vinter, dessutom. Vet inte om det stämmer, eller om det bara sitter i huvudet.

Vanligen tycker jag att ett av de få plussen med att vara kroniskt sjuk och icke fullt arbetsför är att jag kan passa på att vara ute lite närsomhelst. Tänker medlidsamt på dem som arbetar måndag till fredag medan solen skiner, för att sen få helg med solen i moln. Glömmer ju inte alla de semestrar jag själv längtat efter, då solen skulle skina, luften skulle värma och sjövattnet skulle vara varmt. Verkligheten levererade inte alltid, kan man säga. (Fast när jag var ung var det ju fest och glam nästan varje helg, så jag kunde ju ha kul i alla fall.)

Numera kan jag i alla fall passa på när tillfälle bjuds och mitt bästa och njutningsfullaste nöje är att få sitta utomhus i vackert väder, i gott sällskap, eller med en bok och en god dryck att sippa på.. Eller bara att sitta och drömma lite.

Men åter till verkligheten. Eller kanske inte, förresten. Verkligheten är tillräckligt svår att undvika utan att man behöver bjuda in alltihopa jämt. Å andra sidan innehåller ju min verklighet en hel del bra också. Familjen, kärleken, arbetet (= att ha ett och därmed lön), kören, kompisarna. Välsignelserna är många och jag är tacksam varenda dag för dem..

Men jag hoppas verkligen på bättre tider. Allt har en början och ett slut och en dag kommer ofärdstiderna att vara förbi. Fram till dess kan vi ändå få glädjas åt de ljuspunkter som finns, de allt ljusare dagarna och att våren är på väg – även om vi inte riktigt är där än. Det är ju inte april för intet.

Dagens verklighet får finnas, samtidigt som jag försöker visualisera bättre tider, drömmer om varmare dagar, mera sol och en nära förestående fred. Dagens verklighet får finnas, även om jag drömmer om att bli frisk och pigg, eller åtminstone friskare och piggare. Dagens verklighet får finnas, men jag fördrar verkligen att känna hopp framför hopplöshet.

Jag blundar varken för det hemska eller för det lovande och hoppfulla. Vädret kanske inte alltid uppför sig som jag vill, men jag kan ändå känna solen mot mitt ansikte – i tankarna. Livet kanske inte alltid blir som jag vill, men jag kan alltid få känna fred med mig själv. Någonstans på jorden är det alltid krig, men på väldigt många ställen är det inte det. Och överallt har människor drömmar. Ja, det hoppas jag i alla fall.

Någon kanske tycker att det inte är nån idé, att det är att stoppa huvudet i sanden att drömma. Inget kommer att hända av det du drömmer om Lena, så lägg ner och acceptera verkligheten. Men bleve det inte ganska fattigt. Vad är en människa utan drömmar egentligen? Lever hon eller existerar hon bara? Jag vet inte, men nog blir det väl ändå roligare med härliga dagdrömmar, tänker jag. Men nu tar jag mitt trötta huvud och går till sängs. I morgon blir det nya tag!

Får man vara glad?

Av Lena, 13 mars 2022 kl 22:01, Bli först att kommentera

Äntligen lyser solen in på min balkong. Har haft lite att göra i helgen, så jag hann inte med att uppleva detta i går, men i dag! I dag har jag njutit ute på balkongen, med täckbyxor på och en pläd över axlarna. Vindstilla, varmt och väldigt skönt. Äntligen! Jag har legat i startblocken länge nu. Väntat på att för första gången detta år få sitta ute med en kaffekopp och låta solens strålar möta min vinterbleka hud. Efter en timma hade ansiktet fått den där rödblossiga färgen jag trängtat efter att få se i spegeln. Våren är på väg.

Men har det inte varit ovanligt mycket mulet väder på sistone? Det är som om naturen själv velat dämpa ner oss, i dessa allvarstider. Aldrig hade man väl trott att kriget skulle komma en så nära. Rädslan som sprider sig i våra sinnen är ny och oväntad. Vi är ju vana vid att leva i fred och välstånd och åtminstone jag har aldrig tänkt tanken att Sverige skulle bli hotat.

(Fast jag minns faktiskt att Herman Lindkvist journalisten/författaren/historikern för inte så länge sedan sagt att det vore dåraktigt att tro att freden i Europa skulle vara beständig. Just då tänkte jag att han nog hade rätt, men sen glömde jag förstås alltihop.)

Nu vet jag bättre. Europa har drabbats av krigets fasor. En bit ifrån oss, visserligen, men ändå väldigt påtagligt och skrämmande. Ändå Europa. Svenskarna vill ansluta till Nato – i ren rädsla får man förmoda, för så låg det knappast till före den 24 februari. Kanske behöver vi tänka efter en eller ett par vändor till innan vi bestämmer oss för vad vi ska tycka. Det känns någonstans mer eller mindre oundvikligt, men jag personligen hoppas att vi slipper.

I dagarna har de första Ukrainaflyktingarna anlänt till stan. Förtvivlade och rädda förstås, men kanske också en aning lättade. Jag tror de kommer att få ett gott välkomnande och hoppas att de kan glädjas en smula över sin nya trygghet – men lite grann också över att solen skiner! Ljusglimtar är livsnödvändiga. De sveper knappast bort olyckan, men kan kanske ändå kan ge en stunds lindring. Är vad jag hoppas i alla fall.

För min egen del blev helgen väldigt avkopplande, men ändå produktiv, med en lagom blandning av livets goda. Att det varit ljust och fint ute har gjort mig gott. Jag har ingenting emot vare sig vinter eller gråväder, men eftersom jag har ett ständigt närvarande stråk av nedstämdhet blir jag ändå påverkad av grått – i långa loppet. Behöver ljus med jämna mellanrum för att få upp lite energi.

