Jag får cellskräck i mataffärrer på fredagarna vid den här tiden. Alltså tänker jag gruva mig för att gå dit tillräckligt länge för att alla ska hinna gå hem innan jag kommer.

Seriöst, alla är på gott humör och sådär, men jag känner mig så himla asocial där jag går bland grönsaker och köttbitar.
Men okej, det blir säkert trevligt. Om det nu ska vara trevligt att handla, jag vet inte. Nog kan man väl ha roligare saker för sig än att släpa hem en sådär tio kassar mat?

Nu ska jag se Wissman springa fort. Jag kanske får lite energi där.

Idag springer Johan Wissman VM-final på 400 meter. Det finns inte en chans i världen att jag missar det loppet. Jag missade faktiskt inte ens semifinalen även om det var nära.
Den sista bussen till vattengympan drygt två kilometer bort avgick från min kursgård 14.23. Två minuter innan Johan Wissmans semifinallopp på 400 meter. Jag vinkade glatt åt dem som åkte och klev ner i mina egna startblock. Wissman startade nog ungefär 60 sekunder före mig. Han sprang som en gud.
Jag såg tiden, såg en glad Wissman, och en repris av målgången innan jag kastade mig ur mina egna startblock och haltade ut till cykeln med träningsväskan.

Sen cyklade jag som ett jehu genom samhället. När jag kom runt hörnet vid bron slog motvinden till och jag slet som ett djur för att ta mig framåt. Och för att motivera mig själv tänkte jag på hur trött Wissman såg ut vid 300 meter när han ändå var tvungen att blåsa på i hundra meter till.
Jag är extremt barnslig. Jag är bra på att vara kommentator till mig själv när jag susar fram på upploppet mot badet. Ser mig hastigt om över axeln och ser att jag är ensam på sista rakan. Korsar mållinjen vid badet och sträcker händerna i luften……eller nej det gjorde jag inte för i så fall skulle jag ha kört omkull direkt. Jag KAN inte cykla utan händer på styret.

Jag störtade in genom dörren, slet av mig kläderna på fem sekunder, sprang genom duschen och ut till bassängen. De som åkte sista bussen var inte ens i badet. Jag fick vänta fyra minuter. De hade betydligt läger puls än jag.
Jag kan njuta av känslan att ta ut mig fullständigt, även om jag behövde några minuter för att andas så pass lugnt att de andra förstod vad jag sa.

Men förbannat vad jag fick mjölksyra i slutet av bensparkarna på vattengympan.

13-åringen har börjat sjuan. Ny skola, nya lärare. Men inte en ny familj. När jag frågade Isa hur det varit i skolan svarade hon "Det verkar som om jag är typ ökänd redan". Det låter ju lite otäckt förstås om man inte har koll. Det har inte särskilt mycket att göra med att hon är typen som gör så värst mycket väsen av sig.

Nej, som fjärde barnet i en familj har man det värre än så. Man kan nämligen få antingen lida eller "glassa runt" beroende på hur ens syskon har uppfört sig i skolan sista tio åren. Har man nu tre storasyskon som gått i samma skola är presentation överflödig. Isa kommer förmodligen hela högstadietiden att beskrivas som "lillasyster till Sofia, lillasyster till Petter eller lillasyster till Julia, beroende på vem av lärarna man frågar. Och med tre syskon som föregångare i tre olika lärararbetslag är risken rätt så uppenbar att man har täckt av hela Artediskolans personal. Därmed inte sagt att hon inte kan förändra lärarnas bild av henne i den mån den nu finns. Men syskonens historia kan hon aldrig ändra.

När min äldsta började skolan viste alla vem hon var eftersom hennes mamma var ökänd. Jag hade haft flera av lärarna själv i skolan. Jösses vad ung man kände sig på det föräldramötet. Jag undrar hur gamla lärarna kände sig?

Isa kan skatta sig lycklig. Hon har inte haft särskilt besvärliga syskon. Då var det värre för kusinen som, med viss tillfredsställelse, berättade skräckversionen av hur lärarens inledningsfras löd när han började ny klass "Åh, nej inte en till av er". Skämtsamt kan man hoppas, men jag är rädd för att där fanns ett rätt ordentligt stänk av sanning i det han sa.
Eller som systern i samma familj fick levererat av sin lärare: Jag kan inte förstå hur du som är en sån trevlig tjej kan vara släkt med din bror.

Nu ska jag direkt ta lärarkåren i försvar och säga att jag ytterst sällan har haft problem i mina privatkontakter med skolvärlden. Men visst finns det även där folk som har dåliga dagar, eller som låter munnen prata innan den är vidarekopplad till hjärnan.

