Reptilhjärnan

Ibland tar reptilhjärnan över och det kliar i fingrarna, en sorts ohämmad lust att nypa tag om armarna på de små liven man fött. Så pass hårt att de omöjligt kan slingra sig ur greppet och tillräckligt för att åsamka dem viss smärta.
Men det gör man ju inte. Bilden bara flashar förbi medan man står lugnt och räknar till tio. Eller tusen. En dag skulle det nog ha behövts tiotusen. Jag la mig på kudden för att slumra till en stund till efter en usel nattsömn, men vaknade av illvrål från nedervåningen. Det lät som någon hade stuckit kniven i sin lillebror. Gång på gång.
När jag kom ner var jag så arg att jag bara såg de där bilderna flimra förbi. Jag hade helst velat låsa in 15-åringen och 11-åringen i varsin madrasserad cell. 18-åringen med för den delen för då hade jag sluppit höra Mendelsons brudmarsch på piano ackompanjera slagsmålet om fjärrkontrollen i soffan.
Det är märkligt att det har varit så mycket enklare att hålla sams och låta bli att jäklas när huset varit fullt av kusiner och morbröder en hel sommar.
Men nu fanns här tydligen plötsligt både tid, möjlighet och yta för att testa syskonkärleken. Ibland blir man så himla less.