En kompis från förr hade scannat en bild från en av våra väl beryktade Gotlandsturnéer från 90-talets början vilket fick mig att tänka på alla underbara fotoalbum fylld med hemlisar som bara ligger i källaren och skräpar.

Kanske man borde göra ett ryck med scannern!

Jag har inte riktigt landat efter helt otroliga dagar med allt vad Stockholm innebär för att inte heller tala om helgen i Malmö. När tid finns ska jag åtminstone visa bilder från en vecka proppad med innehåll.

Väl tillbaka i skolan var det precis som efter praktiken – ingen tid för eftertanke och reflektion utan vi kastades rakt in i nya roliga saker att lära – webbtidning.

Alla prylar har flyttat ner på stan och vi bevakar nu allt – nyheter, sport, kultur och nöje – med en fantastisk utsikt över det senaste som händer på Vasaplan.

I dag fick vi trots allt ta en paus i arbetet eftersom skolan hade bokat in friluftsdag med obligatorisk närvaro.

Gammkroppen har väckt liv i både volleyboll- och innebandymuskeln som inte luftats sedan 1980 vilket också var det korrekt året de äldsta av min medspelare och motståndare föddes. Vårt lag gick All in så pass att en medspelare fick åka sjuktransport in på akuten. Skare va så skare va ordentligt!

Efter en jobbanatthelg vaknar jag tidigare än vilket normalt är mänskligt av mobilens väckningssignal. Allt för att vända dygnet rätt från natt till dag. Resultatet blir ofrånkomligt en galet seg hjärna vilket är allt annat än önskvärt då resväskan ska proppas med fem dagars Stockholmsvandrande, TV-inspelning, riksdagsbesök och tre dagars gala i Malmö tillsammans med klasskamraterna på Journalistlinjen.

Måndag: Rundvandring på TV4, stå med i kontrollrummet när 1900-nyheterna sänds samt studiopublik i Kvällsöppet.

Tisdag: Besöka en frilansfilmare på Filmcentrum.

Onsdag: Besöka Sveriges Radio samt rundvandring i Riksdagshuset samt träff med Jonas Sjöstedt.

Torsdag: Rundvandring på Aftonbladet samt besök på Granskningsnämnden.

Fredag: – Söndag: Mot Malmö och Grävgalan och Guldspaden.

Vad i hela friden fyller jag resväskan med?

Följer man bara sitt mantra så lossnar det till slut…

…så pass mycket lossnade det att jag fick kapa texten ett och ett halvt A4. Av någon underlig anledning hade jag fått för mig att man pratar fortare än man läser. Det gör man kanske men en krönika på över fem minuter orkar väl ingen lyssna på? Nu är det kapad till 3.27 och det är mer rimligt.

Att sedan skriva en krönika om Umeå Open verkade inte så svårt vid första tanken men vid den andra tanken gick det upp för mig att jag inte besökt denna festival sedan 2002 – vilket gjorde det hela mer invecklat. Fantasin är det inget fel på men man vill ju inte fara fram med osanning.

Nu är den alla fall klar och ligger så fint i min lilla radioinspelningsapparat som förmodligen till vardags har ett helt annat och enklare namn.

I morron ska vi sätta ihop hela programmet med intervju, krönika, låtar, nyheter och en fantastisk jingel som min kära make skapat.

Grymt rolig utbildning!

I mitt stilla sinne trodde jag att det efter praktikens tokstressade tillvaro skulle finnas tid för eftertanke och reflektion, välformulerad återblickar i ett eller två blogginlägg om dagen men icket…

…vi kastades rakt in i en ny och spännande värld där vi numera med radion som verktyg ska försöka bevaka och påverka världen.

På torsdag ska vi göra ett radioprogram och alla har fått var sin uppgift att ansvara över. Själv snodde jag överilad åt mig uppgiften att skriva en radiokrönika som med min hittills okända och vackra radioröst ska läsas upp i programmet.

