Förr i tiden var min man pålitlig som en klocka vad gällde att bli sjuk när semestern började. Det slog aldrig fel. Den kväll vi skulle åka iväg på semester kom febern som ett brev på posten. Jag minns särskilt när jag och barnen hade packat det mesta i husvagnen hela dagen för att komma iväg till Kalix så snart han kom hem från jobbet.
Efter tio minuter hemma kom det obligatoriska ” jag tror jag har feber” och sen gick han raka vägen i säng.
Barnen (som inte var så gamla då) var bindgalna och tjöt i kör att vi borde lämna pappa hemma. ”Han förstör alltid våra semestrar, så här gör han varje år”
Jag var inte fullt lika pigg på att åka iväg ensam.
Det slutade med att jag i ilska packade ut det sista innan jag kopplade husvagnen på kulan, tryckte i min man ett antal alvedon och ledsagade honom till passagerarplats. Sen satt han feberhuttrande och sov hela vägen till Luleå, där vi stannade till för natten. Morgonen efter var han hur pigg som helst.
Den där tendensen har försvunnit de sista tio åren. Ända fram till idag.
I morse, den sista arbetsdagen innan semestern, kunde han knappt röra armen. Armbågen, där han haft ett sår som han kliat upp både en och tre gånger ( trots skarpa tillsägelser från mig) var nu svullen, röd och bultande.
Semestern inleddes alltså med ett läkarbesök på eftermiddagen, en snabbtur till Hörnefors för att hämta ut medicin som inte fanns i Nordmaling och en medtagen äkta man som sitter i soffan och vaktar sinextremt ömma armbåge.
Inflammation i slemsäcken eller nåt sånt. Nåt skit har tagit sig in och ett bredspektra-antibiotika krävs tydligen för att få bukt med vad-det-nu-är som huserar i hans arm.
Vilken tur att vi inte ska iväg någonstans just nu. Jag menar, lister, kompost och det som ska byggas, tegel som ska muras och sånt står ju kvar under alla hans semesterveckor och innan dess är han säkert kry i armen. Det kommer jag, hans egen "Nurse Ratched" att se till.
Senaste kommentarerna