Jag är arg. Och samtidigt så inser jag att jag måste lära mig att bryta egna gamla mönster som det är lätt att hemfalla åt.
Det har varit en rätt så hektisk helg med vattenläcka i pannrummet, tvättmaskin som gick sönder, jobb, hockey, en pågående hallrenovering, adventsstädning och dessutom hade vi vårt extrabarn i helgen. Därför bakade vi dessutom lussekatter och gjorde pepparkaksdeg igår.

Efter allt bärande och lyftande i hallen sista dagarna hade jag så ont i högeraxeln att jag inte ens kunde putsa fönster. Det fick bli med vänstern. Så igår kväll var jag grinfärdig när jag skulle röra ihop pepparkaksdegen.
Efter värktabletten undrade min man om han skulle gå upp och och skjutsa handbollskillarna nu på morgonen. Jag sa tacksamt ja. "Okej, då ställer jag klockan på kvart över åtta" sa han för sig själv där han satt och knappade på klockradion.

När värktabletterna slutade verka framåt fyratiden så vaknade jag och låg i någon sorts halvdvala och planerade dagen i huvudet. Funderade på om min man hade tidsmarginal nog att hinna göra två matsäckar, hitta matchkläderna, påminna om extraoverallen, koka gröt, spagetti och köttbullar i mat-termostill mat-matsäck och komma ihåg att ge Anton busspengar innan han släppte honom och kompisen N vid bussen klockan nio.

Min bedömning var att han skulle få stressa ihjäl sig och därför tänkte jag att jag skulle vara både vänlig och smart och kliva upp jag också. OM vi var två så kunde ju jag leta allt som inte fanns där det skulle, sånt som jag annars brukar få ligga och ropa från sängen, när det är akut panik och folk inte har förberett sig dagen innan som jag tycker att man ska. Om nu allt skulle löpa
friktionsfritt, så kunde jag fortsätta stryka julgardiner i sakta mak istället denna morgon tänkte jag. Julefrid liksom.

Så jag gick upp en kvart före min mans klocka skulle ringa, kokade gröt, började med matsäcken och beordrade upp grabbarna för packning. När klockan är tjugo över åtta ringer min man ( uppifrån sovrummet) på min mobil.
Maken: Gick du upp med dem i alla fall?
Jag: Ja!
Maken: Men varför det?
Jag: Jag insåg att du inte skulle hinna det du skulle, så jag tänkte att jag skulle leta fram kläder och sånt.

Det är NU vi kommer till det som gör mig så arg idag. Av två skäl. Dels för att min man utnyttjar min svaghet och ställer den diskvalificerande frågan och dels för att jag borde ha lärt mig att säga NEJ.

Maken: Vill du att jag ska komma ner?
Jag: Du gör som du vill, vill du sova så gör det ( sagt med ett väldigt irriterat tonfall)

Här tror ju jag naturligtvis att han ska komma ner i alla fall. För inte kan väl karl-j-veln med gott samvete lägga sig och somna om när han vet att JAG har klivit upp för att han ska slippa stressa? Och när han dessutom borde inse att JAG nu istället kommer att få stressa.

Men självklart gör han inte det. Han säger "Tack" och lägger på luren och somnar om. Och jag står med grötkastrullen i handen och funderar allvarligt på att gå och slå den i skallen på honom!

OM jag fick göra om slutet av det där samtalet hade det låtit helt annorlunda.
Maken: Vill du att jag ska komma ner?
Jag: Hade jag tyckt att du skulle få sova, så hade jag stängt av din klocka innan jag gick ner älskling. ( Alternativt VAD tror du själv ärt-hjärna?)
Maken: Jamen ska jag komma ner?
Jag: JA. Du ska definitivt komma ner och göra det du sa att du skulle så att jag kan stryka gardiner som jag hade tänkt.(möjligen med tillägget: Du ska inte ens ställa den frågan. Punkt)

Slutsatser av denna morgon är att jag sover skitdåligt och kliver upp för att hjälpa till för att han ska slippa stressa. Resultatet blir att JAG får stressa som en idiot medan han sover i godan ro. Det känns inte rättvist. Och han förstår givetvis ingenting när jag kommer att avrätta honom när han kliver upp.

Det goda med detta är att jag var så förbannad att jag klättrade omkring på bron och satte upp julbelysningen i ren affekt, när jag släppt av killarna. Nu ska jag göra mig klar för att gå till kyrkan med mitt extrabarn på adventsgudstjänst. Julefrid.

Okej, jag överdrev lite. Det blev inte ens roligt att tapetsera när Leksand vann över Löven. Men nu är det gjort och jag gick ner för att stänga datorn, plocka undan middagsdisken och fylla diskmaskinen. Det enda jag tänkte när jag gick ner till köket var ’måtte klockan inte vara mer än kvart över tolv’.
Men det var den ju. Visserligen bara ett, men innan jag är i säng och sover så är den garanterat två. Och jag ska upp tidigt i morgon, pigg och utvilad. Då väntar nämligen IKEA på mig och en väninna.

