Jag bar just ut tolv kilo fläskfile i en kylväska på altanen. Den innnehöll för övrigt även några liter grädde. I köket står några säckar potatis. Nyss ringde svågern och undrade om jag möjligtvis hade en uppsjö av gelatinblad hemma. Allt är till morgondagens nyårsmiddag. Jag och tre av mina syskon firar nyår ihop. Och sen kom det till några kompisar. Och några till. Och några av syrrans.

Nu är vi 45 personer som firar nyår tillsammans. En massa trevligt folk som lagar mat ihop och äter god mat och umgås, bastar och honungsinpackar med saltscrub och skålar i Moet Chandon och tittar på fyrverkerier innan vi går loss på varmkorven och Jansson. Och sen börjar ett nytt år, med nya förväntningar, nya löften, nya dagar.

Min bästis från Stockholm och hennes sambo har just gått hem efter några glas vin och peptalk inför matlagningen. Barnen spelar Lips och sjunger så det ekar till The Hives. Själv ska jag lägga mig och luta huvudet mot kudden. Det känns som att jag är ganska trött i huvudet just nu. Jag tror jag sover bättre i natt.

Mormor Helga i vår trädgård, inför sin 90-årsdag 2006

Det var mörkt när jag la mig. Det var mörkt när jag vaknade. Det är överhuvudtaget en massa mörker omkring mig just nu.
Alla är avslagna. Vissa håller fortfarande på med frukost.

Men faktiskt blir livet lite ljusare när man ägnar dagen åt tankar. Tankar på mormor. Vi har ju alla så många glada minnen från henne. Det fanns saker vi kunde skratta åt även när vi satt kring hennes dödsbäd i natt. Uttryck. Ord. Hur mormor skulla ha tänkt. Vad hon skulle ha sagt. Hur hon skulle ha tyckt.
Hon har gjort många avtryck i våra liv.

I natt, en timme in på det här dygnet, tog min älskade mormor sitt sista andetag. Jag, min syster och min man har just kommit hem efter att ha suttit med henne en stund på Björkbackens boende.
Hon var så fridfull och lugn i sin rödrutiga finklänning, med sina små händer på den juliga filten. Inte alls stel, alldeles varm och mjuk, som om hon sov.
Jag tänker att hon äntligen fick återförenas med morfar och att hon har det bra nu. Ett långt liv med ett värdigt avslut. 92 år.

Men ledsenheten och saknaden är stor. Nu ska jag försöka få några timmars sömn. Jag hoppas min mamma kan sova också. Hon såg väldigt trött ut när vi åkte hem från henne för en stund sen. Hon kände att tankarna snurrade och att det är mycket som finns i huvudet just nu.
Många tankar åt olika håll. Det får ta den tid det tar.

Vila i frid mormor.

Det finns inte så mycket lust till skrivande just nu. Mina tankar rör sig mest runt mormor som fortfarande hankar sig kvar, även om det tycks ta emot mer och mer. De har tagit bort medicineringen och gett morfin nu istället.

Hon sover bara. Varken äter eller dricker. Inget näringsintag på många dagar nu.
Vi var där igår och det är svårt att veta om hon känner det. Ibland nyper hon tag om min hand som ligger kring hennes. Hon är så liten, så liten. Oskyddad som en fågelunge. Min stora starka mormor. Tiden står liksom stilla där nu.

Min mamma har suttit där hela dagen. Min yngsta lillebror åker dit och avlöser henne nu och sitter i natt hos mormor. Hur det blir i morgon får vi se. Vi kan inte planera så långt framåt nu.

Livet håller på att rinna ur min lilla mormor. Idag ringde mamma och berättade att hon hade blivit nerkallad till mormors boende. Det är andra gången på några dagar. Mormor har varit väldigt trött sista veckorna. Alldeles olidligt trött. Nu hade sockret stigit och det verkade först som hon hade en infektion i kroppen, men de hittar inget påtagligt.
Kanske är det så enkelt att hennes 92-åriga kropp har börjat förbereda sig för att lämna det här jordelivet. Jag vet inte. Ingen vet.