Och i det avseendet kan jag ju inte klaga i dag. Mitt i alltihop öser skurar av dåligt samvete över mig. Hur kan jag vara så glad, när folk och städer i Ukraina bombas sönder! Hur kan jag trivas och må medan denna galenskap fortsätter?

Men det är ok, tycker jag faktiskt. Skuggorna må falla över oss, men vi behöver desto mer låta glädjen få finnas. Tänker som så, att även innan kunde jag ju njuta av livet, trots all skit som hänt och händer i Syrien, till exempel. Krig och våld finns lite överallt och varstans. Vi har sett miljontals människor på flykt redan. Och ändå har livet hos oss fortsatt som vanligt. Att vi nu känner oss hotade är förstås helt rimligt. Inte många mil österut har vi ju den galne ryssen, som bullrar och larmar om ofärd.

Men man kan inte gå omkring och vara rädd varje stund i livet, hur hemskt och hotfullt det än är. Livet pågår och fortsätter och när det som inte får hända händer, ja då kommer det ändå på något sätt oväntat och plötsligt. Liksom skett med pandemierna kommer den här situationen att bli till något slags vardag – trots allt. Människan är en anpassningsbar art och livet måste levas också när allt ser mörkt ut.

Därför tänker jag att Putin minsann inte ska få ta min livsglädje. Nej i stället ska jag njuta av vackra dagar, hälsa flyktingar välkomna, avsky kriget, skicka pengar och be om fred.

Trots att jag är arg! Den som låter skjuta och bomba på gamla och nyfödda kommer jag aldrig att önska frid. Jag känner hat i mitt hjärta. Tystar sen tankarna, för jag vill inte hata. ”If you want change, be the change”, säger man ju. Det finns tillräckligt många hatare redan, så jag anstränger mig, tvingar bort hatet och väljer kärlekens väg. Lägger energi på att uppmärksamma de/sådant som gör gott.

Bifogar några trudelutter för uppmuntran. (Hoppas länkarna fungerar som de ska.)

Krig och fred

Av Lena, 5 mars 2022 kl 18:50, 2 kommentarer

I går kväll började vi prata om NATO och om Sverige borde gå med. Hittills har jag inte tänkt så mycket på det. Varken tänkt ja eller nej angående detta, men det börjar nog vara tid att fundera lite mer. Vi kommer att behöva ta ställning.

En majoritet av svenska folket vill gå med, enligt nyligen gjorda undersökningar. Det är inte att undra på förstås, i dessa tider. Putin tycks alltmer aggressiv och just nu stiger obehaget även i Sverige, när vi ser vad som händer. Lögnerna och hans agerande föder stark misstro.

Han hade inga planer att attackera Ukraina, sade han. Under tiden trappades närvaron upp alltmer och inga förhandlingar i världen kunde stoppa honom. Hans angivna motiv för attack och invasion av Ukraina är både felaktiga och helt förkastliga. Ukraina är sedan länge ett oavhängigt land, med fria demokratiska val och kan inte återtas av någon gammal ”ägare”. Kränkningen de drabbats av är mer än så, en katastrof för landet och ett reellt hot mot Europa och resten av världen.

Nej, det är ju inte konstigt att även vi svenskar undrar, blir det vår tur snart? När? Experterna är relativt ense om att det inte är någon risk vad man kan se i dag, men det finns förstås inga garantier. Men bör vi gå med i NATO? Det är förstås nog inte bara att ”gå med”. Lagar och förordningar kommer förmodligen att se till att inga beslut fattas i hast. (Grundlagarna – Riksdagen) Sen ska vårt medlemskap godtas förstås. Det verkar dock inte vara omöjligt.

Jag fortsatte funderingarna under kvällen och tydligen även i sömnen, för när jag vaknade hade jag bestämt mig. Eller i alla fall preliminärt – kommit betydligt närmare ett ställningstagande.

Jag resonerar med tre huvudaspekter i åtanke.

Alliansfrihet – fördelar och nackdelar
NATO – fördelar och nackdelar
Fred – vad tror jag skulle gynna fred i Sverige och Europa?

Jag är förstås ingen expert eller ens särskilt insatt, som sagt, så jag får fortsätta läsa på om ämnet. Men jag tänker till exempel på att NATO bildades av länder som varit under attack vi andra världskriget. Hur fungerar hittills neutrala och icke-drabbade Sverige i den kontexten? Vad och hur mycket är vi villiga att bidra med?

NATO är en försvarsallians, men kan också välja att själva gå till anfall mot ett annat land. Därför vill jag inte att Sverige blir medlem, eftersom jag är för fred och mot krig. (Men tror jag på fred till varje pris? Nej det är jag inte säker på.)

(Lånad bild)

Därutöver tänker jag att alliansfria nationer utgör ett slags frizoner, eller dämpande faktorer när det gnisslar mellan Rysslands-allierade och NATO. Å andra sidan vet jag inte hur stor effekt detta har och hur vår trovärdighet just nu ser ut ute i världen, om vårt agerande spelar någon roll. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl, säger Magdalena Andersson och andra tongivande politiker.
Alliansfriheten tjänar Sverige väl, Anders Österberg (S), bt.se – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Den tredje aspekten – att jag vill ha fred och samtal hellre än konflikt och krig gör att jag personligen har svårt att tycka medlemskap i NATO är en bra ide. (Sverige utgör inte vare sig ett intresse eller ett hot för Ryssland i dag, men kan bli.) Och i den tanken landar jag i dag på morgonen.

Men jag behöver verkligen mer tid att sätta mig in allt och tänka mycket mer och mycket grundligare innan frågan eventuellt kommer till val. För jag tror förstås det kommer att bli en valfråga på ett eller annat sätt. Den är för stor för att läggas åt sidan. Vi måste bestämma oss hur Sverige ska agera och det nu.

