Lägga sig i

Det finns irriterande människor. Folk som ska lägga sig i. Folk som stör min tillvaro. Folk som min sjukgymnast.
Jag kommer dit efter en tids uppehåll.Ett uppehåll som inte skulle ha blivit men där besöken hos henne prioriterades bort i den allmänna strömmen av allt annat som var tvunget att göras för att man skulle hålla huvudet ovanför vattenytan.
Häromdagen naglade hon fast mig i Konsum-kön och tittade uppfodrande på mig. Det var ingen ide att försöka gömma sig bakom någon mjölk-kyl. Hade jag träffat henne ute hade jag åtminstone kunnat gå en lång krok. Då hade jag fått motion dessutom, det skulle hon ha gillat.
Nu står jag där och jag lovar dyrt och heligt att komma dit.

Så jag stegar in på morgonen. Jag har inte gjort några framsteg sen sist. Istället har jag pajat ett knä som ett mindre lyckat komplement till min trafikskadade axel som jag egentligen har gått där för att få ordning på. Jag misstänker starkt att hon inte alls ser det som ett bragdgulds-ämne att jag kraschade mitt knä ordentligt och oåterkalleligt på en konsert med Iggy Pop i somras.
Syrran som är sjuksköterska fick linda mitt svullna knä, kryckor hade jag kvar i källaren. Hur svårt kan det vara med ett eventuellt knäckt korsband? Jag tycker själv att jag är en utmärkt hobby-ortoped. Och så ligger jag ju inte sjukvården till last, tänker jag ursäktande.

Hon uppmanar mig att lägga mig på britsen, hon sliter och drar i mitt ben, hon hummar och nickar. Konstaterar en gammal korsbandsskada (Ha! Det var väl det jag visste) Frågar var det gör ont och inte. Det finns ingen som har så vassa pekfingrar som sjukgymnaster. I kombination med att de vet exakt var alla ömma muskelfästen sitter blir de komplett livsfarliga. Ibland gör det så ont att jag har lust att slå henne på käften.

Så ställer hon upp mig, sätter sig ner på huk, tittar bekymrat på mig och mitt knä och säger "så här kan du inte ha det, du borde ha kommit tidigare". En klassisk replik vad gäller mig. Jag är mästare på att skjuta saker framför mig, särskilt om det handlar om mig själv.

Hon säger åt mig att ringa Ortolab i Rundvik. "Du måste dit och styra upp, ja egentligen hela ditt ben" säger hon.
Här tänker jag direkt att jag har en möjlighet att slinka undan lite snyggt.(Ortolab? Nähäru, där blir det dyrt och jag har inte tid och det blir inte roligt och inte nu och?.)
Men det där kan jag ju inte säga, det fattar jag. Så smidigt jag kan säger jag istället
"okej, jag ska absolut ringa dit".

Det jag inte säger är det jag tänker, den där lilla skillnaden " jag ska absolut ringa dit så snart jag tycker jag har tid och lust".

Hur fan kan hon höra det jag tänker? I samma sekund som jag tänker tanken och har slunkit ur hennes grepp, kopplar hon en ny halvnelson.
"Nej, förresten, jag ringer själv och ordnar en tid åt dig. Nu."
"Åh , vad fint" säger jag.
Förbannat också, tänker jag.
Inom femtio sekunder har hon ordnat en tid bara en stund senare och det är ingen ide att försöka smita undan. Mannen på Ortolab ringer dessutom upp och dubbelkollar mig. Jag är helt infångad i en fälla!

Hon är irriterande min sjukgymnast. Mest irriterande är att hon känner mig alldeles för bra. Och ännu mer irriterande är att hon bryr sig om mig. Det blir alltid svårare att smita ifrån sig själv då. Jag tror hon har räddat livet på mig flera gånger. Det borde finnas fler irriterande änglar som hon.