Vi brukar göra en tur i november varje år. Normalt är det sista tisdagen i november innan lön. DÅ har folk inte råd att handla, de jobbar dessutom så köerna är lagom. Och det viktigaste av allt – julpyntet är framplockat.

Nu ska jag ju inte ha något julpynt från IKEA visserligen. Inte i år heller. Men det kan väl inte skada att titta lite? Ett av mina barn tyckte att det stämde dåligt med att plocka ut baksätet ur bilen om man ändå inte just skulle handla något. Det känns som det finns en hake där någonstans. Schhh!

Det ska bli sagolikt kul att bara strosa omkring, köpa en del julklappar, äta när man vill och inte för att ens man är uttråkad, köpa vad man vill utan ifrågasättande och dessutom slippa bli dragen i armarna av små liv som vill visa allt DE skulle vilja ha.
Nä, morgondagen är MIN dag. Jag ska njuta av varenda meter på IKEA.

Sådärja. 4-2 till Leksand och Lövarna är galna över vad de anser är ett feldömt mål för Leksand. Hör just på Radiosporten att Magnus Eriksson är så arg så han nästan kastar sig över domaren. Dålig förlorare, uj,uj.

Men grabbar. Face the fact. Leksand ledde med två minuter kvar att spela hur som helst med ett mål och det finns inte en chans i världen att de hade släppt det. I know. Och jag är så sjukt stöddig och belåten just nu. Kanske man skulle ringa kollegorna på sporten?

Det enda roliga med oavgjort hade annars varit att få skjuta Löven i sank på straffar. OCh jag älskar Kevin Doell.

Jamen vad säger ni? Ska jag fira med lite tapetklistring? Just nu kan jag göra VAD som helst och det skulle ändå kännas kul!

Och om min man ringer någon av er och ni hör att det smäller, så är det för att han lägger golv. Inget annat.

Häromkvällen höll jag och min man på att sätta ihop en duschkabin som vi köpt begagnad i Stockholm. Vi har ett märkligt badrum med snedtak som gör att det inte är så lätt att hitta en kabin i rätt mått. Men nu hade vi fått tag i en som kunde passa om vi hade tur. OM vi liksom hade marginalerna på vår sida.

Min man har en egenhet som jag inte är så förtjust i. Så fort saker går honom emot så säger han "det här går aldrig". Det gäller oavsett om Skellefteå hamnar i underläge i hockeyn eller om man ska klämma en soffa genom en dörrkarm. Och uppenbarligen gäller det även om man ska trycka in en duschkabin i ett egentligen för smalt utrymme.

Det finns få saker som triggar mig så vansinnigt som just hans "det här går aldrig". Jag ser rött innan jag hinner blinka. Jag blir totalt galen. Så när han låg där under kabinkaret och suckade fick jag ett utbrott. Dessutom började jag banka ner några stag till kabinen bara för att kunna trycka in den j-veln.

Då ringer telefonen. Halv tolv på kvällen.

Jag släpper vad jag har för händer och hoppar över min mans ben på väg till telefonen. Det är en av hockeytränarna.

H: Hej, är allt bra?
Jag: Jadå, absolut.
H: Vad gör ni?
Jag: Vi håller på att försöka trycka in en duschkabin i ett för litet badrum.
H: Okej, du.. din man ringde mig nyss.
Jag: Va??
H: Ja, alltså från mobilen. Tror du han ville något?
Jag: Näe, det kan jag inte tänka mig, han ligger platt på badrumsgolvet och har väl förmodligen glömt trycka på knapplåset på mobilen i fickan.
H: Ja, alltså, jag tänkte det är säkrast att kolla vad ni gör. Jag försökte höra vad som hände.

Här börjar jag ana oråd. Hur länge har min man ringt? Och exakt vad har den här mannen hört?

H: Ja alltså, jag hörde att du liksom, ja, ropade något. Och sen hörde jag att det small och bankade.

Här inser jag att han alltså varit rädd för att någon av oss hållit på att få spö. Jag undrar vem av oss?

Jag: Hörde du vad jag sa också?
H: Jag tror det var något med älskling ( här skrattar han hejdlöst)
Jag: Jag är HELT säker på att just det ordet inte fanns med bland de 30 jag just använde till min man.

Så innan du går loss på din äkta hälft, försäkra dig om att han inte ringer gruppsamtal till jobbet eller barnens fröken eller något. Allt du säger kan användas emot dig!

Hannibal sover fortfarande. Det var onekligen en udda upplevelse att ligga bredvid den där slangmänniskan. Jag tror jag kan vänja mig vid det där pysande ljudet från apparaten, som låter som en luftkonditionering i Grekland. Jag lär väl också vänja mig vid att hoppa till varje gång jag vänder mig om och ligger öga mot öga med maskmannen.

Jag hann också fundera på om det är sådär det känns om man vakar över sin man natt efter natt på sjukhus. När konturerna av slangarna avtecknade sig mot fönstret kunde man faktiskt fantisera om det. Och tänk vad glad jag är att min man vaknar upp varje morgon, trots slangarna.

