Lovikka

”Vid vissa alldeles för släpphänta tillfällen har jag inte riktigt kontroll över mig själv. Det är precis som om det bor någon annan inuti ibland. Den personen måste ständigt bevakas och hållas tillbaka obarmhärtigt.

Annars kan vad som helst hända och få enorma följder.

I ett obevakat ögonblick hade mitt andra jag försvunnit omärkbart in i den lokala sybehörs ateljén här i byn.

Världsvant gled hon omkring fingrande bland olikformade knappar, kulörta tyger och färgsprakande garner.

Belevat gestikulerande och förfärats över den annalkande kalla vinter och:

Beställt Lovikkagarn!

Jag kan då fasen inte sticka. Allra minst Lovikkavantar.”

Detta var alltså för två år sedan. Förståndigt nog så hämtade jag aldrig det beställda garnet.

Så helt plötsligt slog den till igen, den här ”nu-ska-lotta-bygga-bo-mysigt-sitta-under-fliser-och-sticka-genen.”

Helt utan förvarning stod jag ännu en gång i den lokala lilla sybehörs ateljén och hörde mig själv säga:

– Inte är det så att du råkar ha kvar mitt två år gamla beställda Lovikka?

Såklart att hon inte hade men innan jag hade hunnit sansa mig hade hon skickat iväg en ny beställning som jag av en obegriplig orsak hämtade ut här om veckan.