En söndag i H-vetet, innefattade bland annat en havererad koppling på Chryslern när Julia skulle skjutsa Isa och kusin-Linn till fotbollsmatch, ungefär samtidigt som jag stod och bakade sista kakorna som vi skulle sälja på matchen 45 minuter senare. Samtidigt var Guldvolvon på utfärd med Petter och regnet öste ner. Samtidigt skulle vi ha haft en bil att frakta barn i, packa bord, partytält, kaffetermosar och allehanda fikaförsäljningsgrejer i. Samtidigt fick jag också en helt annan härva att reda ut vilket tog inte bara en miljon telefonsamtal under dag och kväll, utan också en väldig massa energi. Jag var ömsom adrenalinfylld, ömsom urlakad hela kvällen.
Sen fick jag börja rodda om inför måndagens IKEA-resa. Sängen jag skulle handla åt sonen hade gått in i Chryslern om jag tagit ut alla säten. Nu hade jag bara en gammal skräpig guldvolvo och ett för litet släp.
Saker löser sig som bekant alltid på ett eller annat sätt. Jag fick låna en fin Saab av mitt resesällskaps man att köra till Sundsvall med, och ett alldeles perfekt lagom stort släp av grannen Eva. Med andra ord kom vi iväg i tid på måndagmorgon jag och Maria.
Men helgens alla sömnlösa timmar och tankar tog ut sin rätt och det var inte förrän framåt eftermiddagen jag började kunna släppa ner axlarna och hoppas på att bli av med den molande huvudvärken.
Dagen på IKEA var fantastisk i vanlig ordning och det går aldrig så fort att åka den där vägen som när man gör det i trevligt sällskap. Väl hemma trodde jag att min man skulle störta ut och vara överlycklig för att jag var hemma ett par timmar tidigare än väntat och sen ivrigt lasta av släpet. Hur det gick?
”Hej älskling, är du redan hemma? Jag sitter i en pokerturnering, det tar nog en 20 minuter till”.
Jag bar in allt jag handlat, lossade spännband och presenning. Det tog 35 minuter.
”Jag är strax klar, vi är tre kvar i turneringen”
Jag insåg att det där skulle ta tid och beordrade Julia att hjälpa mig att lyfta in 140 cm säng i garaget.
”Vi är fortfarande tre kvar, det tar nog tio minuter till”
Jag åkte och lämnade släpet, lämnade tillbaka bilen och fick skjuts hem av Julia i guldvolvon.
När jag kom hem satt min man i soffan och var bestört över att vi redan var klara för han var ju ”just på väg när vi åkte”. Och inte vann han en Thailandsresa heller.
Däremot hade han målat klart den rosa väggen i Julias rum och just igår kväll var jag nästan lika glad över det. Ännu gladare för det var jag i morse. Med synfältsbortfall och sprängande huvudvärk gick jag hela förmiddagen i dvala och hade inte klarat att måla.
Efter en heldag på värktabletter är jag fortfarande totalt ur spel och på uruselt humör. Det bästa med den här dagen är faktiskt att den snart är slut.
Senaste kommentarerna