Plast eller riktig

På min tid, år artonhundra kallt, så hade vi alltid riktig gran. Jag tror inte ens att det fanns plastgranar?

Riktiga granar fanns att köpa vid närliggande BP men det var i yttersta nödfall. Om så skedde var det minst -44 och isbjörnarna gick på gatan eller koleran härjade.

Det vanligare var att man hade paxat en gran redan vid sommarsemesterns sista dag. När det så var dax tog man bara yxan på sparken och gled iväg. Hade man otur stod där redan en infödd och hade paxat samma gran. Då åkte Lovikkan av och man gjorde upp om granen som riktiga män. Blev det svettigt tog man en paus och delade en jävel ur den medhavda pluntan av renaste näver. Därefter fortsatte uppgörelsen tills starkast man vann. Vanligare var kanske att en small.

För ett par år sedan råkade jag av en händelse höra ett samtal vid frukostbordet:

16 år: Har du hört vad dom har tänkt göra i år då?

21 år: Vilka?

16 år: Jamen dom…

21 år: Nä?

16 år: Dom har bestämt att vi ska ha en levande julgran.

21 år: Levande?

16 år: Ja…fattaru?!

21 år: Seriöst?

16 år: Ja jag vet. Visst är det förjävligt. Jag vill ha våran julgran som vi alltid haft.

21 år: Den e Kung!

16 år: Det blir ingen riktig jul utan våran gran. Det är tradition.

21 år: Typ!

16 år: Det finns ju djur i riktiga granar. Som kan fastna i håret.

21 år: Vad är det du säger? Vaddå djur?

16 år: Jamen skalbaggar, småkryp och rävar å sånt…jag har sett på TV.

21 år: Fy fan vi ska inte ha nån jävla riktig julgran. Livsfarligt!

16 år: Tur jag tagit stelkrampen