Det beslutet kommer att påverka både landets ekonomi generellt och våra framtida försvarssatsningar. Det kommer förstås att kosta skattekronor och förmodligen ekonomiska omprioriteringar. Att kraftigt förstärka försvarskraften kommer att ta tid. Men vi är alltså ännu inte under något aktivt hot, vad vet verkar. Borde Sverige gå med i Nato? Bästa argumenten för och emot – Båda sidor (aftonbladet.se)

Just i dag är ändå tankarna mer inriktade på det stackars Ukrainska folket som utsätts för Putins galenskaper. Kan inte föreställa mig hur det är och vet ju dessutom att detta inte är ett ovanligt scenario i världen.

Den ukrainske ledaren har visat beundransvärt ledarskap och mod. Ukraina gör motstånd och förtjänar allt tänkbart stöd. Om NATO går in, som han vill, riskerar vi dock ett fullskaligt krig i Europa, så det tycker jag inte de bör göra trots allt.

Selenskyj hyllas överallt och har uppnått en näst intill överjordisk ikonstatus. En hjälte. Sant, men jag väntar faktiskt med att falla in i ovationerna. Faktum är att jag inte vet riktigt vilken slags politik han och därmed Ukraina för i övrigt. Just nu är det nog en underordnad fråga och jag hoppas förstås att demokratiseringen fortsätter och att de utvecklas på alla plan, inte minst vad det gäller hbtq-frågor och liknande.

Ukraina i mina tankar

Av Lena, 27 februari 2022 kl 19:12, Bli först att kommentera

Mitt i alltihop, trots att vi oroas, sörjer och förbannar den aggressive lille Putin och hans entourage, fortsätter vardagen. Här uppe i Västerbotten har Svenska Rallyt hållit tävlingar, solen har skinit och publiken har haft trevligt.

Själv har jag känt mig ganska disträ och sovit lite halv-illa de senaste dygnen, men kan ändå säga att i min lilla bubbla har allt gått enligt planen. Månader av stress tycks märkligt nog ha lagt sig. Tok-värken och den sega förkylningen har avklingat och timmarna har i lugn och ro släntrat genom mitt liv (eller ska man säga tvärtom?) på ett mycket behagligt sätt.

Det kan förstås vara så att mina personliga bekymmer tappat kraft på grund av att något verkligen illa pågår och sätter saker i perspektiv. Tycker inte om tanken att Ukrainas situation skulle ha inverkan på mitt mående, inte i positiv riktning i alla fall. Å andra sidan gillar jag än mindre tanken på att Putin ska få ha makt över mitt sinnestillstånd, eller någon makt alls.

Det gör inte ukrainarna heller. De kämpar emot. De som kan kämpar och slåss, de som behöver fly gör det och de som bör bistå Ukraina i nödens stund bör göra det!

Människor skadas eller dödas och deras städer blir till ruiner. I dag får vi veta att EU tänker bistå med vapen, utöver de sanktioner som satts in. Det är ett stort steg och jag är verkligen tveksam om huruvida det är bra eller dåligt. Både och skulle jag tro, för hur många dramatiska beslut är entydigt det ena eller det andra? Långt ifrån alla, i alla fall. Bara framtiden kan visa vart detta leder.

Jag är en fridsam människa, men har nära till att bli lite argsint och det jag känner just nu är inga fridsamma tankar, det kan jag lova. Å andra sidan vill jag förstås helst att det ska gå att lösa på diplomatiska vägar. Tror dock inte herr P är intresserad av några överenskommelser där båda parterna är nöjda.

Ukrainas president har hållit ett tal, riktat till Rysslands befolkning. Zelensky har en enorm kraft i sina ord och det är sannerligen inte orden från någon som kommer att kasta in handduken i första taget.

Facebook
<länk>

Jag har ingen aning om huruvida han är en bra president i den bemärkelsen jag anser att den ska ha, men i dag spelar detta ingen roll. Han visar ledarskap, vilket är absolut nödvändigt, han visar beslutsamhet och samtidigt har han ett budskap: Vi i Ukraina har inte orsakat detta, vi ville det inte men ingen ska få ta vårt land ifrån oss!

Och det är väl förmodligen så jag själv skulle tänka. Om vi blev anfallna av en fientlig makt, visst skulle vi tänka så? Och då tänker jag att jag vi också vill få erfara våra vän-länders solidaritet, på alla tänkbara sätt: sanktioner, bistånd och hjälp att försvara oss.

Just nu känner man sig liten och maktlös. Vad kan vi göra för människorna och landet? Demokratin och freden är under attack. Världen reagerar kraftigt och bojkottar Ryska federationen, Sverige ävenså.

På individnivå kan vi göra en hel del: bistå med pengar till hjälp och förnödenheter, ta emot och skydda flyktingar, vara med och bilda opinion. Tro inte att det inte spelar någon roll vad du tycker! Säg din mening kanske genom att delta i manifestationer eller bara på sociala medier. Vi är många. Låt oss visa var vi står!

Över berg och dalar

Av Lena, 20 februari 2022 kl 19:10, Bli först att kommentera

Det är inte utan att jag känner mig lite knasig emellanåt. Jag faller ofta i tankar om det förflutna. Mest handlar det om de bra sakerna och det finns ingen ände på hur fint å bra allt var förr. Jag ler för mig själv och fylls av goda känslor, men tvärt ändras sinnesläget och jag får tårar i ögonen i stället för solglitter.

Tänker på för länge sedan och på hur allt kommer att ta slut in om en relativt sett nära framtid. Jag vet förstås inte hur oddsen ser ut, att jag blir si eller så gammal, men allt talar så klart för att jag har merparten av livet bakom mig.

