Pestoost

Jag svängde förbi storkonsum i dag för att inhandla några liter men vad skådade mitt norra öga om inte en alldeles nyöppnad fashionabel chark fylld med olikformade kryddiga delikatesser.

När jag var en liten kicka på det gamla nittonhundrakallt talet så hade storkonsum en mycket gedigen chark. Dit gick man med mamma och köpte falukorv som varken var EU-rak eller EU-likasammalängd. Man bestämde helt enkelt storleken själv genom att förflytta charkuteribiträdets falukorvsskärare genom att säga:

– Lite större…stopp…nu blev det för mycket…backa kniven lite…

…och vips hade man exakt den falukorvsbit som räckte till en familj med tre hungriga ungar och en pappa som gärna skar en bit som stoppades kall direkt i munnen.

Det bästa med charken var att man alltid fick provsmaka varorna innan man bestämde sig för ett inköp. Ur ostar som var stora som bakdäcket på farsans Opel kadett skars en nätt liten skiva som man kunde mumsa omkring med inne på affären hela vägen till leksaksavdelningen.

Mamma tog en kölapp, väntade på sin tur och beställde ett hekto prickig korv. Den prickiga korven slogs inte in i någon tråkig genomskinlig plast utan i ett härligt smörgåspapper med hektopriset som förslutningsfunktion.

Så plötsligt förvann charken och ville man fortsättningsvis köpa läckerheter över disk fick man fint vända sig till de dyra delikatessbutikerna inne i storstan.

Nu är den alltså åter och jag hoppas verkligen att den är här för att stanna. I dag fick jag precis som år nittonhundrakallt smaka en läcker ostskiva direkt över disk och kunde inte låta bli att köpa en bit pestoost. Pestoostbiten fick jag inslagen i en tråkig genomskinlig plast vilken doldes ganska snart i och med att den stoppades ner i en liten påse gjord av smörgåspapper – en nutida modifikation klart accepterad. Det lilla smakprovet mumsade jag på hela vägen till leksaksavdelningen.