Däremot vet jag att trots att jag vet att hon levt sitt liv, att det är tidens gång, att det är oåterkalleligt och helt naturligt, så hjälper det inte mot ledsenheten i mig. Mormor har ju alltid funnits. Mamma har i alla fall åkt därifrån nu och i morgon bitti åker jag dit, om inget annat händer så att vi åker dit under natten.

Av lillsonen i Stockholm har jag inte hört ett pip sedan igår kväll. Trots sms och telefonsamtal. Jag hoppas allt är okej där med, men jag skulle gärna vilja ha ett livstecken därifrån snart.

Jag undrar hur minstingen har det. Han sitter just nu på en buss på väg mot Stockholm för att gå på bröllop. Det är inte utan att det känns lite sådär pirrigt för mamman också. Fast vad kan hända? Ingenting? Allt? Förmodligen lite av varje.

Dagen innan julafton ringde kompisens mamma och undrade om inte Anton ville följa med på bröllop. Det är kompisens syster som ska gifta sig. Det enda Anton behövde var en kostym.
"Morsan, det är väl bara att vi åker och köper en" sa han glatt där vid 15-tiden den 23 december.

Alltså, nu är Anton ett barn som man i vanliga fall skulle få leta kostym till i sju veckor. Hade jag vetat att jag skulle hitta en kostym på en halvtimme hade jag gladeligen ( eller kanske med sorg i hjärta och plånbok) slängt upp några tusenlappar i julruschen. Även om jag vet att han skulle ha vuxit ur den innan sommaren. Så desperat var jag. Men jag insåg att det fanns inga planer.

Så jag letade upp Petters gamla examenskostym från åttan, trots att jag vet att de ser helt olika ut kroppsligen, mina pojkar. Jorå, kavajen satt fint. Bara det att den var 30 centimeter för lång. Den såg snarare ut som en frack. Jag provade och vek in och tänkte försöka sy upp den utan att göra allt för stor åverkan. Byxorna var inte att tänka på, men det spelade mindre roll eftersom Anton äger ett par svarta finbyxor som han köpte till examen i somras. Trodde jag.

När han dragit på sig byxorna kunde jag konstatera att han vuxit minst sju centimeter i benlängd sen dess. De såg ut som piratbyxor. Vad gör man? Jag gick igenom tusen planer i huvudet med allt från att sy om mina gamla finbyxor till att åka på myrorna och köpa en kostym och klippa i bitar. Det var då min bror kom på att morfars gamla kostymer kanske fanns kvar hos morsan. Och det var plötsligt då det slog mig att morsan och min son är ungefär jämnlånga. Kanske hon hade några byxor?

Det hade hon. Två par till och med. Ett par i gubbmodell som hon aldrig ens använt. Så på julaftonskvällen kom hon med dels morfars gamla kostymer, dels sina två par finbyxor men också sin kavaj. Jag visste inte ens att hon ägde en.

Anton provade och både hennes kavaj och byxor satt som gjutna, när vi drog åt midjan med ett skärp. Finskjorta lånade vi av svågern, för Antons examensskjorta var även den ett minne blott. "Tänk att mormor hade en sån här manlig kavaj, det hade jag ingen aning om" sa han belåtet när han svängde omkring framför spegeln.
"Nä, inte jag heller" svarade jag.

Så med kostymen och slipsen packade tillsammans med julklappsnecessären med after shave från Adidas, traskade han med sin kompis hem för att äta gemensam afrikansk middag innan hela släkten åkte buss till Stockholm.
"Jag känner mig som en affärsman med en liten väska med slips i" sa han när han gick.
"Jag undrar förresten om jag är den ende vite mannen på bröllopet"
"Det kan faktiskt vara så" sa kompisen innan de vinkade adjöss för att fläta kompisens hår hos någon annan afrikansk bekant.

Bröllopet är idag och blir säkert en jättekul upplevelse. Idag landar de i Stockholm efter en natt på bussen, i morgon åker de bussen hem. Jag hoppas han kommer hem hel och hållen, med en massa roliga minnen i bagaget.