Under väldigt många år tänkte jag mig bli runt 90-95 nånting. Såväl farmor som mormor uppnådde den åldern och jag var övertygad om att det satt i mina gener också. Men mamma gick bort 85 år gammal och det drog förstås ner statistiken. Dessutom slog det mig en dag, att jag har ju en pappa också. Han blev 75. Alla hans bröder hade dött innan dess, yngre än han var, vill jag minnas.

Jag blev lite ställd. Hans gener fanns ju också i mig! Med psykisk ohälsa, kärlkramp och en hjärtinfarkt och de sista åren kraftig demens. Jag började tänka om lite angående mina egna förutsättningar. Mor blev också dement. Blir detta mitt öde? Tål förstås att tänka på, även om det inte är särskilt meningsfullt att gräva ner sig i sånt. Sånt som händer.

Nej, då tänker jag hellre på min barndom och känner mig genast bättre till mods, rent av välsignad. Vi var en ekonomiskt utmanad familj, tänker jag. Ändå kan jag inte minnas att jag saknade nåt. Tror förstås att jag gärna haft lite mer leksaker, likadana som mina kamrater ägde, men jag hade i alla fall alla bibliotekets böcker och en god fantasi. Var ganska djärv samtidigt, tror jag. Jag var en stillsam självgående liten flicka som i sjuårsåldern (!) tjuvrökte egenhändigt införskaffade cigarretter på grannens halmtäckta garageloft. (Min bror upptäckte röken och jag och mina medlurade kamrater fick stå där och skämmas.)

Men låt oss inte fastna därvid! Efter en något dramatisk olycka i bebisåren följde lugna, trygga år. Minnen av hem och husdjur, frihet, somrar med oändliga vidder av tid, ängar och åkrar och vintrar med snö, skola och snälla klasskamrater. Söndagar, uppkrupen i kyrkbänken bredvid mamma. Hennes handväska innehöll tillräckligt med intressanta saker för att hålla mig stilla hela gudstjänsten, diskret smaskande på druvsocker eller Tulo.

Syrran och mamma lärde mig virka, sticka och sy på maskin, så jag kunde ekipera min fekjbarbie med det senaste modet. Hur modet såg ut hade jag koll på tack vare den snälla Margit i affären, som överöste mig med utgångna veckotidningar av alla de slag. Därför blev jag även en fena på världens konungahus, kändisarnas liv och andra väsentligheter. (Säger bara: Lill-Babs, vars öden och äventyr blev mig nästan lika bekanta som mina egna.)

I byns grannhus bodde få jämnåriga, men i alla fall några intressanta äldre ungdomar. De med egna pengar, roliga serietidningar och egna grammofonspelare, där jag kunde få lyssna på Thore Skogmans och Sven Ingvars senaste hittar.

Vad ska jag säga? Jag känner mig lyckligt lottad och när jag sen tänker på det – tårar! Inte klokt. Skärp dig, hutar jag mig själv. Men å! vilket privilegium det var att få växa upp i en tid så full av framsteg och framtidstro! Allt kunde bara bli bättre och jag bodde i det bästa av väldens alla länder. Japp, så var det!

Detta bär jag med mig genom livet. Hemma fick jag vara bara Lena. Yngst – och minst övervakad skulle jag tro. Hade inga krav på mig att vara en flicka si eller så, utan fick fortsätta att helt enkelt vara ett barn, fram till dess att mina hormoner tog över och ville annat. 😊 Sen kom ju vuxenlivet – vilket så brukar ske om allt får löpa på.

Jag vandrar vidare längs minnenas allé och minns alla roligheter, alla draman, alla framsteg och (de inte så få) katastroferna. Nu kommer inga tårar av någon anledning, utan mest leenden och roade reflexioner.

Jag har länge trott mig själv vara en rationell person, men har med tiden insett att där också finns en helt annan sida. Jag antar (och hoppas) att det skapar en slags balans, när den krassa och rationella Lena helt plötsligt kan bli den sentimentala och lättrörda. Kanske är det därför folk stått ut med mig i alla år. (Tycker själv att ljudliga och kaxiga människor kan bli lite too much.)

Vart tar tankarna vägen sen då? Till barnen. Förstås. Jag får upp en massa bilder och filmsnuttar och känner ännu mer tacksamhet. Sen börjar tårarna igen. Ååå, vad jag kan längta efter barnen som små!

Barnaarmar runt halsen. Tårar som torkas och skratt som skimrande pärlor på minnestråden.

Där någonstans börjar jag få nog av min minnesmässiga berg- och dalbana. Tar mig samman och tänker att livet är en resa. En dag når jag resans slut och det är förstås som det ska. Kanske är jag jättegammal. Kanhända har jag blivit lite trött. Men who wanna live forever, liksom? Å andra sidan: Alla vill till himlen, men ingen vill dö. (Tack Timbuktu.)

Ja, så är det nog. Vi vet inte i förväg vart resan bär eller hur lång den kommer att bli. Man gör planer, men även de mest realistiska vilar på osäkert underlag. Spännande och skrämmande: man köper biljett och har vissa mål. Åsså tjong, bär det iväg. Det går uppför, det går utför; ibland går det som tåget och ibland åt helvete. Det är så det funkar och det är som det ska. Livet. En resa! Ingen returbiljett dock.

Ack ja. Snyter mig och går vidare. Livslinjen går framåt och här vill jag ju inte bli sittande.

Sorg och olycka

Av Lena, 30 januari 2022 kl 22:28, 1 kommentar

Jag kände mig så arg och bitter. När jag sov, sov jag tungt och i evigheter, drack jag alkohol blev jag omotiverat glad och kunde inte stanna av.. Jag hade gjort allt och för fort. Fått för mig att jag skulle klara en hel massa saker på kvällarna/nätterna när barnen somnat och på jobbet skulle jag vara en engagerad anställd.

