Väl uppfostrad

Brudar! Se hit. Jag insåg i måndags att min äldste son är ett riktigt kap. Inte bara för att eventuella giftaslystna tjejer skulle få världens bästa svärmor, vilket jag naturligtvis skulle bli. Nä, han är helt enkelt väluppfostrad. Eller åtminstone rätt uppfostrad.

Jag skulle se Leksands kvalmatch mot Västerås på TV. Tidigare under dagen hade min 16-åring aviserat att hon och några kompisar behövde skjuts till en kompis Sunnansjö, för att äta middag där klockan 17.00. Jag inser på en gång att det blir mitt i hockeyn, men eftersom min man också är hemma innebär det inget större problem. SÅ intresserad är han inte av Leksands IF.

När matchen går igång har min man börjat med maten. Vi ska göra hasselbackspotatis och grilla. "Jag skalar potatis i paus" säger han.
Vi har inte hunnit handla heller.
"Jag gör det strax" säger han.
Så jag slår mig belåten ner framför matchen. Som tur är dominerar Leksand fullständigt. Tur därför att min man plötsligt bestämmer sig för att åka med sin kompis till Hörnefors för att titta på en bil.
"Vi tar ris till middag istället" säger han.
"Aldrig i livet" replikerar jag som inser VEM som nu ska köra dottern till Sunnansjö med största sannolikhet.

Han plockar åt sig bilnycklarna och är på väg ut genom dörren på en millisekund när jag vrålar åt honom att han åtminstone kan handla när han ändå passerar affären. Han lovar.

I första paus skalar jag potatis i ilska som en galning. Det är då sonen kommer till sin gamla mamma och säger:
"Jag kan skala potatis så får du se hockey"
När andra paus närmar sig har maken fortfarande inte kommit hem. Julia står beredd med skorna på för att kunna kasta sig in i bilen när perioden slutar. Vi har exakt 18 minuter på oss till Sunnansjö tur och retur meddelar jag, samtidigt som jag skickar en het tanke till min man. En het tanke som mer skulle förflytta honom till någonstans under jord, än upp mot himlen.

När jag hunnit halvvägs till Sunnansjö med tjejerna ringer maken på min mobil.
"Du, det blev inte så jag handlade, kan du göra det på vägen hem?"
Alltså, är han bara dum i huvudet eller försöker han reta mig till nya nivåer tänker jag.
"Jag utgår ifrån att du skämtar" väser jag med giftig röst.
"Nej, jag är hemma" svarar han.
"Du menar på fullt allvar att JAG ska åka och handla mitt i Leksands kvalmatch medan du ligger i soffan och ser hockey?" fräser jag.
"Ja eller ska jag baka" säger han.
"Gör bäst fan du vill, men JAG handlar inte och bröd ska vi ha" muttrar jag innan jag slänger på luren i ilska.

Jag kör som en bandit och störtar in till matchen nio minuter sen. Maken ligger ledigt utslängd i soffan. Blotta åsynen får mig att vilja göra alla möjliga hemska saker med honom.
" Hur har du ens mage att föreslå att JAG ska handla mitt i MIN match för att du glömt det" fräser jag.
Maken hinner inte svara. Det gör sonen.
"Jag varnade honom" säger sonen.
"Varnade? " säger jag.
"Ja, farsan sa att han skulle ringa dig och be dig handla och jag
varnade honom"
"Vad menar du ?" undrar jag.
"Jag sa det åt honom. Du kommer att få en utskällning, hon vill ju se hockeyn" säger sonen.
"Jaha? Och vad gjorde pappa?"
"Han ringde i alla fall" säger sonen.

Där tittar jag med bedövande hatisk blick på min man som diskret försvinner in i köket för att laga mat. MIN surt skalade hasselbackspotatis.

Fast när jag funderar över situationen tänker jag att jag åtminstone måste ha gjort något rätt i min uppfostran av sonen. Min son förstår att jag vill se hockeyn och erbjuder sig att skala potatis. Min son inser det min 44-årige äkta man inte förstår, eller möjligen negligerar. Att man inte kan lägga sig i soffan och se en match som JAG brinner för, medan jag skjutsar barn och handlar för att han har glömt eller helt enkelt inte ids.

Jag konstaterar att min son måste ha en massa empati och att han än så länge vet vad som betyder något för åtminstone en av kvinnorna i hans liv. Mig. Det måste kvalificera honom till en utmärkt äkta man. Vad gäller min äkta hälft undrar jag hur lång tid det ska ta att uppfostra honom?