Nummer två vad gäller familjetraditionen är paketet under granen. Ungarna brukar få något att roa sig med under dagen. Ett spel eller något sådant.
Årets dansmatta roade alla hela dagen , fast på olika nivåer. Jag vet inte vad som var roligast. En stel hockeyspelare i morgonrock som satsar fullt? Eller en 21-åring i sidenpyjamas från Thailand som är gravt koncentrerad med tungan halvt ute ur munnen. Eller 14-åringen i sin hopp-pose?

Vissa traditioner måste man hålla på. No matter what. Julstrumporna är en sådan sed, som kommer från min mans föräldrahem. Strumpan innehöll alltid lite gott, någon frukt, en tidning och kanske någon liten grej. Ett smart drag av mina svärföräldrar för att hålla sina tre busar i schack första timmarna på julafton. Min man var nämligen ett morgonpiggt barn som alltid slog upp ögonen vid femtiden! Nu var han i sysselsatt till framåt halv sju i bästa fall.

Jag kan direkt säga att just den där morgon-genen inte finns i någon form på min släktsida. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Pappans morgon-gen har dessutom förtvinat med åren, eller möjligen nötts bort av miljöpåverkan. Så våra strumpor är mer nostalgiska. Och julmorgonens samtal handlar alltid om upplevelsen av "Tomten" natten innan.

Sofia: Vi sov ju inte alls.
Jag: Gjorde ni inte?
Sofia: Hur skulle vi kunna det när papp ..eh Tomten förde sånt oväsen?
Julia: Han hade väckt döda.
Jag: Det kanske var renarna?
Sofia: Man hade just börjat dåsa bort när han klampade in och tappade ett paket i golvet.
Julia: Man tänkte bara "men Åhhhh", när han försökte trycka ner paketen i strumpan.
Sofia: Jag trodde han skulle kliva på mina fötter. Och sen när han gick. . . .
Julia: . . . .så lämnade han dörren öppen.
Sofia: Så man kunde inte sova
Julia: Jag hade lust att ropa Hallååååå tomten kom tillbaka och stäng! Fast det kan man ju inte göra.

Well. Traditioner är traditioner. Punkt slut.

Det är något speciellt med juldagarna i alla fall. Hos oss behöver man inte klä på sig. Man behöver inte passa mattider. Man behöver inte umgås. Man måste faktiskt ingenting.
Igår slappade vi hela dagen och såg film hela kvällen. 14-åringen och hennes kusin, som vakade in juldagsmorgonen och gick på julottan i Nordmalings kyrka, de sov hela dagen sen.
De övriga hade skoj med sina julklappar och singalongade i vardagsrummet till Lips hela dagen. Jag är liiiite less på vissa låtar redan.

Med många barn och vuxna i huset så är det väldigt mycket ljud hela tiden. Utom nu. Jag gick ner för att ta medicin och sitter i morgonrock i ett helt tyst hus och blickar ut över soluppgången. Åh, så skönt!

Snön ligger vit på taken. Men nog fasen är det fler än tomten som är vaken?
Paketinslagningen är just avslutad. ’Tomten’ håller just på att smyga omkring till de desillusionerade små liven och lägga sedvanligt godis, mandarin, tidning och litet paket i strumpan hos dem. I fjol låg de och försökte krampaktigt hålla sig för skratt under täcket. Pappan var inte road.

I år är det ett helt annat scenario. Sofia och Julia delar rum eftersom min bror och hans familj är här några veckor och behöver lite utrymme i Sofias gamla rum. De två döttrarna sov som små grisar. 20-årige Petter likaså. Och lilla Anton susar sött på en madrass nedanför min säng, i väntan på väckning och koll.
Den som det blir kärvast att vänta ut är 14-åringa Isa som just var ner och hämtade några kartonger.
Vi får väl se om ’tomten’ knatar in där till strumpan, när han petar i minstingen sista gången. Hohoho.

Jag har aldrig varit i säng före två en julaftonsnatt, sedan jag blev vuxen. Jag är väldigt belåten med mig själv just nu.

God Jul på er alla!