Nobel & Jag

Jag satt hemma och tyckte synd om mig själv eftersom skrivkrampen tagit över mitt liv.

Det var inte bara skrivkrampen som var ett problem, även lepran hade fått fäste om mina leder och krupit upp i hjärnbarken.
Så sa jag till mig själv:

– Skärp till dig bruden och det snabbt. Tänk positivt och gör det nu!

När jag då försökte tänka genom de förstelnade leprakrökta nervtrådarna flimrade det först bara svart därefter såg jag ljuset:

Lotta – Nobelpris i litteratur

Där fick jag den första panikattacken!

Vad i tusan har man på sig på en Nobelfest? Jag har precis rensat i min knökfulla garderob där jag tidigare tvunget knäpressade igen dörrarna för att slutligen fästa med el-tejp.

Alla gamla chiffongtrasor, sidenkreationer och tylltrash åkte till Myrorna. Kvar hänger bara slampkort och högslitsat.

Kan jag möjligt föra mig på en Nobelmiddag?

Ponera att det serveras en middag bestående av escargots, gåslever samt illaluktande ostar. Jag hade spytt ihjäl mig rajt rakt över den vita linneduken rätt i ansiktet på någon utrikisktalande gammal Sessa från Långtbortistan.

Skulle jag möjligen kunna sköta mig under Nobelfesten?

Ponera att det serveras annan alkohol än just den jag är van vid. Lägg då också till i tanken att jag hela långa middagen bara suttit och vräkt ur mig kaskader av skaldjurs dallrande innandömen, flygpippors inre reningsverk samt ostar stinkande snarlikt en bäverhanes uppruttnade anal.

Summan av detta kan möjligen bli att jag yrar omkring och känner mig lite på fyllan.

När jag blir så där salongstrevlig drabbas jag vanligen av olika tvångsstörningar varav en är att jag ofrivilligt förvandlas till olika kändisar:

John Travolta – Saturday Night Fever

Jennifer Beals – Flachdance

Patrick Swayze -Dirty Dancing

Samtidigt!

Tänk Er alla dessa människor samlade i en enda liten jag på dansgolvet. Sensuella discorullande höfter kombinerade med avancerade spagatövningar samt eggande dirty självsmek över mitt lår med en erotisk vomeringsdoftande tunga taktfast dinglande utanför de målade läpparna.

Tveksamt om jag skulle bli uppbjuden av självaste Calle G!

Silvia skulle självklart vara förstående men pedagogiskt försöka få mig att förstå att ett amoröst höftrulligt tvångsgnidande mot hennes sons lår verkligen inte passar sig på en Nobelmiddag. Diskret lär hon sätta mig i en taxi och betala med sitt Hov-kort hela resan hem till Byn.

Därför känns det liksom inte som någon ide att fortsätta skriva. Jag har inget händelserikt liv att dela, inga intelligenta politiska åsikter att vädra, inga religiösa värderingar att lufta.

Bara en massa fantasilöst rat.