Imorse kom en bekant över för att dricka en kopp kaffe innan hon skulle till bilverkstan med sin påkörda bil. Vi avhandlade senaste och kommande dagarna med allt vad det innebar med omkastade planer. Spontana och roliga, men också oväntade och inte fullt lika skojiga. Bilhaverier, Sundsvallsresa med IKEA-besök, extrainsatt kommande hockeycup i Övik i helgen med bilinsatser för Antons lag, makens extrajobb, sonens extrajobb som kräver bil just den här fredagen, logistiken för att överleva i Norrland i en aktiv familj med en bil för lite och så vidare.

Om hög puls per automatik innebar fysiskt arbete och kaloriförbränning så skulle jag fan i mig vara smal som en sticka under vinterhalvåret! Ikväll var det värre än vanligt när Leksand trots rent sjuklig otur till slut lyckades vända 1-3-underläge och vinna under ordinarie matchtid mot Växjö.Jag hade nästan gett upp matchen på förhand, för varje gång Leksand visas på Viasat hockey och jag ser fram emot en helig kväll i tv-soffan, så har det hänt något helvete här hemma. Är det inte vattenskador eller kortslutning i elsystemet så är det någon som blivit av med sin lägenhet eller har kris av något annat slag.
Så inte var jag särskilt förvånad när guldvolvon gav upp idag med en havererad katalysator och ett, låt oss säga, något läckande avgassystem. Det börjar kännas som pappan i filmen Masjävlar säger: Jag undrar vad det ska hända för skit idag då?
Men nu när Leksand äntligen vann så fick jag i alla fall så pass energi att jag fick upp gardinerna i vardagsrummet igen. Om de vinner på fredag kanske jag målar om någonstans eller anmäler mig till Vasaloppet.

Lycka tycks vara årets stora samtalsämne. Vartenda soff-tv-program med självaktning har haft lycka som diskussionsobjekt på sistone. Själv såg jag ”Jakten på Lyckan” förra veckan och blev helt frälst av en idé som presenterades i programmet.

Mina barns kompisar börjar tycka att vi är en underlig familj som inte har plockat bort julgranen än. Jag brukar med en dåres envishet hävda att ”julen varar väl till påska”.I helgen tyckte mellandottern att det var dags för sångutveckling.

Jag: Det är ingen brådska med att plocka ner julen. Du vet ju hur de sjunger i ”Nu är det jul igen”? Att ”Julen varar väl till påska”
Isa: Jo. Men du vet väl också hur fortsättningen går? ”Och det var inte sant och det var inte sant”.
Jag: Jaja, ”och däremellan kommer fastan”. Fast det innebär ju att man i alla fall borde kunna ha julpynt framme till fastan.

Becksvart och kallt var det i morse när jag körde ut på landsvägen. Jag blev så positivt överraskad över att vi plötsligt hade så bra helljuspå guldvolvon. Sen upptäckte jag att det var månen som sken. Är det ett tecken på att man borde skaffa extraljus?

Ny repris! Gissa om jag fick bevittna en ny förlängning i kvällens match mellan Leksand och Rögle. Samma tragiska utgång, men lättare att ta efter en bra match.
Sonen kom hem från skidbacken utan att vara nämvärt djupfryst trots 18 minusgrader i Ålidberget. Det känns som en repris där också. Kallt när backen öppnar alltså.

Vi hade fram kalendern igår för att försöka få ihop våren. Det känns fasligt långt mellan lov och röda dagar, nu under den här hemska vintern.
Därför kör vi nog även repris även på de senaste årens påskfirande och åker till bror i Göteborg, grillar i Slottskogen och går barfota i sanden. Det finns ju trots allt fördelar med en del repriser.

The magic number. 6. Det är det antal gånger jag kan snooza alarmet på min mobil innan den till slut ringer ut signalen och stänger av sig själv. Jag provade nämligen högst ofrivilligt i morse. Och ja, jag är fullständigt medveten om att det är det största tidsslöseriet som finns. Men idag hittade jag ingen annan lösning. Ge mig vår och ljus! Genast!

Om man gillar att se många minuters hockey måste man verkligen älska Leksands IF. Det är snarare regel än undantag att man tvingas spela förlängning och ta till straffar för att avgöra matcher. Ikväll mot Tingsryd var inget undantag. Kvantitativt så det förslår, men sen är det stopp. Kvalitet har jag inte sett lika mycket av på sistone.

Men allvarligt…hur svårt kan det vara att spela hockey när man leder matchen?? Det är som att någon sorts liknöjdhet infinner sig och sen glider man bara omkring och v’äntar på en kvittering från motståndarna så att man får tändvätska nog för att trampa upp ett snäpp. Och just nu är det ett illa valt tillfälle att ta matcher till straffar, för vi har inga skyttar!
Kollar måste tillbaks i spel å det snaraste! Annars går det här illa.

Dessutom hade jag tänkt att vi skulle hjälpa Sundsvall kvar – och inte Tingsryd. Nu sjabblade vi bort poäng för Sundsvall ikväll kan man säga. Dubbel olycka.

Vilken match mellan Leksand-Malmö ikväll. Leksand vände underläge 0-2 och vann i sudden. Efter det var jag helt slut och såsade i soffan resten av kvällen. För det kan ju inte ha att göra med det senaste dygnets kombination dammiddag-vin-konjak-päronkonjak-isäng 3 och vaken 7?
Men jag fick i alla fall ligga kvar i sängen medan Anton skottade snö i tre timmar för hockeyns räkning i 25 minusgrader.
Det var nog kallt att åka till apoteket sen. Det är nog kylan som gör mig så trött. Den är helt enkelt inte bra för mig!

Självklart är Botniabanans inträde årets händelse på pepparkaksfronten 2010.

En sak gör oss unika. Vi har nämligen inte haft några problem med tågtrafiken i höst. Inte nu heller. Varken kyla eller snö rubbar årets skapelse. Tvärtom står Norrtågs set stadigt som aldrig förr här i huset -trots att det är Tjugondagknut idag. Isa ville nämligen hinna hem innan plundringen så vi har uppskov på julgransplundringen till i morgon. Jag blev för övrigt nedröstad när jag ville baka Julias kompis som pepparkaka och ställa henne utanför tåget. Hon jobbar på resecentrat i Nordmaling, men någon pepparkaksstaty fick hon minsann inte bli. Trist!