I huvudet surrade en konstant ström av otäckt hjärnbrus och onda, förtvivlade tankar, samtidigt som jag höll skenet uppe för att inte barn, make och kollegor skulle märka något. Men så fick barnen vattkoppor och jag halkade ur ekorrhjulet. Sen var det min tur att bli sjuk. Förkylningen motverkade effektivt alla ansatser att ta upp prestations-tråden. Till slut blev jag förstås frisk kunde återgå till jobbet.

Men jag kunde inte förmå mig. I stället gick jag till doktorn och där började jag prata om det – äntligen. Sade att jag inte ville tillbaka, berättade om den ångest jag kände och undrade förstås ”vad är det för fel på mig”. Depression? Jaha. :O

Jag fick medicin och blev sjukskriven och så gick dagarna. Efter en tid tänkte jag att det måste väl ändå finnas något sätt att att må lite bättre. Jag provade med att läsa en väldigt rolig favoritbok, som dessvärre visade sig vara gräsligt o-rolig. Var det fel på boken eller var det jag?

Funderade lite och kom till slut fram till följande: En dag kommer jag att skratta igen åt något roligt och den dagen har det vänt! Tanken väckte mitt hopp. Så jag började sträcktitta på sitcoms hela dagarna i väntan på skrattet, tog min medicin och bidade min tid. Och det hände. En dag skrattade jag och alla stängda dörrar öppnade sig en aning och släppte in ljus och frisk luft. Jag tänker på det ofta. Det minnet har burit mig genom mycket sedan dess.

Så många svängar livet kan ta! Det går upp, det går ner, fram och tillbaka mellan ens känslomässiga ytterlägen. Tack och lov att det finns lugnare passager att vila upp sig i. Livets mening kan växla mellan uppenbar och dold, genom åren. Med tiden utvecklas man i mognad och insikter och lär sig hantera motgångar.

Tyvärr händer ibland så svåra saker att man knäcks helt. Allt man tagit för givet stjälps över ända och allt tappar mening. Det kanske inte känns värt att leva längre. Tankarna går ner sig i mörker. Förlusten av glädje och hopp, tyngden av sorg och saknad kan bli förödande.

Vi människor fungerar lite olika. En del personer tycks glida genom livet utan problem eller åtminstone stå pall sina kriser. Jag misstänker starkt att det inte stämmer. Vi ser bara inte allt. Vad som sker under ytan, vet vi inte..

Jag brukar läsa ”det hände mig”-berättelser om sorg, livskriser och hur det blev sen. De som berättar kan ha upplevt förfärliga saker, men någonstans på vägen har de funnit styrka att gå vidare och med tiden sett en ny mening med allt. Men hur, det är frågan.

Hur gör man för att orka vidare? Ja, det finns säkert många sätt som jag inte känner till, men jag själv har erfarit följande:

Det blir bättre. This too shall pass, är ett visdomsord, med ursprung långt bak i tiden, så det bör rimligtvis ha rejäl substans. (Ok, men när kommer det att bli bättre?)
Det sker ofta gradvis, i små, små steg, men ibland händer också avgörande saker som ger allt en ny riktning. (Ok då, men hur är det möjligt?)
Jag skulle säga att det viktigaste steget är det första, om man vill någonstans. I och med det har sinnen, kropp och hjärna fått en signal om att livet fortsätter. En dag börjar man förmå sig att göra saker som hör hemma utanför sorgebubblan. Saker man brukade tycka om att göra. Som om allt var som vanligt. Den dagen kommer, då minnena inte sårar lika svårt. En dag inser man att man gradvis och omärkligt lämnat bubblan och den akuta krisen bakom sig.
Man får ökad insikt. Man förstår att sorg och saknad i sig inte innebär slutet. Det finns en väg vidare och allt man känt och upplevt fogas in i ens livsväv. Sorgliga minnen, glada minnen. Allt får finnas. Man tillåter sig vara glad, njuta av livet och tro på framtiden. Och ändå sakna.
Det får ta tid.

De här sakerna, främst den första, skulle jag vilja att alla unga fick veta, de som inte ännu vet om sin egen kapacitet. Psykisk ohälsa bland unga är ett stort och svårt problem. Det är så viktigt att vi kan visa att det kommer att bli bättre. Knappast bekymmersfritt och inte heller enkelt, men bättre och livet kan få en mening även om man just nu inte mår bra. Unga läser nog inte min blogg, men jag hoppas verkligen på ökad medvetenhet om hur jobbigt det kan vara att vara ung.

För övrigt har jag varit krasslig hela helgen (igen). Ont i huvud, bihålor och nacke. Inte riktigt sjuk och inte helt frisk. I limbo. Man bör ju hålla frivillig karantän för säkerhets skull. Jag blir rastlös och otålig fort. Den efterlängtade lunchen med sonen fick i stället bli en promenad tillsammans. Positiv tanke: jag fick komma mig ut! Och maten.. tja, den var ju god ändå trots att den avåts i tystnad..

Det går utför

Av Lena, 18 januari 2022 kl 21:10, Bli först att kommentera

Nej, det är inte börsen jag talar om inte heller de kraftigt ökande covidsiffrorna. Nej, det handlar mera om att jag vill justera föregående veckas optimistiska prognos om min egen energistatus.

Jag fick en kanonstart på jobbet och entusiasmen var stor. Men sen blev jag allt tröttare och fort gick det. Jag hade i min enfald trott att allt sovande under helgerna skulle ränta sig nu i januarimörkret, men så blev det alltså inte. Trots långa sovnätter tog tröttheten över och följdes strax av täta bihålor och huvudvärk. På torsdagen slog formkurvan i botten och jag sov bort större delen av dagen. Orkade ingenting.

