Jag är lite road av att läsa horoskop. Gärna någon dag i efterskott så att jag kan konstatera att det inte stämde eller tvärtom. Att det stämde.

Det känns som att det är snabba kast mellan fest och vardag, mellan glädje och sorg, mellan arbete och vila. I torsdags morse åkte jag ut till stugan för att övervaka sotningen av skorstenen som min kompis murat om och nedre inre delen av öppna spisen som jag och min svåger murade om.
När jag var klar hämtade jag ett partytält till ett 40-årskalas, åkte hem dit och lastade av det, hem och duschade och knöt handblommor innan jag begav mig på begravning efter Lennart.
Efter minnesstunden åkte jag hem och drog av mig klänningen innan jag for iväg för att sätta upp tältet och sedan vidare hem för att göra potatissallad till födelsedagsbarnet.
Det gäller att hinna landa i känslan, leva här och nu, om man ska få ihop pusselbitarna. Den dagen jag sitter på en begravning och funderar på om jag har med mig alla pinnarna till partytältet är det nog dags att tänka om.
Där är jag tack och lov inte. Det är synnerligen enkelt att böja på nacken och bli ödmjuk inför livet och döden när man tar avsked av någon.

På fredag jobbade jag häcken av mig på förmiddagen innan jag åkte på vernissage på Uppgår´n, följt av 40-årsfest och sen nerplockande av partytält innan vi cyklade hem i duggregnet. På lördag morgon anlände en väninna från Stockholm och vi lagade mat, bakade och pratade oavbrutet ända till sängdags.
Pigg och rask jobbade jag ett par timmar på söndagsmorgon innan jag skulle följa änkan till kyrkan och lyssna på tacksägelsen. Det gav mig sannerligen ett nytt tillfälle till eftertanke och möjlighet att gå ner i varv. Jag borde faktiskt göra det oftare insåg jag.
Efteråt åkte vi hem hit och åt sill-lunch och kokade eget ”kyrkkaffe” innan jag drog av mig kyrkoklänningen och gav mig ut i rabatterna med väninnan som skulle stanna till måndag. Regnvädret på kvällen störde oss inte nämnvärt där vi satt i de levande ljusens sken på min altan.
Kombinationen kroppsarbete-eftertanke-samtal ska inte underskattas.
Igår kväll var jag på middag med två andra väninnor. Fler samtal, mer eftertanke. Snabba kast som sagt. Det är väl det som är livet.