Alltid jour

Ungarna har påsklov och min man är ledig. Det innebär per automatik att jag inte ställer klockan i onödan själv heller. Lite vardagslyx, när man nu någon gång emellanåt kan styra sina tider.
Alltså låg vi i sängen och trynade när min mans jobb ringde klockan 10.00. Hans kollega ville ha ett telefonnummer till fritidsgården.
Det slog mig än en gång hur olika man fungerar som människa. Om jag behöver ett telefonnummer till en kommunal inrättning i Umeå skulle jag aldrig komma på idén att ringa till min kollega, kommunreportern och fråga om numret. Inte heller skulle jag ringa en ledig kollega som bor i stan och fråga om bussarna brukar vara sena. Jag skulle inte ringa en ledig kollega en lördag morgon för att fråga när butikerna öppnar, inte ringa för att fråga när handbollsmatchen börjar, om jag själv kan gå 100 meter för att läsa på affischen.
Å andra sidan kanske man skulle lära sig lite av folk som tar den, i mina ögon, enkla vägen och aldrig försöker lösa saker själv. Ring en vän, eller i det här fallet, en kollega.
Jag kanske är för dålig på att be om hjälp?

Och just som jag sitter här och gnäller ringer telefonen igen och min man får ett nytt jobbsamtal på sin lediga dag. Vilken tur att vi hade kommit ur sängen i alla fall.