Te, teve och mobilen breve’

Men jag behövde testa mig och kylskåpet behövde påfyllning. Turligt nog var sonen på väg till Skellefteå och kunde förse mig med både mat och snabbtest. Skönt. Hade nog inte orkat handla själv och det var ju inte heller att rekommendera. Jag piggnade till lite grann, när testet visade negativt och visst hade huvudvärken gett med sig? På lördan vände det dock neråt igen och på söndagen ylade jag inombords, att jag blir aaaldrig bra igen!

Jag har dåligt med tålamod och det gör att varje dag känns som två. Rastlösheten måste hållas stången på något vis och de lättare hushållssysslorna var redan avklarade. Nää, i morgon vill jag jobba tänkte jag och bestämde mig för att vara frisk på måndag.

När tålamodet tryter
går jag omkring och ryter

Egendomligt nog hjälpte inte det. Men skam den som ger sig. Tog fram lite jobb hemmavid och satt i två timmar utan att alls känna mig trött. Pausade, åt och somnade efter kaffet, som efter en heldag i skogen. Nåja, det blev i alla fall något och i dag traskade jag iväg till firman, jobbade mina timmar och missmodet var som bortblåst.

Jag vet inte om man kan kalla det att gå utför om det går uppför igen nästan direkt, men som sagt: jag har dåligt tålamod. En fördel med såna här overkligt trötta dagar är att jag inte orkar riktigt hänga med i nyhetsflödet. Krisen med Ryssland och NATO – jag insåg att det var illa men orkade knappt bli orolig. Det löser sig förhoppningsvis (men till viket pris, kan man fråga sig).

Och alla sjuka! Men nu har vi ju nått det läget när det nästan känns som ett framsteg att så många blir sjuka så fort. Man talar om att ”peaken” kommer snart, att vi genom Omikron raskt kan uppnå flockimmunitet och att Covid snart inte längre ens bör ses som en allmänfarlig sjukdom. Covid-kurvan, den vill man i alla fall se gå utför!

Inte långt kvar nu (tycker optimisten)

Snart är januari förbi. Man märker att det blivit ljusare, trots att vädret varit mestadels mulet. Julpyntet är kvar framme här och jag hade tänkt låta det förbli så månaden ut. Men vid det här laget har jag sett mig less på det hela, så det blir till att plocka ihop hela klabbet någon av de närmaste dagarna. Dock inte i dag.

I dag tar jag det lugnt, nöjd med att åter vara på benen och med de allt längre dagarna. Men jag tycker inte alls om att det är plusgrader. Inte pga. av att jag hatar värme, men jag avskyr verkligen blå-is och mulet. Nej, tacka vet jag gnistrande sol över glittrande snökristaller. Minst tre månaders vinter vill jag ha (1 advent – 1 mars, eller så). Då hinner jag åka skidor och får känna mig sportig. Annars är jag mer en latmask, som gillar att sitta/ligga, gärna i solen, och läsa eller dåsa. Motion och träning är ett nödvändigt ont för att klara av att leva och arbeta.

Det ger resultat!

Och kanske för att bli lite piggare. Jag kan inte minnas någon vinter på många, många år, när jag varit så in i bängen trött! Inte ens när jag varit under isen rejält. Det är som att sömnen inte biter alls. Försöker öka sovtiderna lite, men om jag inte ställer väckarklockan kan jag lätt sova 10 – 11 timmar. INTE normalt.. Så, jag tar väl till de vanliga knepen. D-vitamin, b-vitamin, träning och frisk luft. Antingen hjälper det eller också rätar det upp sig av sig själv. Hoppas jag. Vill ju inte sova bort mitt liv.

Nya tag

Av Lena, 8 januari 2022 kl 19:17, Bli först att kommentera

Nu har jag en dag kvar av min långa julledighet. Har mest ägnat dagarna åt att ta det lugnt och har knappt tagit till mig av nyheter om rådande världsläge eller covid-situation.

Tack vare ”mina” ungdomar undslapp jag dessutom i stort sett julhetsen (som ärligt talat brukar ta knäcken på mig, trots att jag för söker undvika just detta). Halva ledigheten har jag tillbringat hemmavid, bland gran, tomtar och amaryllisar, och den andra halvan hos K. I båda fallen knappt lyft ett finger.

Läst mängder!

Fast det är kanske något av en överdrift. Det pågår faktiskt någon slags verksamhet inne på mitt hjärnkontor, som resulterar i diskad disk, tvättad tvätt och lite andra utförda uppgifter. Bland annat gör jag tjänst som it-support åt herr K, vilket kräver sin kvinna. Som lättstressad kan jag känna mig rätt sliten, efter en dags verbal/icke verbal kommunikation med K (som ju inte heller är någon stress-atlet) kring tekniska obegripligheter.

Teknik! It! Ack ve..

Men planen med ledigheten var ju faktiskt att njuta av all tid, ta långa promenader och se till att jag fick regelbunden träning! Det blev mest vila. Men ska inte klaga, jag känner mig nu ganska utvilad och redo för nya tag i såväl arbetsliv som fritid.

Jag börjar faktiskt se fram emot den grå vardagens lunk, utan rö’dagar, festmiddagar och den ständiga förvirringen om vilken dag som just nu är. (Måndag? Torsdag?) Efter dagarna med nära och kära kommer jag att återse mina kollegor, mina körkamrater och förhoppningsvis även vännerna. Vardagen blir trots allt lite enklare att strukturera upp och använda.

Det blir skönt och roligt. Läser i dagarna det senaste numret av ”Modern psykologi” (Nr1/2022), om det viktiga i att ha sociala kontakter. Inte bara för själen, utan också för kroppen och hälsan! Ensamhet är skadligt, skadligare än att röka 15 cigarretter per dag, eller att vara alkoholberoende!

