Sen sist

Sen sist har jag genomlevt tre Halloween-middagar med varierande antal, åldrar och kön, gjort akututryckningar till höger och vänster för en uppsjö av olika maskeradkläder till både egna barn, vuxna och andras barn och vuxna, fått en adrenalinrush grande och ett totalt psykbryt på min man när han i stress backade ner bilen i ett dike, pendlat till stan sex av sju dagar, gjort en tandläkarutryckning, fotograferat trafikolycka med blodsockerfallsskakiga händer på isgata och besiktat bilj-veln med fyra (4!!) tvåor som följd.

Jag har slitit ut ett furugolv, eldat upp detsamma i min grillring i hällregn i ren frustration och ilska, lagt ett nytt golv i Julias rum, målat en triljon lister till två av mina kreativa byggprojekt som jag i nuläget suckar djup åt och inte förstår hur jag kunde sätta igång.
Jag har stått två daga  i 40 minuters bilkö till biltvätten (helt nödvändigt efter regn, diken och allmänt lertillstånd) åkt som en skottspole mellan Umeås ishallar med små hockeydomare, lekt datatekniker åt lillebror och handlat en del julpynt som jag inte skulle ha.

Men jag har också firat systersonens 18-årsdag, bakat surdegsbröd,  sett Leksand spela hockey, bjudit väninnans mamma på allhelgonamiddag och följt henne till kyrkan för minnesgudstjänst och fått en bra stund till eftertanke när ljusen över bortgångna tändes ett efter ett.
Nu försöker jag som bäst få igång vardagen, där alla är halvsnoriga, trötta och frusna. Byta en ruta, boka en ombesiktning, hänga en tvätt, reklamera ett par skor, skriva en text, ja ni vet.
Det. Där. Tråkiga.
Sen ska jag belöna mig själv med helt andra former av arbete. Utan adrenalinpåslag.