SOS

Jag blir galen. Hur man än försöker få struktur på 11-åringen så stretar han emot in i det längsta. Morgonen är utan tvekan värst. Om någon skulle mäta mina stresshormoner mellan frukost och skolstart, skulle de svimma av mina värden.
Här kommer det intressanta. Om någon skulle mäta hans skulle de hitta en lugn och avslappnad 11-åring.

Man tror liksom att man har koll på läget. Man tror att HAN har koll på läget framförallt, där han sitter vid frukostbordet påklädd.

När han reser sig upp klockan fem i åtta (han börjar kvart över) visar det sig att han har tagit av sig byxorna igen för de behövde lagas. Strumpor är överkurs. Istället för att gå och hämta sina kläder, hittar jag honom djupt försjunken i matteboken ( nu slår klockan åtta).

Jag blir förstås vansinnig och försöker, till en början, ändå så lugnt jag kan påtala att man får göra vissa saker i en viss ordning. Att klä på sig måste ändå vara prio ett. Att göra läxan som han har en dag till på sig att göra är absolut inte prio ett.
Jag har 13-åringen på min sida. Hon fyller i det där hemska mammatjatet när jag missar nån replik.

Han lommar iväg till garderoben och kommer tillbaka iklädd shorts. Shorts?
Ny diskussion om huruvida sommaren är slut eller inte (klockan är nu tre minuter över åtta).Jag plockar fram nya byxor och övervakar att de hamnar där de ska.

För ett ögonblick släpper jag koncentrationen när han är på väg mot hallen. På något sätt måste han göra en gir för i nästa ögonblick hör jag honom spela Doktor Bombays SOS på pianot i vardagsrummet.

Jag vrålar åt honom att han måste göra sig klar NU (klockan är fem minuter över åtta). Plötsligt står han i dörren, påklädd och klar med ryggan på axlarna. Utan jacka. Jag kalkylerar med att jag har råd med en extra minut och tvingar på honom jackan ( klockan är nu sex minuter över åtta)
I samma ögonblick som jag ska stänga dörren om honom blir han varse sitt gamla cykellås som varit borta länge. Tio sekunder senare har han fiskat upp nyckeln och är på väg för att hämta låset som plötsligt måste förvaras inomhus ( för lite ordning vill man väl ha på sina grejor påstår han)

Klockan är nu nio minuter över åtta. Jag biter ihop så käkarna knakar. Han småvisslar där han sätter sig på cykeln.

När jag stänger dörren och drar en suck av lättnad för att den här morgonstriden är över upptäcker jag att den förbaskade Doktor Bombay-låten har satt sig i skallen på mig. Texten sitter som klistrad sen någon sommar för länge sen och jag nynnar
’ SOS, the tiger took my family’

Är det ett önsketänkande en morgon vis åttatiden?