Vi människor är ju olika sociala till vår läggning och för somliga kan det gå trögt att hålla det sociala nätverket aktivt. Man vill gärna träffas men orkar eller hinner kanske inte just ju och skjuter upp det till sen. ”Sen” är förstås ingen bra tidpunkt, eftersom den tenderar att övergå i ”alldeles för långt mellan gångerna” – eller till och med ”aldrig”. Fråga mig, jag vet…

Att ha nära vänner är inte alla förunnat. Ju mer man tänker på det desto dystrare blir det. Att stå utanför sociala sammanhang, sakna vänner och närhet kan vara förödande. Tidningen har dock några tips att ta till sig för den som upplever att det är svårt, för att inte säga omöjligt. Glädjande nog lär det kunna bli lättare med målmedveten övning, lite som med att träna. Motståndet minskar och färdigheterna ökar, i takt med de ökande endorfinerna.

Det finns hopp ändå – och vägar ut ur ensamhet

Jag personligen tillhör en stor skara man brukar benämna som introverta. Inte någon extremversion, utan en varierande mix av extrovert och introvert med (tidvis stor) övervikt för det senare. Blir både stimulerad och glad av att träffas, men återhämtar mig bäst ensam och har gärna lite tomrum mellan inplanerade sociala kontakter.

Det gäller även på jobbet. Jag blir uttråkad om jag är ensam där en längre tid. Men när alla varit närvarande flera dagar, blir jag rätt nöjd med en ensamdag där också. Jag gillar verkligen mina kollegor, så det beror inte på det, och jag älskar mina vänner innerligt. Om jag inte orkar umgås med vännerna eller telefonera jätteofta försöker jag i alla fall visa tydligt hur jag känner för dem. De är alltid i mina tankar och för alltid en del utav mig.

Kollegorna får dock nöja sig med uppskattande leenden och ett glatt humör. När så finns att tillgå, vill säga. Det är inte alltid jag lyckas slita mig från mina arbetsuppgifter för att uppmärksamma deras närvaro. Jobbar oftast med superfokus.

I höst har jag känt mig ganska stressad över jobbet, men strax innan jul gjorde jag upp en konkret plan för de första sex veckorna. Detta gjorde att jag genast kände mer kontroll över skeendena och att jag formulerat tydligare mål för en arbetsuppgift som egentligen aldrig tar slut. Det medförde också att jag lyckades göra ett bra avslut för 2021 och kan påbörja en helt ny etapp redan på måndag. Känns jättebra förstås.

Fjolårets vårvinter var en höjdare för mig, mitt mående och i arbetslivet och det kan mycket väl bli så i år igen. Jag ska inte oroa mig, utan ta en dag i taget, ändå medveten om att den långsiktiga planen finns där i bakgrunden.

Jag brukar inte avge nyårslöften, men har ändå visioner. Ofta återkommer samma mål: att göra mitt bästa, att se om min hälsa och att vara snäll med mig själv. I dag adderar jag ytterligare saker: Att vara glad och att tro på mina inneboende och externa möjligheter! Det blir spännande se vad som kommer av det. 🙂

Med detta i åtanke välkomnar jag vardagen och det med glädje. Kommer detta mål att hålla? Fråga mig på torsdag. Gissar att jag då börjat längta efter påskledighet. Eller kanske inte!

(Bild lånad från nätet/Facebook)

På andra sidan

Av Lena, 27 december 2021 kl 20:10, Bli först att kommentera

På andra sidan julhelgen infinner sig det stora, något vilsammare efteråt. Julen blev kort i år och det är inte utan att jag tycker det känns helt ok. Det finns säkert en hel del människor som inte håller med. Många behöver all ledighet de kan få och att kunna passa på att träffa familjen och leva loppan lite så där i allmänhet.

Jag också, förstås. Har haft nästan hela familjen hemma stor del av helgen och fått rå om rejält. Är väldigt tacksam för det, för det kändes osäkert ända in i det sista om huruvida man skulle kunna ses eller ej. Julafton fick lite ny stuns i och med att jag sjöng med i kören vid julbönen, för första gången i mitt liv.

Strax innan start

Det blev en bra start på helgen, med stämning, budskap och eftertanke. Sen vidtog traditionen. Maten åts och Kalle sågs, precis som vanligt . Klapparna var lagom många och riktigt smart utvalda. Mycket trevligt. Men ändå: efter tre dagars julhelg – känns det inte skönt att få lite vardag igen? Kom igen nu! Håll med!

Ja, ni gör ju som ni vill. Hoppas ni har det bra vilket som. Själv vaknade jag motvilligt i morse efter en illa sövd natt. Men det var ju i dag jag skulle få min tredje vaccinspruta. Upp och iväg! När den väl satts på plats kunde jag gå hem igen och vila en stund.

Jag är inte spruträdd alls, men man kan ju inte undgå att spänna sig lite. Ungefär likadant är det hos tandläkaren. Jag tycker mig vila avspänt på britsen medan proffsen gör vad de ska. Men ändå, när stolen åter vinklas i uppåtsittande, märker jag att händerna är aningen knutna och att en viss lättnad infinner sig över att det är klart.

Har semester över helgerna och inte ett dugg inplanerat. Dotter och måg åker hem till sig på torsdag och så är det med det. Resten av ledigheten får jag tillbringa i sällskap med K, som med anledning av covid-läget bestämde sig för att stanna hemma i år. Trist, men förståeligt. Nu får vi ta nya tag under de dagar som kommer. Som är obokade, som sagt.

De närmaste månaderna lär flyta på i ett sävligare tempo än hösten gjorde. Den ägnades ju i mångt och mycket åt K:s boksläpp och författarframträdanden i när och fjärran. Nej i år tänker jag mig någon enstaka utflykt, men inte mer. Tror jag. Man vet ju aldrig. För inte anade K – än mindre jag – att Ester-boken skulle göra sån succé! Efterfrågan på böckerna och författaren själv blev enorm och boken har toppat listor så det står härliga till.

