Tänk på dom

 fattiga barnen i Biafra, sa dom alltid när jag var liten och inte ville äta upp maten. Nu ska barnen väl tänka på barnen Bangladesh. Jag fattade aldrig vad dom menade. Det är klart att det är hemskt att små barn svälter ihjäl, och man såg på nyheterna hur svaga dom var- orkade inte ens vifta bort flugorna från ansktet. Men hur skulle jag- ett ensamt barn i Storstockholm kunna göra något åt saken? Funderade jag då. 

Skulle jag stoppa i den äckliga maten i ett kuvert och skicka till dom? Men kuvertet skulle ju blötas upp, maten bli sur och dålig (det var långt till Biafra, det fattade man) och hur skulle det adresseras??

"Till Fattiga Barn"?

Skulle det komma fram? Hur skulle det räcka till alla tusentals barn som svalt? Tyckte dom om falukorv ens?

Såhär i efterhand ter det sig rörande hur man tänkte som barn. Väldigt praktiskt och mycket krassare än de vuxna kunde föreställa sig.

De vuxna då skulle ha varit mer pedagogiska, för det där blev bara en diffus skuldösning.