Däremot låg han still som en cementsugga och upptog hela sin säng och delar av min. Och när minstingen kom upp och hade drömt mardrömmar blev det fasligt trångt i MIN säng. Och inte vågade jag peta i min man och väcka honom heller!

Så när klockan var halv sex gav jag upp och målade lister och rev tapet. Det är skönt att ha det gjort i alla fall.

Jag är just nu väldigt osams med Martin Timell. Förbaskade klickgolv. Det funkar ju skitbra så länge man håller sig på öppna ytor. Men så snart det dyker upp en tröskel, ett dörrfoder eller andra relativt vanliga fenomen i ett rum, ja då blir det problem.

Vi lämnade sista biten mot väggen, för där är det så mycket kapning och trixning att man måste vara pigg, utvilad och på gott humör innan man börjar. Särskilt i ett rum med fem dörrar och lite prång här och där.Vi får se om det lyckas i morgon kväll. Men det är ett snyggt golv.

Jag har just grundat golvlister så nu ställer jag klockan på tidigt och målar ett varv innan ungarna ska upp. Sen ska jag gå och lägga mig bredvid min egen Hannibal Lecter. Ni vet han i När lammen tystnar. Jag tyckte min man var fasligt lik honom när han släntrade ut ur badrummet i sin sovmask!
Jag som är mörkrädd är lite skraj för vad som kommer att hända med mig nu på nätterna. Dels det där pysande ljudet och så Hannibal. Vi får se om jag får bättre nattsömn eller om jag hellre återgår till att peta på min man när han snarkar. Just nu känner jag mig som ett litet lamm i alla fall.

Jag har ett barn i Umeå som ska till Stockholm. Jag har ett barn i Stockholm som ska till Norrland. Man önskar man kunde byta plats på dem just nu.
Sofia har varit hemma över helgen och hade bokat flyg tillbaka till Stockholm i morse. Lycka till. Det sket sig Big Time.
Nu missar hon en heldagsföreläsning på sin högskola som hon definitivt inte ville vara utan. Men vad göra? Det är ju liksom inget man kan påverka själv?

Isa har däremot sovit på hotell på Arlanda i natt och är på väg hemåt med sin kompis och dennes pappa. Där är det snöstorm. Nu är pappan halkbaneföreståndare så det där med däck och halka, det kan han. Fast han lär ju inte vara hjälpt av det när Stockholmarna inte kan det. Förlåt min generalisering, men jag är lite skeptisk just till snöfall i november i Stockholmstrafiken. Jag skulle kunna gissa att det är lite kaos där just nu.

Och här är det en alldeles vanlig, gråmulen vinterdag, där inte ett enda golv är färdiglagt. Suck.

Gröten är äten, matsäcken klar och taket målat. Nu ska jag duscha och klä om mig, leverera två säckar enris till scouterna och sedan åker vi till Härnösand och ser hockey. Det ska bli kul att se sonen spela på bortaplan, inte så ofta det händer.

Tar datorn med mig för jag ska dessutom jobba en del. Sen blir det ytterligare ett varv takmålning ikväll när vi kommer hem, men inget golv. Ja, enligt min man i alla fall. Vi får väl se.

Ja eller i alla fall har morgonen grus i ögonen. Min man har hunnit halvvägs in i tak- och väggmålningens andra varv. Då klarade han precis övermålningsbarhetsgränsen med fem minuter, för snett efter 01.00 i natt var varv ett färdigt. KLockan tio över sju i morse började han varv två.

Det irriterande är bara att det kommer att behövas tre varv och det ingick inte i mina planer. Jag hade tänkt att vi skulle lägga golv senast ikväll, men något säger mig att det blir tufft nu. Färgen var kalkylerad till två varv, inte tre. Det ser ut att sina snabbt nu. Och det vete då fanken om vi har någon storburk kvar i källaren sen i fjol.

14-åringen har varit på Prao i Stockholm och så vitt jag vet avslutade hon med en tripp till Köpenhamn i helgen, tillsammans med sin kompis och hennes pappa. Det innebär att hon kommer hem på måndagkväll och det vore onekligen bra om hon kunde komma in i sitt rum då. Vi har nämligen lyft i alla möbler och lådor dit, så hon har ingenstans att bo just nu.

Självklart är jag en tidsoptimist. Ingen målning är ens påbörjad än. Däremot är minst tio sopsäckar fyllda och utburna för vidare färd till återvinningsstationen. Ett halvt ton gamla datorer och skärmar också. Jodå, det syns att vi har kastat en del, men jag skulle nog behöva kasta minst lika mycket till.

Det finns en del tidstjuvar när man rensar också. Man hittar gamla fotoalbum till exempel. Och vem kan motstå en snabbtitt i dem? Jösses vilka gamla minnen.

Nåja, innan natten ( vi får se när den infaller) har vi målat tak och vägg ett varv. Helt säkert.