Mognad?

Nu är jag tillräckligt vaken för att fundera på det här med störd sömn. Det är nämligen där jag känner att jag inte är fullt så ung som jag inbillar mig.
När jag tänker tillbaka på de riktigt häftiga småbarnsåren fattar jag inte att man orkade sig igenom kikhosta, öroninflammationer och astmaanfall. Och är det inte märkligt att alla sådana där åkommor är tidsinställda till just nätterna?

Jag minns när vi var inne i värsta kikhostesvängen och man inte hade sovit längre än 20 minuter i sträck de senaste tre månaderna. Jag var så trött att jag förmodligen var en fara för både mig själv och andra. På den tiden jobbade min man på posten och klev upp kring femtiden på morgonen. Alltså tyckte jag att han skulle få sova på nätterna, han som skulle upp och jobba. Jag menar, jag skulle ju bara vara hemma med fem barn så jag hade väl all tid i världen att vila på dagen? Jag måste ha gjort något gravt tankefel.

Man gör förresten sådana tankefel när man sover för lite. Det är väl ingen slump att man använder störd sömn som terrormetod.

Just den där morgonen hade jag varit uppe mer eller mindre hela natten med Julia som hostade och kräktes i princip konstant. När min mans klockradio ringde satte han sig yrvaket upp i sängen, tittade på mig och sa "God morgon älskling, är du redan uppe"
Jag minns att jag hade all möda i världen att inte kasta klockradion i huvudet på honom och vråla " Du, jag har inte gått och lagt mig än!"

Visst, ungarna kräks fortfarande på nätterna ibland, men numera har jag inget problem med att sparka i min man och beordra honom att hämta en hink. Sen puffar jag utan minsta dåligt samvete till kudden och somnar om igen. Är det sånt som kallas mognad?