Plötsligt är det frost ute. Det är då man kommer till insikt om det som aldrig blev gjort i sommar. Det här var sommaren när jag skulle måla om i hallen. När jag skulle röja upp i trädgården och bygga om potatislandet och projektera en carport och, ja, en massa annat också. Vad hände? Jag ser inte röken av en enda välorganiserad rabattfläck. Jag snavar fortfarande över lösa lister i hallen. Och självklart sitter samma tråkiga tapet kvar. Jag kanske kan göra det i höst? Eller nästa sommar?

Dessutom kommer jag att få skrapa rutor en vinter till i frånvaron av den där förbaskade carporten. Jag vill vinna tio miljoner på nåt värdelöst spel. Nu!

Sover borta från man och barn. Även om det är skönt med egen säng är det rätt så ensamt utan 11-åringens vevande armar. Och det är kusligt tyst omkring mig.

På torsdag är jag hemma igen. Jag hoppas huset står kvar. Eller vänta nu – det gör jag förresten inte alls. Jag skulle inte alls ha mågot emot att jämna det med marken och börja om på nytt. Tänk er, tomma skåp, tomma väggar.

Någon sa att varje sak man har tar tid. Det är nog sant. Med tanke på hur många saker vi har skulle dygnet behöva minst 50 timmar. Och hur mycket av alla pryttlar behöver man? Säckar med kramdjur, tio lådor LP-skivor, skridskor från storlek 24 och uppåt, ljuslyktor till förbannelse och en massa annat som man egentligen inte borde ha kvar. Lite Feng shui skulle nog inte skada hemma hos mig.

Får man tycka att det är skönt att skolan har börjat igen? Att det är slut på sommarlovet.
Jag måste säga att jag tror känslan för mig är densamma som för engelsmännen när de landsteg i Normandie under andra världskriget. Känslan av att inta något. Känslan av att regera igen!

Här handlar det om att inta mitt hem, eller vårt hem om man ska vara noga. Det hem som de senaste månaderna har ockuperats av sommarlovslediga tonåringar med stora fötter och slapp hållning. Sådana som hävdar att regn ute sätter igång något sorts obehaglig process i dem som bara kan hejdas genom att man ser på MTV. Eller möjligen spelar Xbox.

Okej, det kan tyckas lite ogint, men när massor av barn huserar i huset från morgon till kväll blir man till slut less på att när man kommer hem på eftermiddagen ser ingenting ut som när man lämnade huset på morgonen. Eller också ser det ut som det gjorde när man gick och la sig efter att ha gett upp hoppet om att få se TV i lugn och ro.
Framförallt är det skönt att dygnet vrids tillbaka rätt ordentligt.
Det går onekligen lättare att förhandla om sänggångstider om man kan bevisa att de små liven är trötta in till döden på morgonen.

Ett annat absolut nödvändigt inköp kan vara självlysande badskum. Det kan man beställa från Australien såg jag. Det kunde ju vara häftigt att ligga i tänkte jag först.

Alltså, jag är rätt så mörkrädd. Jag vet inte om det känns så himla skoj att ligga i ett becksvart badrum med en massa lysande skum omkring mig?
Risken finns att jag börjar tänka på filmen Världsrymden anfaller. Jag har inte sett uppföljaren, men i originalet växer ju alla kopierade människor upp ur någon sorts pumpor som det kommer sånt där skum ur.
Jag är helt övertygad om att jag skulle skrika högt om jag såg mitt ben komma upp ur självlysande badskum i ett mörkt badrum.

Dessutom tar jag mig ju sällan ens tid att bada.

Visste någon att man kan permanentböja sina ögonfransar? Ungefär som när man permanentar hår? Man rullar liksom upp ögonfransarna på pyttesmå rullar och slänger på en massa olika vätskor och vips så har man ögonfransar som Bambi.

Jag som i bästa fall använder mascara är helt fascinerad av den där världen. Oändliga möjligheter tydligen.

Plötsligt dyker den upp. En sån där halvtimme man inte trodde man hade. Brottningen med samvetet börjar omedelbart. Ska jag sätta mig på träningscykeln en halvtimme? Lägga mig och läsa en veckotidning? Sova en stund?
Det blir inget av det. Innan jag är klar med ’jag ska bara’ har den där himla halvtimmen gått.
Det är så otroligt typiskt mig. Istället för att se den där halvtimmen som ställtid inför det jag ska göra sen, så såsar jag bort lite tid så att jag får stressa i sista minuten. Dålig planering? Möjligen. Eller så vill jag bara åt det där adrenalinet som man pumpar ut i kroppen när man får stressa upp sig lite.

Helst ska man inte göra två eller sju saker samtidigt om man ska lära sig leva i ett lugnare tempo. Man ska fokusera på en sak i taget.
Innebär det att man inte får borsta tänderna när man sitter på toa, funderar jag innan jag spottar ut tandkrämen. Jisses vad många viktiga morgonminuter som går förlorade i så fall!