Solen stod redan högt på morgonens himlavalv och strålar glittrade på vattenytan som miljoner små speglar. Vägrenens buskage gungade av skönsjungande fågelsång och en ljum bris smekte trädens bladverk. Morgonen efter ett tio timmars nattpass var egentligen för vacker för att vara sann och visst var det någonting i den vackra landskapsbilden som inte hörde dit.

Mitt på den asfalterade körbanan låg ett människoväsen, stilla och utsträckt i sin fulla längd.

Eftersom jag i tidigare gryningar hittat både människoväsen med decimeterlånga jack i huvudet efter svartsjukedrama och trottoarvilande pundare täckt av blod efter vapenattacker, vet jag att man måste vara försiktig när man närmar sig sårade själar.

Jag stannade bilen, vevade ner rutan och utbringade små försynta vakna hallåanden!

Jag funderade ett ögonblick på att ringa polisen. Vilket för stunden bedömdes vara den enklaste lösningen eftersom människoväsendet inte kunde ligga på den hårda asfalten med fara för att mosas under ett nyinköpt sommardäck, okontrollerat av en morgontrött förare.

Jag funderade vidare och tänkte att människoväsendet kanske var i akut behov av insulinvård, alternativt överförfriskad efter en firmafest men också fanns tanken att det kunde ha svepts en cocktailblandning av varierat narkotikainnehåll där människoväsendet hallucinerande skulle se mig som en hotfull drakhona?

Jag knäppte upp bilbältet och närmade mig människoväsendet så fjäderlätt en möjlig hotfull drakhona bara kan. Den rakade skallen och de tatuerade bara armarna verkade till en början fientlig, skapade av fantasier i mitt eget morgontrötta huvud. Jag petade lite försiktigt på den bara hud som inte bar spår av en tatuerares nål. Genast gav människoväsendet ifrån sig en öronbedövande snarkning och det igenkännande ljudet övertygade mig lättat att detta rörde sig inte om någonting annat än en enkel överförfriskning.

Ännu en arla morgonförare stannade till på den asfalterade körbanan. Denna kände mycket väl till människoväsendet och förklarade att detta var en mycket aktad familjefar och fortsatte med att vem som helst kan gå lite för hårt ut när det som bjuds är gratis. Tillsammans baxade vi in familjefader i framsätet och körde mot den adress som den arla morgonföraren mycket väl visste var rätt för den överförfriskade.

Där i bilen såg jag att tatueringarna på familjefaderns armar skvallra om olikformade bokstäver som tillsammans bildade kärleksfulla barnnamn och var med det hela ganska nöjd att jag inte ringt polisen.

Turkiet var underbart, strålande hett, härligt slappt, makalös mat, fantastisk strand, behagliga bad, vackert sällskap, flott hotell, ljuvligt balkonghäng – men för jävligt dyrt.

Jag kan köpa att det är ungefär samma priser utomlands som i Sverige men inte att det är dyrare. En pizza kostade 80: – ungefär likaså en tallrik Carbonara och en inhemsk öl i butik 18: –

Kanske är jag sniken för att jag fortfarande är en fattig student men någon måtta får det väl vara – dricks skulle till och med chauffören som körde transferbussen ha!

Trots detta så hade vi en helt galet härlig semester men spritflaskjonglerande bartenders, dans på bardiskar, vi blandade cocktails på bartenderns huvud, gick vilse i en borg, träffade tåfiskar, såg Sverige segra och det bästa var nog när en servitör till Emil sa:

– Brorsan, kom igen och skaka lite rooompa!

Vi kom hem sent i går och genast startar jag upp helgen med nattjobb men ser mycket fram emot måndagen då jag får höra vad mina klasskamrater haft för sig i 11 veckor. Nu är det inte många dagar kvar på min tvååriga journalistutbildning – typ enstaka sju.

Jag är inte en person som alltid måste ha en liten godbit i väska i fall jag platt skulle fronta asfalten på grund av lågt blodsocker. Aldrig har kassörskan sett mig frenetiskt försöka slicka kontokortet fri från halvsmälta Plopprester. Jag gömmer inte heller godisbitar högst upp i ett köksskåp som en livlina vid ett eventuellt PMS-anfall.

I mitt kök finns en chipslåda.

Mitt perfekta fredagsmys är när chips i olika serveringskärl skymmer Tv-rutans Let’s dance. Likaså när olikfärgade små kryddpåsar blandas med gräddfil och lockande bjuder in ett saltat flarn till en djupdykning. När jag sedan stillar sältan med porlande läsk ur ett högfotat glas med en frostad bit, är mysets fullkomlighet total.

Sedan dag ett har min make tjatat om Ranch. En chipssort som fanns på 90-talet och enligt honom var en gudagåva till mänskligheten. Personligen så har jag inte ett minne av att jag någonsin ätit ett chipsflarn av märket Ranch? Vad jag däremot minns är en sort som hette Lövtunna Pepparchips från 80-talet men maken hävdade att Ranch ”is da shit” och satte igång och mailbombade OLW.

En vacker dag var jag medlem i en Facebookgrupp som hette ”Ge oss OLW Ranchchips igen” utan att jag själv gjort en aktiv knapptryckning. Fler Facebookgrupper med liknande krav dök upp och plötsligt hade självaste OLW startat en slags tävling ”Fredagsmys från förr” där chipsfantaster fick rösta på gamla favoriter från1970- 80- och 90-talet.

Under knappt tre veckor röstade 17 500 chipsälskare på Gillechips, Gourmetchips, Reffelchips, Italienska kryddor, Ranchchip och Lövtunna pepparchips. Vinnaren i omröstningen blev Ranch men inte alls lång efter kom mina Lövtunna Pepparchips som solklar tvåa. Båda skulle inom kort åter pryda chipshyllorna.

Inom kort, blev en hektisk period av fyra månader eftersom maken frenetiskt började söka igenom chipshyllorna redan veckan efter tävlingens slut. Det fanns inte en stormarknad, bensinmack eller landsortskiosk inom 40 mils radie som under denna period inte fick chipshyllorna granskade. Inte heller har mjölkkylar, frysboxar eller charkuteriavdelning klarat sig från grundlig inspektion, eftersom chips tydligen kan felplaceras.

Plötsligt en dag lyste chipshyllorna på Storkonsum brandgula och texten ”Äntligen tillbaka” och plakaten ”Fredagsmys från förr” talade om för mig att slutligen var helvetet över. Maken proppade handlingsvagnen till bristningsgränsen men jag låtsades inte känna den man som matade varubandet rågat med brandgula 300grams påsar. Istället stod jag lite vid sidan av, visslade försynt glassbilslåten och räknade lysrören i taket.

Nu har friden åter lagt sig över fredagsmyset och det är Lövtunna Pepparchips som gör en djupdykning i dippskålarna. Maken moffar in Ranch som om varje påse vore den sista utan en tanke på de 15 påsar som fått en egen hylla i källaren. När jag klär av mig om myskvällarna och smulor av Lövtunna Pepparchips ramlar ur Bh:n måste jag erkänna att makens militanta strävan faktiskt förgyllt mitt fredagsmys.

Det man skiter i att göra i trädgården på hösten är det ju uppenbart att man istället får göra om våren. I dag har jag ryckt upp gamla bamburör ur bambudungen, krattat lönnlöv till förbannelse och ryckt torra saker ur blomrabatter.

Nu ligger jag och mina mysbyxor i soffan och lyssnar på gamla Gyllene Tiderlåtar, spelar Quizkampen med okända och väntar på att grillen ska tändas.

En bra första maj helt enkelt.