Jag har ännu inte skrivit en rad och förstår inte vad det är som gör att krampen plötsligt smugit sig in i mina leder likt lepran?

Kan det vara så att alla dessa veckor i skolan och praktiken har gjort att jag tappat allt självförtroende vad gäller att komponera alster fritt från hjärtat – vilket man får när man skriver krönika/kåseri – till skillnad från nyheter där man ska vara objektiv?

Jag måste försöka återgå till mitt tidigare mantra som lyder ”Lotta…skriv vad fan som helst utan att tänka och rätta skiten efteråt”.

Efter en termin på journalistlinjen är det dags för praktik i tre veckor. En termin och en och en halv månad för att vara mer exakt. Jag har aldrig tidigare läst journalistik eller jobbat på en tidning så helt klart var det pirrigt innan den första praktikdagen.

Min lärare ordnade praktikplatser åt hela klassen på olika orter i Sverige – och då menar jag verkligen hela Sverige. Personligen så tryckte jag på att jag har barn och därför inte kan göra praktiken någon annanstans än hemmavid. Sanningen var en helt annan och barn är väl barn även om de är 17 år? I mitt innersta hoppades jag på en plats på VK eller VF.

När min lärare berättade för mig att jag skulle vara på tidningen Västerbottningen stod jag som ett frågetecken – hade VK-huset brunnit – och vad i hela friden var VÄSTERBOTTNINGEN?

Jag hade aldrig i hela mitt liv hört talas om en tidning som heter Västerbottningen och när min lärare därefter berättade att redaktionen låg i Umeå men det mer var en tidning som bevakade inlandet höll jag på att smälla av.

Jag har inget lokalsinne.

Det var av den enkla sanningen som jag inte ville bli placerad i Smygehuk eller Örebro eller liknande obegriplig stadskärna.

När min lärare därefter berättade att Västerbottningen ofta skrev reportage om jakt, skogsmaskiner och jordbruk funderade jag allvarligt på att strypa mig själv med persiennsnöret på hans kontor.

Skog och jakt är så lång ifrån Lotta man i stort sett kan komma.

Min lärare försäkrade mig om att jag skulle få en lång och grundlig inskolning och att jag inte skulle oroa mig i onödan och dessutom skulle vi vara två stycken från klassen på samma praktikplats.

Söndagen innan praktikens början så tvingade jag min make att köra sträckan Holmsund-Västerbottningen-Holmsund inte mindre än två gånger. Det går ju liksom inte att göra bort sig allra första dagen. Alla vet att ett gott första intryck kan vara avgörande.

Dagen D knatade jag och min klasskamrat in på redaktionen som om vi aldrig tidigare gjort annat. Vi fick var sitt skrivbord mitt emot varandra, var sin dator och var sin telefon med tillhörande headset. För ett ögonblick satt vi och mallade oss med våra headset och lekte Janne Josefsson men säg den lycka som består i oändlighet. Vips hade vi ett uppdrag i handen och vips stod vi startklara och skulle ut i skärgården för att göra ett reportage om en dockteater.

Mitt livs första riktiga uppdrag som skulle publiceras i en fysisk prasslande papperstidning som skulle läsas av riktiga inlandsmänniskor som älskar jakt, skogsmaskiner och jordbruk och tydligen även dockteatrar producerade i skärgården.

Den andra praktikdagen kliade vi redaktionshunden Bonus öron, åkte till skidbacken och tog några gnistrande bilder till ett kommande vinterlandsreportage och minglade med redigerarna. Livet lekte ungefär fram tills eftermiddagsbullen då nyhetschefen kom viftande med ett oroväckande vitt blad.

– Imorgon ska Reinfeldt besöka företaget Indexator i Vindeln. Vill ni åka dit?

