Siknostalgi

Första gången jag åt rökt sik var på tältsemestern a’la 70-tal. Den gamla Saaben var knökfull av tältprylar och i baksätet satt vi ungar och försökte göra bubblor av Bazooka.

Brorsan skrek som en pestig liten gris och mamma fick tugga hans tuggummi, göra en bubbla och sätta den i hans mun. Då höll han truten och satt och mallade sig tills bubblan gick sönder och mamma fick tugga den mjukt igen och göra en ny.

Jag och syrran blängde avundsjukt på den lilla dregelhakan för det var minsann inte lätt att göra en bubbla av Bazooka. När han slutligen tappade bubblan på golvet och bälteslös hoppade ner för att hämta den kunde jag inte låta bli att av misstag göra ett avtryck med min svarta träsko.

Ungen gapade så det kom stora bubblor ur näsan istället. Pappa blev så nervös att han var tvungen att tända en av sina Commerce med filter. Bilen rökfylldes så pass att jag, som stod mellan framsätena, var tvungen att sätta mig bredvid gaphalsen.

Ganska omgående började syrran hulka och mamma kunde inte förstå varför syrran alltid blev åksjuk? Kunde det möjligtvis bero på den obefintliga tuggan av tekakan i morse och den minimala klunken Te? Frukostfrånvaron var ett illamåendefaktum och Commercens gasmoln rena rama hälsodosen på 70-talet.

Kunde ett eventuellt stopp för en glass vara möjlig?

– Storstrut, började dräggelfisen gasta så fort han hörde ordet glass.

Storstrut hörde inte till vanligheten att man fick på 70-talet. På den tiden kostade en storstrut 1.75. Det var den största glassen på jorden, det hörde man ju på namnet. Hade man tur fick man en Piggelin för 50 öre.

Glass fanns inte mitt ute i ingenstanset men otippat nog dök ”Norums Rökeri” upp bland grankvistarna.

Ut ur gammSaaben klev:

En Commercefimpande,  polisongbeklädd, gabardinpressveckad Pappa.

En papiljott försedd, kortkort klädd, kakmascarad Mamma.

En dregelgapande, snytbehövande, nalleälskande lillebror.

En Commercehulkande, vomeringsdelande, sjåpig lillasyster.

En intelligent ung dam.

Norums rökta sik inhandlades samt nybakt tunnbröd. Vi satt på en sten bakom rökeriet och svalde den välsmakande tunnbrödsklämman och sög den rökta saften av fingertopparna. Blodsockernivån på samtliga i familjen blev normal igen och vi packade in oss i Saaben.

Efter en stund började det trycka på i storgången på samtliga och de vilda tarmrörelserna fick utlopp för sin nyfunna överaktivitet. Luftbajsarnas förpestelse slogs om utrymme i den lilla Saaben och gapskratten hela vägen till campingen var öronbedövande.

Var det den rökta siken eller det nybakta brödet som framkallade nära-döden-upplevelse-pruttarna? Är kombinationen förenat med livsfara vid en större bjudning?

Helt klart skapar kombinationen glädje.