Nu har FHM ju rekommenderat arbete hemifrån om så är möjligt,. Det kanske blir aktuellt när jag väl kommit igång något med nästa etapp i min oändligt långa arbetsprocess, som är att EU-harmonisera information om våra produkter.

Må 2022 bli ett gott år! Jag ger sällan nyårslöften, men har förhoppningar om ett fruktbart arbetsår, en fin vinter och dagar av hyfsat mående till både kropp och själ. Hoppas även de nära och kära ska få ha det bra och njuta av livet utan större mankemang,

Ute i de större sammanhangen hoppas jag på några månaders politiskt lugn innan valrörelsen sätter i gång på allvar. Och att vi ska kunna gå våren till mötes utan rädsla för dödliga virus. När alla ansvarsfulla medmänniskor vaccinerat sig slipper vi gå omkring och känna oss som potentiella offer/dråpare, rädda för allt och alla.

Och i världen, mer förståelse, förlåtelse och samarbete.

Men än är vi inte där. Mellandagarna får för min del dra förbi som de vill. Jag hoppar över rean även i år. Det är länge sedan jag tyckte det kändes kul att ”fynda”, utan jag sitter hellre här hemma under korkeken, eller går ut i vädret och släpper livsandarna fria.

Önskar dig/er ett gott slut på det gamla och ett gott nytt år!

Spisen dog

Av Lena, 16 december 2021 kl 20:14, Bli först att kommentera

Hungriga dottern och jag skulle få oss en enkel lunch och jag satte på en panna vatten. Fixade med grönt till medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp, men upptäckte – förargligt nog – att det inte hänt mycket på spisplattan. Spisen var stendöd.

I stället fick jag lov att använda mitt campingkök för en ännu enklare lunch. Det gick väl an, förutom att vi kände oss lite simmiga i huvudet på grund av av oset. Det fick bli hämtmat till middag.

Efter visst fix med säkringar och inköp av nya/fler säkringar, lyckades jag få i gång spisen. Trodde jag. Detta var i går och vid lunchtid i dag var det samma visa igen. Visserligen fungerade nu ugnen, men inget annat. Bovärden var snabbt på plats och nu väntar vi på den elektriker som kanske, kanske inte dyker upp innan helgen.

Jag är ingen van mikrovågsugns-matlagare och campingköket känns inte helt hundra, så vi får antingen köpa färdig mat så länge som behövs, eller skaffa oss en lös kokplatta. Vi får se.

Förmodligen roligare använda campingkök om sommaren

Det behövs verkligen inte mycket för att man inser hur beroende man är av att elen fungerar som den ska. Förvaring och tillagning av mat är ju viktigt att det fungerar, så att maten håller sig färsk och smakar gott. Lyse vill man också ha, förstås. Och värme ju!

Inte nog med spisproblemen. När A anlände från storstan härom dagen, hade hon insjuknat rejält under resans gång. Det innebar förstås viss oro och ökad försiktighet på jobbet och så, men när provsvaret kom blev vi lugnade: Inte Covid! Skönt. Det är nämligen meningen att det ska dyka upp några till under nästa vecka och det är ju en bra början om alla är friska i det läget.

Vi hoppas väl alla att vi ska kunna fira jul någorlunda normalt och att fjärde vågen klingar av snabbt. Antagligen blir det tvärtom. Same procedure as last year, madam! Med den skillnaden att vi blir några fler i år. I fjol firade jag och K på tu man hand i Umeå, med lite social kontakt via skärm.

Det gick ju det också. Det var ju som det var och vi hade det bra ändå. Och vi fixar detta ännu en vinter, eller hur? Men jag hoppas innerligt att vi inte ska behöva isolera våra gamla i samma grad denna gång!

I övrigt känns det förstås trögt att börja om med krislägen, munskydd och handhygien på samma nivå. Jag personligen har fortsatt försökt hålla avstånd till andra, men det där med munskydd och spritning avtog relativt automatiskt efter spruta två. Det spelade liksom ingen roll att jag visste att viruset fortfarande fanns ibland oss: Som vaccinerad kände jag mig genast friare och mer avslappnad – och det kanske var fel av mig. Men jag är ju inte mer än mänsklig.

Det gäller att handla varsamt i dessa tider

Än så länge tycks det som om de länder som haft nedstängt drabbats mest. Å andra sidan ökar sjuktalen även här i Sverige. Möjligen är det så att det inte spelat så stor roll hur försiktiga vi varit. Mutationerna uppstår av sig själva och virus är svåra att ta kål på. Vill minnas att jag läst något om att man fortfarande kan hitta virus från fågelinfluensan på en eller flera lasarettskorridorers väggar.

Hur som helst, vi får ta nya tag. Vi börjar i alla fall kunna det här nu och det går inte att undgå. Dagarna fortsätter gå, julen kommer och passerar och rätt vad det är kommer en ny vår. Vid det laget vet vi hur det blev denna vinter och kan förhoppningsvis se fram emot lite värme och friare tider igen.

Därför tänder jag ett ljus (hellre än våndas) och tar fram julmyset i mig. Tänker mig en fin helg med nära och kära – ett lagom stort sällskap – och låter tankarna gå till julens budskap och önskan om en bättre värld, med mer kärlek och mindre av till exempel miljöförstöring. Vem vet, kanske blir det till och med lite körsång i kyrkan på själva julafton!

Så – vad är väl en trasig spis? Några dagars något krångligare tillvaro, sen kan vi koka vår potatis igen. Och jag är ju rätt nöjd ändå, över att det hände nu och inte nästa vecka.
Klicka på bilden nedan och lyssna på en av mina julfavoriter!