Kvinnor kan …både skotta och annat

Jag funderade över det där i morse på internationella kvinnodagen. Jag konstaterade att våren hos mormor alltid innebar att hon ”dikade” upp gården med ”pärgräv” ( ja alltså potatishackan eller vad ni nu kallar den) för att det skulle rinna ner över åkern i små, små, rännilar. Jag älskade den där dikningen. Både för att det var fascinerande med de där små bäckarna och för att det innebar att det var vår.

Så en del av mina tankar denna kvinnodag tillägnar jag mormor, som många gåner hade ett hårt liv och som gav mig både små och stora idéer om livet.

 

Jag har fört den där traditionen vidare och utökat den till att varje år skotta av altanen på framsidan, den utan tak. Min man suckar varje år och tycker att tiden ska ha sin gång. Den tinar fram när det är dags, precis som infarten, påstår han. Onödigt jobb.

Häromdagen tittade jag ut över altanen där solen sken och konstaterade att det var mer än meterdjup snö på den. Jag försökte mig på att skotta några tag, men fick så ont i axeln av rörelsen att jag gav upp. Trots att jag insåg att om det nu skulle tina och sen frysa på, så har vi förmodligen is fram till midsommar där.

 

Men i lördags satte solen tydligen alla möjliga märkliga känslor i omlopp för plötsligt kom där saker ur min mans mun som jag aldrig trott mig höra honom uttala.

” Bli inte chockad nu, jag vet att du inte tror det här om mig”

Följt av: ”men jag funderar på att skotta altanen idag”.

Jag blev mållös och visste inte om jag skulle hurra, klappa eller verka blasé och om det där ”jag funderar på” skulle förbli just funderationer.

En timme senare var altanen skottad och nu kan man sitta där mellan drivorna.

Nu gäller det bara att skotta fram grillen så är våren här!