Det var tre förrädiska frågor i en:

1. Intervjua självaste stadsministern?

2. Vad i hevitte betydde ordet Indexator?

3. Var i hela friden ligger Vindeln?

På praktikdag nummer tre vakande jag i ottan med huvudet fyllt med nattpluggad information om roteringsverktyg till skogs- och entreprenadmaskiner blandat med superintelligenta statsministerfrågor uppkomna ur en praktikants perspektiv.

Men en inlandssnöstorm from hell, som kunde ha blåst vilket litet våp som helst in i en renhjord, äntrade vi företaget Indexator först av alla.

Väl där fick vi veta att vi skulle få en personlig intervju med självaste stadsministern om vi hade anmält detta önskemål till regeringskansliet?

Detta hade tydligen någon på redaktionen glömt!

Reinfeldt anlände i en kortege med en stor svart bil med tonade rutor körd av SÄPO-agenter. Medieuppbådet var stort och fotoblixtar smattrade ikapp med rullande TV-kameror när Reinfeldt besteg marken i Västerbottens inland. Praktikanter från tidningen Västerbottningen var inte van vid medievärldens oskrivna armbågslag ”äta eller ätas” och försökte hjälpa varandra upp ur snödrivan, borsta inlandsis från tröjan och gemensamt leta omkullsprungna kameradelar.

Genast bjöds stadsministern på en rundvandring i företaget med efterföljande presskonferens med personlig intervju. En manlig pressekreterare fanns på plats och det visade sig att om man viftade tillräckligt med ögonfransarna och putade med de Försvarets Hudsalvavallade läpparna så var där inga hinder för en personlig intervju med stadsministern utan att först gå via regeringskansliet.

Först var det såklart de viktigaste TV-stationerna som prioriterades på intervjulistan och för två nervösa praktikanter blev där en lång väntan på tur. För att inte slösa med viktig journalisttid hittade vi ett offer att träna statsministerfrågor på och fixa rätt ljus i kameran. Vad passade då inte bättre än stadsministerns närmaste – SÄPO-agenterna.

Vår magister i skolan har alltid sagt att när vi ska intervju någon så ska vi allra först skapa en trygg relation och behålla ögonkontakt. Någonting rätt måste jag trots allt ha gjort eftersom en av säkerhetsvakten kom med sitt visitkort med namn, mobilnummer och mailadress och ville att jag skulle skicka honom bilderna – och jag hade inte ens högslitsat och slampkort på mig.

Resten av veckorna har vi tillbringat i inlandets alla möjliga glömda vrår och har intervjuat nedläggningshotade äldreboenden, jägare, koägare, lanthandlare, Vasaloppsåkare, hundförare, EU-parlamentariker, kommunalråd och GPS-uppfinnare, vintercampare, samer, författare, ungdomar och rymdgymnasieelever.

Tidningen Västerbottningen är ett helt underbart ställe att arbeta på och jag skulle för allt i världen inte vilja byta plats med någon av mina klasskamrater på VK eller VF. Tre veckors praktik har bokstavligen flugit iväg och trots att jag aldrig varit så totalt sönderstressad i hela mitt liv har jag njutit av varje sekund.

Njutit av varje sekund tror jag däremot inte att våra rumskamrater på redaktionen har gjort. Djup koncentrerade på sina alster med deadline from hell har de blivit avbrutna med cirka 300 praktikantfrågor om dagen. Viktiga frågor i stil med:

– Varför sitter den här pluppen här?

– Kan man skriva flugit eller heter det flygit?

– Varför har jag ingen punkt på mitt tangentbord?

Dessutom lider jag med redigerarna då alla texter ska kodas innan de lämnas in. Ett dokument med text och ett dokument med bilder är brukligt för en artikel i tidningen. Dessa veckor kan 10 dokument med fornnordisk kodning kommit in till redigerarna för en artikel från två stolta praktikanter.

Förlåt!

Nu är ordningen åter på redaktionen och praktikanterna åter i skolan som började med två feta hemläxor formade av samhällskunskapsläraren samt svenskaläraren – båda bortresta på SPORTLOV!

OVER & OUT