Döden

Döden-funderingarna kommer och går. Nästan alltid är det någon i familjen som har en extra existentiell period med många funderingar. Det är ju inte alltid så tvärenkelt att trösta eller förklara heller. I ärlighetens namn är jag inte själv särskilt säker på vad som händer sen.

11-åringen har en tuff tid just nu. Varje kväll börjar tankarna på det där, förmodligen, hemska som väntar. Att man liksom inte finns i flera miljoner år där allt bara är svart. Precis som jag själv tänkte i samma ålder. Han vrider och väder och har svårt att somna. Känner sig orolig och ledsen. Så vad gör man?

13-åringen har passerat det där stadiet för tillfället. En kväll när jag inte var hemma, tog hon saken i egna händer. Barnens bibel borde väl kunna ge en liten hänvisning. Så hon skickade in den till lillebror och föreslog att han skulle läsa i den. En bra tanke. Den ger ju i alla fall en fingervisning om ett liv efter detta.

Det började också bra, men så kom han till historien om Kain och Abel. Den som kan sin bibel vet att där handlar det om skräckfilm på värsta nivå. Inte blev han mindre rädd av den.

Frågan är vad som är bättre. Att "bara" vara rädd för att dö, eller att dessutom vara rädd för att bli ihjälslagen av sin bror?