Gruvensamt är inte kul. Det vet jag efter att senaste månaden levt i just det tillståndet. Men nu är det gjort, det där gruvensamma. Jag har tillbringat den senaste veckan med näsan i pärmar och dataprogram för att få fram ungefär 80 bilagor som skulle skickas till ett försäkringsbolag. När jagäntligen var klar och hade klickat på ”sänd” så trodde jag att jag skulle känna mig euforisk. Det gjorde jag inte. Jag tror jag kände mig mer som CathyFreeman när hon vann OS-guld på 400 meter på hemmaplan i Sydney 2000. När hon sprang i mål efter åratal av prestationskrav från hemmanationen såg hon inte ens glad ut. Hon hade gjort det alla krävde av henne, hon var lättad. Säkert var hon glad åt sitt guld sen. Lika säkert är jag glad över att det här är gjort när jag vaknar i morgon. Men just nu är jag faktiskt bara lättad över att det är klart. Jag slipper det där gruvensamma.

Medan jag intet ont anande har skrattat mig genom en Anti-Jante kväll i Oasen med Lasse Eriksson, har Leksand inkasserat sin första förlust. En ruskigt bra hockeymatch enligt utsago. Å andra sidan var det en ruskigt bra kväll med Lasse också, en kväll med många tänkvärdheter dessutom. Själv hoppas jag på tänkvärda revanschtankar för hela Leksand för på lördag trotsar jag min oturs-vana och åker till Sundsvall för att se hockey. Kan detta bli trendbrottet när jag äntligen får se en Leksandsvinst i den ishallen?? För övrigt undrar min man just vem som åkte ur idol…som om jag skulle veta det?? Jag har ju fullt sjå med att ta igen en missad hockeykväll och läsa matchreferat på nätet!

Krypa till korset fick en verkligt tydlig symbolik när jag idag till slut hasade iväg till fotvården med min ömma tå. Jag har vårdat den ömt hela veckan och gått med spritomslag för att dra ur varhärden så att man skulle kunna ta i den. Idag bet jag ihop och Maria fick hugga in med tänger, saxar och pincetter. Efter en del karvande, petande, klippande och filande är mina tår nu i närmast nyskick! Det känns bra för det börjar bli gräsligt kalltom fötterna ute när man måste vara barfota. Min ambition nu är att kunna dra på en strumpa och få in foten i exempelvis en tre nummer för stor gymnastiksko så att jag slipper frysa ihjäl på Holmsunds konstgräsplan där Isa har match strax. Det är nämligen riktigt kallt här just nu.

Föräldramötet i minstingens klass ikväll innehöll inga överraskningar. Det blev ännu en genomgång av ÖPP, en bra alkoholpreventionsmodell förtonåringar, men det känns som att vi har hört den där i hundra omgångar. Iland tänker jag att ett, max två, barn i skolan vore lagom för att man inte skulle få höra samma sak på föräldramöten i 15 år eller något sånt. Övrigt som diskuterades var surrandet i klassen. Eftersom jag aldrig under mina snart 20år i skolvärlden hört en lärare säga att det inte pratas för mycket i en klass, så måste jag dra slutsatsen att det är mina barn som pratar så infernaliskt. Alla fem. Eller så har de blivit ett systemfel när vi tog bort kadaverdisciplinen i skolorna. Å andra sidan tar jag nog hellre prat än stryk. Nåja, vi tog ett nytt allvarsprat med sonen vad gäller pratande och han ser som vanligt ut som en ledsen hund och säger att det är så SVÅRT att inte prata. Jag undrar om vi ska sluta prata här hemma som träning i att vara tyst alltså? För i sanningens namn pratar vi och diskuterar väldigt mycket här hemma. Eller måste jag helt enkelt pierca hans tunga så att den sväller och gör prat omöjligt?

Vi hade många planer för den här dagen. Många blev förvisso inte fullföljda, men å andra sidan kom det till en massa andra som vi äntligen fick genomförda.
 Som att isolera färdigt kring de fönster vi bytt, räta upp ytterdörren,fixa nya tvättlinan, sätta upp rörelsevakten jag fick i födelsedagspresent före jul i fjol, flytta utelamporna och klippa häcken och rosenbuskarna.
Jag började lite lugnt med buskarna men jag blir oftast ganska ivrig när jag sätter igång. Så nu har vi inga buskar kvar på framsidan. Ljust och fint! Eller möjligen kalt. Allting är ju en tolkningsfråga. 
Däremot dök det upp lite annat arbete när jag gjorde det, vilket inte var lika spännande. Bladfyllda grenar funkar ju fint som döljare.
Nu är det vardag igen och bara två barn hemma.
Ingen av dem behöver numera  ta i om de ska smälla igen ytterdörren på tonårsingsvis. Alltid något

Andy Warhol i Övik hade vi bestämt oss för att se. Det är ju ganska typiskt oss att vi fick ila dit på utställningens sista dag!
Jag tycker att det hör lite till allmänbildningen att veta vem han var och därför var jag glad att Anton följde med frivilligt. Och så fick Isa stila lite för pappa och berätta om Botticellis Venus födelse. Det är ju bra att man ser att ens skattepengar ger utdelning på bildlektionerna på Artediskolan.
Nu ser jag konst i en helt annan form: Bofors-Leksand på datorn. Äldsta dottern är på Hovet och ser Djurgården-Skellefteå, som min man för övrigt ser på TV här bredvid. Själv sitter jag med hörlurar på för att slippa hans matchljud och leva med i mina egna. Jag medger att det nog är lite "löjliga familjen" över oss för den oinvigde.

Vargtimmen är slagen och uppenbarligen gäller den även varulvar eftersom jag ligger klarvaken med ett tandkött som kliar efter tillfälliga huggtandsutväxter! Jag avskyr verkligen att månen kan påverka nattsömnen på det här sättet. Men vad kan man göra åt det annat än att gilla läget? Man bordekanske införa allmän helgdag när det är fullmåne, så att folk fick sova ut efter de här vaknätterna. Eller är det bara jag som påverkas av fullmånen?

Jag hämtade ut mina nya glasögon igår. Jag var väl förberedd på att det skulle kännas ovant, men att det skulle kännas om att jag var i värsta fyllan när jag går omkring, det hade jag inte tänkt mig. Jag tar sånna där karakteristiska höga kliv som endast äkta gamla missbrukare gör. Flyger liksom, som en LSD-pundare. En sorts tripp eller åtminstone trippande där trappstegen kan vara allt från en decimeter till två meter. Avståndsbedömningen är helt åt fanders.

Jag har varit på föräldramöte på Midgårdsskolan ikväll. Mitt tredje barn på den skolan. Jag vet inte om det är jag som slappnat av med åren eller om det är min 16-åring som är så självgående att jag inte ens noterat vilken klass hon går i. Jag visste ju program, men klass?? Är jag en oansvarig förälder?